Kommer du ihåg den där kalla bänken på skolgården, där vi satt i sommarkvällskylan och delade på sista cigaretten? Kommer du ihåg när du stod på mina fötter och vi gick hem till dig? Vi drack Baileys. Minns du smset jag skickade ett år senare och frågade “Vad hände egentligen med oss? En dag slutade vi bara att höra av oss.”?

Ingen av oss hade något bra svar på den där frågan. Det var verkligen ett märkligt sätt vi sa hej då till varandra. I tystnad för oss själva, sakta sakta. En dag när det regnade något så in i helvete reflekterade jag över när vi träffades senast. Och allting jag kunde få fram var “Jaha. Var den där kvällen hejdå?”. Den kvällen kändes inte som en hejdå. Den kändes mer som en vi syns imorgon.

Du var sötare än 23 flaskor Baileys.

Du ringer aldrig och jag ringer aldrig. Vi träffas aldrig. Men det är inte precis så att vi aldrig haft chansen. Vi bodde faktiskt bara sju mil ifrån varandra. Hur svårt är det egentligen att bara ta en kaffekask latte och umgås? Jag kommer ihåg en kväll på hotellet då du skulle vara där. Men när klockan slog midnatt fick jag ett sms där det stod att du var tvungen att köra hem. Köra hem och inte hinna med varken hotellet eller mig. Jag fejkade ett genomskinligt leende till mig själv i telefondisplayen, gav min flaska Baileys till en bekant och kvällade.

Jag hade kunnat hälsa på dig när som helst, men jag gjorde aldrig det. Och det kanske var just det jag insåg i hotellobbysoffan, i samma soffa och på samma plats som jag träffade dig för första gången 1,5 år tidigare. När jag tittade mig själv i ögonen genom telefondisplayen kanske jag insåg att det troligtvis skulle gå underliga 1,5 år till innan jag skulle få le så där halvblygt och säga “Hej kamrat, kommer du ihåg mig?”.

Eftersom att jag har en blogg med trafik, en blogg där bilarna stannar och vevar ner rutan varenda dag, har jag även ett slags ansvar till mig själv att då och då använda den på rätt sätt. En del läsare vevar ner rutan och vinkar trevligt. En del läsare parkerar bakom en buske och tittar på mig i smyg. Och vad vet jag, det finns säkert en skara människor som vevar ner rutan och kastar snus på mig när jag inte ser på.

Jag vet att du följer mitt liv i skriftform. Därför, just därför, får du ett helt inlägg denna dag. Av någon anledning följer du mig. Antingen är det sättet jag skriver på… eller så är det för att det är jag som skriver. Idag blir det inget trams. Idag blir det någonting bra. Imorgon hissar jag upp flaggan igen och dumheterna fortsätter med blåsande entusiasm.

Jag har inte sett dig på över tre år. Vissa kvällar när jag lagt ner en trevlig bok och styrt undan kvällens sista tekopp, då tänker jag på åren som gått i mitt liv. Jag tänker på människor jag mött, mål jag nått, misstag jag gjort och händelser som format mig till den människa jag är idag. Under de stunderna dyker du alltid upp minst en gång. Jag tänker på dig då och då… tre år senare. Jag hoppas att det faktumet gör dig glad. Lika glad som jag blir när jag ser att du läser det jag skriver… tre år senare.

Sju mil. Sju mil är västerbottniskt gångavstånd. Jag har mer än en gång i mitt liv satt mig på arméhojen för att trampa iväg ett par mil och dunka en vän i ryggen. Jag kan summera hela syftet med detta inlägg med en sista mening. Jag vill bara hälsa en sak som jag kanske aldrig sagt. Du var en fantastisk människa att få lära känna.

Vi syns när vi syns.
Kram / Petter

Jag tittar ut genom köksfönstret och får syn på ett litet barn och hans förälder. Pojken, som uppskattningsvis ligger i åldern 3-4 år, leker i en brun vattenpöl. Mamman visar med sina kroppsrörelser att hon tycker att det är onödigt att leka i det smutsiga vattnet. Om jag inte erinrar mig fel stod jag i den där vattenpölen igår.

