Jag har varit i Umeå flera dagar, och även fast jag har hunnit med att irrat runt i mörkra gränder och på byggnadssområden har ingen tagit mig på olämpliga ställen med lustfyllda fingrar eller skjutit mig i hjärtat med olagliga revolvrar.

Under första dagen i staden mötte jag, och den också nyinflyttade Jonas, en Umeåprofil. Jonas har från säkra källor hört att denne man ska heta cykel-Ingemar (hur tänkte hans mor egentligen?). Just den dagen hade Ingemar ingen cykel, utan en spark. På sparken hade han monterat fast en tuta. När jag såg tutan förstod jag att mötet skulle vara av extravagant slag.

Ingemar skrek åt oss från andra sidan vägen. “Ni där! Stanna! Stanna! Hörni, stanna!”. Sagt och gjort, vi stannade och Ingemar genade över vägen på ett fantastiskt osmidigt sätt (först över en snödriva och sedan under en tejpavspärrning). När han kom fram sträckte han fram handen och undvek ögonkontakt. Sedan började han ställa frågor åt oss. Jättemånga frågor.

Men Ingemar var egentligen inte intresserad av våra svar. När man svarade på en fråga kom nästa fråga direkt efter. Frågorna handlade mest om våra kläder. “Hej. Har du chinos? Är det här manchester? Har du några finbyxor?”. Efter Ingemars förhör med Jonas var det min tur. Efter ett par frågor började han bli otydlig (han var så uppspelt). Han inspekterade min skinnjacka och kände på materialet, sedan frågade han någonting som jag inte förstod. Jag log och sa “ja” på frågorna om min skinnjacka. Ingemars ögon tindrade plötsligt till, sedan sa han “Kan du ta av en bit?”. Ungefär där tackade vi för oss och mötet med Ingemar var avslutat.

Hittills har mina dagliga aktiviteter mest bestått av att försöka lokalisera ställen i staden. Eftersom att jag är uppväxt i ett litet samhälle är inte mina betyg i stadskunskap mycket att skylta med. Första dagen i stan gick jag mest omkring och tittade på människor. I Storuman finns det nämligen inte människor. I Storuman finns det bara träd och sten.

Idag blev jag tipsad om en bra restaurang. Lunchbuffén där kostar 85 kronor. Då får man äta tills man spyr. Sen kaffe på det. Om jag någon gång öppnar en restaurang med buffé, då ska jag marknadsföra den precis så. “Lunchbuffé. 85 kronor. Ät tills du spyr (sen en kaffe på det)”. Jag ska ha obligatorisk kaffe på mina bufféer. Du kommer inte ens in i restaurangen om du inte är villig att dricka mitt kaffe (det obehagliga är att ryktena på stan säger att jag brukar göra saker med kaffet som, sett från en strikt hygienisk synvinkel, är klassat som ‘jävligt vidrigt’).

Jag ska försöka lägga undan lite pengar till en liten Englandresa till sommaren. Där ska jag dricka öl och lyssna på hårdrock med Johanna Älskling (hämtar du mig på flygplatsen, söthjärta?). Där ska vi dricka 10 pints varje kväll och lösa omöjliga korsord på walesiska och andra gemytliga keltiska språk. Du kommer att dansa på borden och jag kommer att leta Karl Pilkington. Jag kommer krama om dig vid någon strandsolnedgång (som jag kommer vara för full för att se). Du kommer att lämna mig på stranden åt maneterna. Maneterna kommer festa på mitt huvud. En transformation kommer att ske över natt. Och vips kommer jag vara attraktiv.

I vår ska jag sälja mina instrument så jag har råd att leva. Jag ska vara disciplinerad. I nuläget har jag inte lust att festa så speciellt mycket. Jag ska spendera större delen av fritiden på biblioteket. Där ska jag skriva klart min bok som jag vet kommer bli briljant. När manuskriptet är klart ska jag skicka det till förlag runt om i landet. Boken kommer publiceras, sälja bra och jag kommer att tjäna en bra slant. Då ska jag köpa tillbaka mina instrument. Sen ska ni få höra min musik.

