Det har snart gått fyra år sedan jag skrev det första inlägget. Jag började skriva dessa texter för att underhålla och muntra upp mig själv. Helt plötsligt började folk läsa, och det drev mig att skriva ännu mera. Men det har tagit mig fyra år att inse att jag har använt denna blogg på helt fel sätt. Jag har ofta använt den som en flykt från verkligheten.

Jag har saker som måste tas tag i innan mina projekt kan få den uppmärksamhet och tid de behöver. Jag tar därför ett sabbatsår eller två och återkommer när jag vuxit upp. Jag skulle kunna skriva 50.000 ord om detta, men för att förenkla detta inlägg summerar jag med en kort mening istället - jag har en del personlig utveckling att studera.

Karpen. En överjävlig fisk.

Av ren nyfikenhet kontrollerade jag de senaste veckornas bloggstatistik, och det värmde oerhört att se att ni fortfarande besöker bloggen. 100-tals av er, trots att jag berättade i mitt förra inlägg att jag inte kommer att skriva på flera månader.

Jag vill dock understryka med den fetaste pennan jag har att tågen inte har gått sönder och pensionärerna är inte bortgångna. Detta är bara ett uppehåll. Jag vet bara inte hur länge denna paus kommer att pågå, men om jag ska kasta mig på en gissning så ligger det nog på 2-3 år. Besök gärna bloggen om ni finner ro i att rota i gamla arkiv och inlägg, men hoppas inte på nya inlägg, för de kommer inte att komma.

2006-2010: Tack för dessa fyra trevliga år
Så, kära läsare, nu avlägsnar jag mig från denna blogg. Anledningen är inte att jag har tappat intresset för att skriva. Jag är en stor entusiast av de små detaljerna i livet, och varenda gång jag får en idé eller när någonting litet och trivialt händer i mitt liv, då skriver jag ner det och lagrar i ett projektsystem. Som många av er vet har jag snart en färdigskriven bok på 200 sidor. Så nej, jag har inte tappat intresset för att skriva.

Jag kommer att sakna bloggen, men det här är det bästa beslutet jag tagit på väldigt länge. Jag vet inte när vi syns här nästa gång, men jag ska se till att ni hittar hit igen när tiden är inne. Ni kanske hittar mig via YouTube nästa gång, i ett helt nytt och fräscht format. Jag hade som tänkt växa upp nu. Jag ska ta mitt ansvar. Jag har nya förändringar och rutiner att installera. Och jag har ett söthjärta jag ska bjuda på vin och pussa på i Gamla Stan. Vi syns när jag ersatt det dåliga med massa bra. Vi syns när jag känner mig glad.

Med vänlig hälsning / Petter, 26 Juli 2010

PS. Var snälla med Dawson. Han vill bara alla väl.

PS3. Tack för mig. Och tack ska ni ha.

Jag tar en liten paus nu. Jag tror att jag behöver en liten paus. Jag kommer tillbaka när jag kommer tillbaka.

Vi syns om ett par månader / Petter

Idag fick jag höra de tre finaste orden man någonsin kan få höra av en annan människa. Tre ord som gör att man lyser upp som en sol, oavsett omständighet och situation. Tre ord som gör att man glömmer bort alla gånger man bråkat. Tre ord som gör att man bara vill kramas. Imorse fick jag höra dessa tre ord. “Petter… det finns kaffe”

Du somnade när jag pratade om Arbetsförmedlingen. Jag fann det lustigt. Jag lyssnade på dina andetag i över fem minuter. Jag gjorde det mest för att det vore lite romantiskt att berätta dagen efter. Men det hela var jättetråkigt. Jag hoppades att du skulle börja snarka, men du gjorde aldrig det. Så jag la på.

Varenda skåplucka i köket är öppet. Vid första ansyn kan man tro att vi har poltergeists i lägenheten. Men jag tror att det finns en logisk förklaring till det hela. Jag misstänker att Erik har letat osthyveln.

Igår hade jag 185 facebook-vänner. Idag noterar jag siffran 184. Någon har dumpat mig. Facebook-Petter är lite ledsen idag, men Petter i verkligheten är inte det. För i verkligheten stod siffran på 4 igår och 5 idag. Korvgubben utanför Åhléns var så jädra snäll imorse. Jag ska nog bjuda hem honom på fika och fotbollskvartsfinal imorgonkväll. Om jag vågar! :O

(Åh det pirrar så i kroppen! Det är så spännande med nya vänner.)