På väg till fotbollsplanen går jag förbi ett dagis. Jag ser två pojkar som brottas. De är ungefär 5-6 år gamla. Den ena killen får in en jättesnygg spark på den andres ben. Om jag inte erinrar mig fel var det precis så jag sa godmorgon till Erik iförrgår.

Jag står i köket och gör en sallad. Plötsligt slår det mig… moroten i min hand är förvånansvärt lik en snopp. Erik och Jonas kommer in i köket. Jag försöker lägga band på mig själv… men till slut går det inte längre. Moroten åker ner till mitt skrev och skratten kommer fram likt rosa skjortor i skärgården.

Jag går förbi en lekplats och tittar på barnen. De ser ut att ha det väldigt roligt. Jag vill stega över staketet och vara med. Men jag får inte, för jag är snart 24 år gammal. Barnen som fick mig att le för en stund sedan har nu på ett ögonblick fått mig att bli ledsen. De får mig att inse att jag inte är barn själv.

När jag står på knä vid staketet och lägger min haka på de halvtaskigt målade brädorna förstår jag plötsligt att jag faktiskt är en stor pojke. Klätterväggen på friggeboden är lika lång som jag är. Min röv är för bred för gungorna, och om jag skulle klättra i trädet skulle grenarna gå av. Det enda jag har gemensamt med dessa barn är att vi slår precis lika långt i brännboll.

Jag kommer aldrig att spela bingo med er som envisas med att göra det.

När jag var liten kunde jag sitta ensammen på mitt rum tillsammans med en studsboll och ha the time of my life. Det kan jag faktiskt idag också, men sprit måste finnas i min kropp. Ungefär i sjätte klass/början på sjunde försvann någonting i min barnasjäl. Det var helt plötsligt inte roligt att leka med gubbar och bilar längre. Det var inte förrän ett par år senare jag insåg att den där essensen, det där glödet i min barnasjäl som försvann, gick att få tillbaka. Medicinen kallades alkohol. Plötsligt var det festligt att leka med gubbar igen.

Någonting som alltid lockar fram ett leende på mina läppar är faktumet att 60/70-talisterna, min generation och framtida generationer kommer att lyssna på dödsmetall på ålderdomshemmen. Kommer vi att knyppla och virka? Kommer vi att spela bingo? Nej, det kommer vi inte att göra. Dagens pensionärer spenderar dagarna med att göra sådant som de är vana vid, sådant som de gjorde som ungdom och i sina bästa år. De lyssnar på den lugna och harmlösa musiken de växte upp med och de pysslar med de lugna och harmlösa aktiviteterna de känner till och förstår sig på.

Om 50 år kommer jag att lyssna på lika mycket Pantera, Hendrix, Meshuggah och Sabbath som jag gör idag. Folk som menar att man kommer att “lugna ner sig med åren” har verkligen ingen verklighetsuppfattning eller logik i kroppen överhuvudtaget. När jag blir senil kommer dessutom alla låtar att bli extra bra. Då släpper mina favoritgrupper nya album varje dag.

Vad kommer jag att göra om 10 år? Eller om 50 år? Troligtvis precis samma saker som jag gör idag, fast bättre i kvalitet. Jag kommer med all sannolikhet att vinna över cancer och alla andra sjukdomar. Men när jag väl fäller in årorna och lämnar denna planet, då kommer det att vara med precis alla ben brutna i kroppen. Dagen då ‘Future Breed Machine’ bokstavligt talat knäcker mig och mitt lufttrummande i bitar. Och anledningen kommer att vara att min kropp inte klarar av det som min själ strålar. Summa summarum - jag kommer banne mig aldrig att spela bingo.

Jag är en väldigt ordningssam och pedantisk person som förespråkar att varje pryl ska ha sitt egna hem (och helst stå på en fin rad tillsammans med föremålen bredvid). Denna ofrivilliga approach till livet gör att jag faktiskt kan finna glädje i att skotta snygga och linjära plogkanter samt kratta gårdar helt lövfria. Jag tycker om ordning och reda och har ingenting emot att städa både mina egna ägor och andras.