Klockan är lite över 2:00 och jag ser på Super Bowl med Maya. Jag kan ingenting om amerikansk fotboll. Jag kan inte reglerna, men det är roligt att titta på ändå. Jag har fått order att heja på de blåa spelarna. Jag har under första halvlek hunnit med att glömma bort deras lagnamn ungefär sju gånger. Jag tror att de heter Colts. De är mitt favoritlag ikväll, säger Maya. Men det är bara ikväll, andra dagar är Chicago Bears mitt favoritlag. Jag tycker det är roligt när spelarna springer så där långt. Ibland springer de ända till slutet av planen, då får de typ en yatzy.

Jag är inte en speciellt förmögen man. Och de få kronor jag faktiskt kommer över, ramlar ironiskt nog ut genom hålen i mina byxfickor. Jag borde köpa jättestora skor som kan fånga upp alla mynt. Jättestora skor, eller sockar som är som trattar. Strutsockar, finns de att köpa? Eller i och för sig… jag kan ju bara köpa nya jeans.

När jag vaknade till ordentligt i lördags gick jag igenom telefonen och hittade ett utkast från några timmar tidigare. Ibland när jag vaknar har jag antingen drömt någonting roligt eller kommit på någonting roligt. Jag skrattar, jag skrattar lite till, sedan knappar jag in det roliga som ett utkast i mobilen och somnar om. Denna metod gör att när jag hittar utkastet några timmar senare, så har jag antingen glömt bort det roliga eller så förstår jag helt enkelt inte det briljanta som jag tidigare skrivit in.

Lördagens utkast löd “Alkis dricker och blir nykter”. Jag har vridit och vänt på detta i två dagar, men kan inte hitta essensen, det roliga, the shit. Jag har försökt skriva om detta tveksamma skämt i textform, funderat om det kan fungera som en sketch, eller som ett skämt i något annat format. Men jag ger nu upp. Det finns ingenting roligt. En alkis dricker alkohol och blir nykter. What?

Det här kanske är så vansinnigt roligt att ingen förstår, inte ens jag själv. Skämtet kanske bara är lite före sin tid. Ett skämt från framtiden, 100 år för tidigt. Detta kanske är jätteroligt runt år 2090-2100. Jag kanske är en slags Henrik Schyffert, bara född för tidigt, så det blev inte lika bra. Jag har uppfunnit den ologiska generationen. Skämten är poänglösa och ologiska. Någon slags baklängeshumor som skulle passa jättebra på Dramaten om 100 år, men inte nu.

Jag tycker att ni läsare ska avsluta denna läsning med att sympatigruppskratta åt mitt skämt ändå. Jag försöker ju i alla fall. Jag vill bara att ni ska ha det bra.

(PS. Nu när jag tänker efter, vad tokigt egentligen, att dricka och bli nykter istället för påverkad. Haha! Det ÄR ju rätt roligt! Yes!)

Igår hade jag en sån där konstig dag med 100 besökare mer än vanligt. Varför blir det så? Singeldagar då och då? Jag förstår egentligen ingenting om Wordpress och bloggar, men antar att någon länkat? Hur som helst, nu flyttar jag. Jag kanske är bloggaktiv redan i helgen, annars är jag tillbaka till veckan. Stick around! (är det coolt att använda det uttrycket? Annars tar jag tillbaka det PÅ DIREKTEN!). Hej då!

Ibland går det så dåligt för mig att jag inte kan göra annat än att skratta. Inte lite fniss, utan rent tomteskratt. HOHO! Det är tur att humöret inte sviker mig när annat gör det. Att skratta åt elände är banne mig den bästa egenskapen jag har utvecklat sedan jag slutade att bita på tånaglarna. Var glad, Sandström! Passa på att skratta, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång!

Ni kanske ställer er själva frågan ‘Petter, finns det byggnader som är 10.000 meter höga?’. Då kan jag svara - nej, det gör det inte. Så jävla dum fråga.

Någon gång skulle jag vilja använda meningen; ‘Det där var väldigt vackert skrivet om satans demoner.’ Men det är svårt att bara trycka in den si så där i ett samtal. Men en vacker dag kommer den kännas så himla rätt!

Nu är jag klar med mitt CV! Det finns att läsa om ni klickar på dokumentbilden ovanför. Om någon av er läsare känner för att anställa mig nu på direkten så är det bara att skicka ett mail så kan vi löneförhandla.