Jag har ett par favoritjeans. De har använts flitigt de senaste åren och lappats om åtskilliga gånger. Hålen kommer alltid tillbaka större och blir fler och fler för varje vecka som går. Varenda gång jag tar på mig jeansen fastnar jag i ett påbörjat hål och gör det komplett.

En dag sprack jeansen vid skrevet. Ett magnifikt hål som vädrade och fläktade på ett skönt sätt, men rent estetiskt såg det hela väldigt förjävligt ut. Jag hade ingen blå tråd hemma, utan var tvungen att ta en vit. Jag tog fram en nål och sydde igen hålet.

Senare samma dag var jag inne i en spelhall i stan. Jag hade spelat biljard med en vän och stod nu i arkadrummet och tävlade i air hockey. Rummet var nersläckt och de enda ljuskällorna var från flipperspelen och air hockey-bordet. Jag låg under med 0-3 och märkte att alla tjejer i rummet tittade på mig och skrattade. Till slut insåg jag att det inte var mitt dåliga spel de hade roligt åt.

Det visade sig att den vita tråden jag hade sytt ihop mina byxor med streckade in mitt skrev med en symmetrisk trekant. Uv-ljuset från air hockey-spelet gjorde att tråden såg ut ungefär som en neonskylt. Lite så där “Titta här! Titta här!” eller “Varning för snoppen!”.

Jag kände mig som en apa i en bur. Jag tog på mig jackan och sa  “Men lämna mig i fred. Ser ni inte att jag är ledsen?”. Sedan sprang jag hem. Att tjejer pekar och skrattar åt mig när jag är naken kan jag väl ta, men när jag är påklädd? Jävla värld.

Svaret på denna långlivade fråga är - ingen av dem. Överraskande? Kanske det, men fakta är fakta. Men vad kom då först? Det korrekta svaret är naturligtvis - Wilson Kipketer. Kenyaner kommer alltid först. Ända sedan människans begynnelse har kenyanerna varit överlägset först och snabbast på precis allting.

‘Apollo 11′ landade på månen den 20:e juli 1969. Uppdraget, som fullföljdes av USA, är betraktat som en av de största prestationerna i vår tid. Strax efter klockan 16, amerikansk tid, slog Buzz Aldrin ner den amerikanska flaggan på månens yta och de första människorna hade därmed anlänt. Det många dock inte visste var att kenyanerna faktiskt var först.

Den 10 september år 2001 hittade den kenyanska polisen Usama Bin Laden. De var så snabba med spaningsarbetet att de hittade terroristledaren en dag innan terrordåden. Detta gjorde att de inte hade bevis att presentera och var därför tvungna att släppa honom lika snabbt.

År 2009 skrev den skotsk-amerikanske talkshowvärden Craig Ferguson sina memoarer. Han berättar bland annat om sina gamla jobb som musiker i ett punkband, inkastare på en skotsk nattklubb och skådespelare i Hollywood. Ferguson tar även upp hans kamp mot alkoholismen, drogmissbruket under 80-talet och självmordsförsöken under hans mörkaste dagar i livet. Boken publicerades september 2009 med titeln “Craig Ferguson: American on Purpose”. Det många inte vet är att kenyanen Juma aw Tambuka skrev denna bok redan år 1978.

Your Majesties,
Your Imperial Highness,
Your Royal Highnesses,
Ladies and Hängslemen,
Kära Örebroare,

Her Majesty the Queen and I wish to greet you all with a most heartily welcome to the Royal Palace and to this wedding gala dinner. It is wonderful to see you all here. Ja, herrejävlar. On behalf of my family - and especially on behalf of my oldest daughter and my son in law - I wish to thank you for coming and for participating in our joy. You will always be a part of this unforgettable and memorable day!

Eders Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria och Danny Boy! Kära brudpar! Drottningen och jag vill tillönska er, Sveriges Kronprinsessa och Diddeli-Danne, allt gott för er gemensamma framtid. Må lycka och välgång följa er i alla livets skeenden.