Jag är en sån där kille som stör sig på om täcket är skrynkligt. Om någon har satt sig i min bäddade säng och sedan lämnat rummet tar det inte lång tid innan mina korta små pianofingrar är där och sträcker till asymmetrin. Hemma hos mig hänger tavlorna aldrig snett och min dator är pedantiskt sorterad efter mottot “just the essentials”. Jag försöker applicera det tänkandet inom alla aspekter av mitt liv. Just the essentials - ju färre saker som stör och tar upp koncentrationen desto bättre. Saker som aldrig används skall bort och förgöras med eld och våldsam dans.

Jag är en sån där typ som kan lägga ut några extra tusenlappar för att få “rätt utseende” på en pryl. Ibland avundas jag de som är mer praktiskt lagda och nöjer sig om prylen gör det den ska. Ibland avundas jag människor som klarar av att leva i oreda, kaos och stökiga lokaler. Själv är jag som mest effektiv, kreativ och lugn när jag har ordning och reda omkring mig. När det är städat och fint. Praktisk egenskap, javisst, men jävligt dryg emellanåt.

Under en relativt lång period spenderade jag stora delar av min vardag i lokaler som delades med andra människor. Det är omöjligt att få 20+ personer att hålla ordning, oavsett ålder. Eftersom att detta var min arbetsmiljö spenderade jag ofta tid på att frivilligt städa och göra ordning. Detta kunde ibland pågå långt in på nätterna. Jag städade inte i första hand för att alla skulle trivas bättre, utan för att jag skulle trivas bättre. Att andra även kunde glädjas åt att det var städat och fint var bara en trevlig bonus. Näe, saken satt i att detta var lokaler jag skulle vara kreativ i. Och jag kan inte vara kreativ i överdrivet stökiga miljöer. Det är någonting med energin i rummet som irriterar mig.

Jag är verkligen ingen människa som jämt har det städat och fint. Ibland lever jag också i skiten. Inte för att jag vill, trivs eller mår bra av det, utan för att även jag är lat och trött emellanåt.

Jag stör mig på vissa estetiska petitesser. Jag tycker t.ex inte om att se mitt förnamn med litet “p” -> petter. Jag tycker att det ser fult ut när strecket på p-et ligger under själva bokstavsraden. Och det blir extra dumt när det är första bokstaven i namnet också. Det blir liksom inget tryck i det hela. Detta kommer inte riktigt överens med faktumet att jag tycker om att skriva vissa saker (listor på datorn, listor på papper) enbart med små bokstäver. Jag tycker om små boksäver för att det ser stilrent och fint ut och jag finner det lättare att läsa. Näe, skriv mitt namn med stor bokstav är ni snälla.

En annan egenskap jag besitter som folk ofta skrattar åt är att jag ofta möblerar om. Jag vet inte var det karaktärsdraget kommer ifrån eller varför det finns. Antingen letar jag det där perfekta som aldrig hittas, eller så blir jag lätt less och vill ha nytt.

(Jag har en fetish få vet om. Jag fullkomligt älskar kontorsmaterial. Block, pennor, pärmar och papper. Mappar… åh smarta hängmappar i upphängningssystem ger mig svaga knän.)

Jag hade en gång ett kontorsjobb. Jag kommer ihåg en dag då chefen klev in i rummet under precis rätt tillfälle. Jag hade tagit en lång kafferast med målet att läsa igenom varenda artikel som fanns på Aftonbladets hemsida. Det var en fantastiskt improduktiv dag där jag mest funderade på kärleken i mitt liv och räknade ner timmarna till utstämpling. Plötsligt bestämde jag mig för att snabbt byta plats på en hylla som jag tyckte skulle passa bättre på en annan del av väggen. I samma ögonblick som jag tog upp skuvmejseln hörde jag att svängdörren i rummet bredvid öppnades…

…och av en ren reflex tryckte jag fram handen under hyllan så att det såg ut som att jag gjorde någonting med skuvmejseln. Chefen klev in och jag sa direkt “tjena, jag håller bara på att flytta runt lite hyllor här.”. Han tittade på mig och min illusion av arbete och svarade “näemen, smart, det blir ju mycket bättre att få bort den där hyllan. Kanon!”. Han lämnade rummet och jag drog tillbaka skruvmejseln och återvände till Aftonbladet.