Käre Daniel, första gången vi möttes var du väldigt trevlig. Du sa att mina medaljer var fina. När jag såg dig för första gången, kommer du ihåg vad jag sa då? Precis. “Vi behöver inte Boxer, vi har parabol”.

Det är ett stort steg i livet att ingå äktenskap. Det ska du fan veta Danne, det tycker jag att du har rätt att få reda på innan du säger ja. I början är det hela förbaskat trevligt och så, men sen… oh… my… FUCKINGGOD. Man börjar irritera sig på småsaker, man får krav på sig och inte ens Gud den allsmäktige kan hjälpa en när kvinnan börjar dammsuga mitt under slutspelsmatcher.

Långt där inne i själen kanske man känner att “Jag vill egentligen inte leva med denna människa resten av mitt liv”, men sedan inser man vilket tjorv det är med skilsmässa. Tillgångar ska delas upp, flyttkartonger ska packas och skilsmässan följer med hela livet som en jäkla prick i ett register. Men nu ska jag inte stå här och vara vrång. Giftermål betyder ju inte bara dåliga saker. Som man och hustru delar man ju på ekonomin. Se det så, Danny Boy. Nu blir du ju mångmiljonär. “Skattepengar från Svensson slirar skönt i sedelfodralet”, som min far ofta sa.

Jorusatte… näemen det löfte ni idag givit varandra om inbördes stöd och trofasthet knyter er än närmare samman. Det är en obestridlig och avsiktlig följd av ert beslut, att banden till föräldrarna därmed förändras. Er första lojalitet står nu till varandra.

Kära Victoria! Du är Sveriges tronföljare. Med den uppgiften följer plikter och ansvar. Det är med stolthet och tacksamhet jag sett dig växa in i den rollen. En gång skall du — så är det beslutat i vår grundlag — efterträda mig som Sveriges statschef. Jag säger bara - lycka till att toppa mig. Det blir svårt för dig, men det skänker mig lugn och tillförsikt att du med sådan klokskap och inlevelse förbereder dig för den uppgiften.

Vår relation är emellertid djupare än den mellan regent och tronföljare. Jag är Din far. Du är min älskade dotter. Kommer du ihåg när du var liten flicka och vi spelade ‘Kung eller tjänare’? Du fick jämt vara tjänare. Jag kastade kortleken på golvet och du var tvungen att plocka upp alla kort. Jag lät dig aldrig vinna i spel. Vill du veta varför? Jag hatar att förlora. Det är en bra egenskap som statschef. Du vann alltid över mig i Alfapet, men jag kan ju inte stava för kung och fosterland, så det var väl inte så konstigt.

Du har alltid varit min favorit. Jag älskar ju er barn alla tre, för det måste man ju som far, men du har alltid varit min favoritprinsessa. Ingen ska tro annat, än att min högsta önskan varit och är, att se dig glad och lycklig. Det har därför varit en självklarhet för din mor Drottningen och mig, att du - som varje människa i vårt land - fritt och utan påtryckningar skulle välja den till din livskamrat, som ditt hjärta bjuder.

Käre Daniel! D-meister General. D-dog. På Drottningens och mina vägnar vill jag hälsa dig mycket varmt välkommen in i vår familj. Vi gratulerar vår dotter till valet av äkta man. Och vi, dina svärföräldrar, gratulerar dig till valet av maka. Madde är ju snyggare, men du valde den ordentliga. Det är bra. Det är bra.

Vi har lärt känna dig som en mycket ambitiös och kunnig entreprenör. Och vi har med gillande sett med vilken energi och med vilket allvar du förbereder dig för uppgiften att nu som prinsgemål ge din hustru Kronprinsessan stöd och trygghet. Jag har ofta imponerats av den målmedvetenhet och framåtanda du visar. Och jag hoppas att Du, som före detta personlig tränare, kan hjälpa mig att få till den här jävla sladdermagen. Jag är så less på när Tarras nyper mig i magen och kallar mig Bildäcket. Det måste få ett slut. Jag vill att den eran ska vara över.

Vi gläds också åt att genom dig ha fått göra bekantskap med dina föräldrar Eva och Olle Westling och med er stora och härliga släkt. Din farbror, Svenne… haha… vilken jävla lirare.

Kära Victoria och Daniel! Drottningen och jag, prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ber att få lyckönska och gratulera er. Under er gemensamma vandring genom livet kan ni alltid räkna med vårt stöd och vår tillgivenhet. Och vi ber att Den Gode Guden alltid måtte vara er nådig.

Så till sist föreslår jag att vi alla utbringar en skål för Kronprinsessan och Prins Daniel, vårt älskade och vackra brudpar. Och du Danne, nu tar vi det lugnt med prinskorven i natt. Eller hur? Jag vet att det är en stor och speciell dag och så, men Vickan måste klara av att gå ordentligt imorgon. Skål!

Kommer du ihåg den där kalla bänken på skolgården, där vi satt i sommarkvällskylan och delade på sista cigaretten? Kommer du ihåg när du stod på mina fötter och vi gick hem till dig? Vi drack Baileys. Minns du smset jag skickade ett år senare och frågade “Vad hände egentligen med oss? En dag slutade vi bara att höra av oss.”?

Ingen av oss hade något bra svar på den där frågan. Det var verkligen ett märkligt sätt vi sa hej då till varandra. I tystnad för oss själva, sakta sakta. En dag när det regnade något så in i helvete reflekterade jag över när vi träffades senast. Och allting jag kunde få fram var “Jaha. Var den där kvällen hejdå?”. Den kvällen kändes inte som en hejdå. Den kändes mer som en vi syns imorgon.

Du var sötare än 23 flaskor Baileys.

Du ringer aldrig och jag ringer aldrig. Vi träffas aldrig. Men det är inte precis så att vi aldrig haft chansen. Vi bodde faktiskt bara sju mil ifrån varandra. Hur svårt är det egentligen att bara ta en kaffekask latte och umgås? Jag kommer ihåg en kväll på hotellet då du skulle vara där. Men när klockan slog midnatt fick jag ett sms där det stod att du var tvungen att köra hem. Köra hem och inte hinna med varken hotellet eller mig. Jag fejkade ett genomskinligt leende till mig själv i telefondisplayen, gav min flaska Baileys till en bekant och kvällade.

Jag hade kunnat hälsa på dig när som helst, men jag gjorde aldrig det. Och det kanske var just det jag insåg i hotellobbysoffan, i samma soffa och på samma plats som jag träffade dig för första gången 1,5 år tidigare. När jag tittade mig själv i ögonen genom telefondisplayen kanske jag insåg att det troligtvis skulle gå underliga 1,5 år till innan jag skulle få le så där halvblygt och säga “Hej kamrat, kommer du ihåg mig?”.

Eftersom att jag har en blogg med trafik, en blogg där bilarna stannar och vevar ner rutan varenda dag, har jag även ett slags ansvar till mig själv att då och då använda den på rätt sätt. En del läsare vevar ner rutan och vinkar trevligt. En del läsare parkerar bakom en buske och tittar på mig i smyg. Och vad vet jag, det finns säkert en skara människor som vevar ner rutan och kastar snus på mig när jag inte ser på.

Jag vet att du följer mitt liv i skriftform. Därför, just därför, får du ett helt inlägg denna dag. Av någon anledning följer du mig. Antingen är det sättet jag skriver på… eller så är det för att det är jag som skriver. Idag blir det inget trams. Idag blir det någonting bra. Imorgon hissar jag upp flaggan igen och dumheterna fortsätter med blåsande entusiasm.

Jag har inte sett dig på över tre år. Vissa kvällar när jag lagt ner en trevlig bok och styrt undan kvällens sista tekopp, då tänker jag på åren som gått i mitt liv. Jag tänker på människor jag mött, mål jag nått, misstag jag gjort och händelser som format mig till den människa jag är idag. Under de stunderna dyker du alltid upp minst en gång. Jag tänker på dig då och då… tre år senare. Jag hoppas att det faktumet gör dig glad. Lika glad som jag blir när jag ser att du läser det jag skriver… tre år senare.

Sju mil. Sju mil är västerbottniskt gångavstånd. Jag har mer än en gång i mitt liv satt mig på arméhojen för att trampa iväg ett par mil och dunka en vän i ryggen. Jag kan summera hela syftet med detta inlägg med en sista mening. Jag vill bara hälsa en sak som jag kanske aldrig sagt. Du var en fantastisk människa att få lära känna.

Vi syns när vi syns.
Kram / Petter