Jag stod ofta i postrummet och sorterade papper. Det var en uppgift jag tog på mig helt frivilligt för att jag tyckte att det var roligare än att jobba vid en dator åtta timmar om dagen. En dag tittade jag in i företagets pappersarkiv. I arkivet lagrades alla lådor med papper, kuvert, block samt 300 papplådor fulla med A4-papper. Allting låg i en galet ostrukturerad röra. När jag tittade in såg jag bara en massa massa möjligheter. Jag såg många nya system som kunde revolutionera arkiveringen och spara tid för alla som anlände med uppgiften att hämta ett specifikt papper. Man kunde använda sig av ett annat typ av register och ställa lådorna på ett bättre sätt för att få plats med fler lådor.

Jag rös varenda gång jag var tvungen att gå in i rummet eftersom att företagets val av system skiljde sig så mycket från hur jag själv skulle ha använt ytan av lokal och sättet att arkivera. En dag tog jag självmant på mig uppgiften att sortera om hela arkivet. Sedan var jag inte feriearbetaren i postrummet längre. Jag bar nu ett nytt namn.

Programmet behöver nya uppdateringar. Medresenär sökes. Freudianska felsägningar i samband med ytterst säregen mobiltelefoni. På med kalasbyxorna. Detox. En oersättlig cymbal man alltid kan lita på. En mycket arg människa. Uppdateringar installerade. 614 gröna flaskor. Kontraproduktivitet. Minst två liter per dag. Simultantänkande. Ett arsenal av fimpar. Grönsaker. Korta perioder med svårt att tänka ordentligt. 100.000 kronor i royalties. Så molnfri. Allt är så förbannat molnfritt.

Vansinnigt många melodier. Ditt beslut? Eller var det mitt? Capo på band nummer fyra. Använd tandtråd. Backup vid oväntade strömavbrott. Hur ska dessa syner tolkas egentligen? Betamax och mexitegel. Ett kollage med bilder från min barndom. Multitasking. Jag tycker om när du tar på mig. Absolut tystnad. Namnlösa själar som rotar bland kategorier. Vill du spara den nya versionen? En vacker dag står jag på rätt ställe.

Boende nära stan.  Skriv klart utdraget innan du glömmer bort innehållet. Lådvin. Var det någonting jag sa? Passiv inkomst.  Roliga nyheter hamnar aldrig på förstasidan. Omständigheter skapar inte en människa, omständigheter avslöjar honom. Drömmen om England. Det är en fantastisk värld vi lever i. Korrekt fingersättning. Upprepa, upprepa, upprepa. Åttioåtta stycken små - den bästa terapi som finns. Du får mig att utvecklas.

Ett helt nytt slags solsken har hoppat fram. Jag behöver inte solglasögonen längre. Filtrerat vatten - för ditt bästa! En bra investering. Tanken är god! Kanske ogenomförbar, men ändock god. Fyra medlemmar för lite i kvartetten. Transcendental meditation. Vissa människor har verkligen förmågan att bära upp en hatt - är DU en av DEM?

Det virtuella hemmet har givit mig mycket nytt. Ibland känns det smickrande, ibland känns det lite olustligt. Videos, texter och uppdateringar visar egentligen inte vem jag är. Innehållet är selektivt utvalt och de bortklippta scenerna med kommentatorspår behåller jag själv. Det finns bortklippda scener från mitt liv som inte borde ha spelats in till att börja med. De finns statister som borde hållit sig undan. Sådana som bara gick in i bild utan förvarning.

Toner och ord flyter in i varandra och på något vänster uppstår kreativitet utan större ansträngning. Tankar och funderingar får utlopp genom olika medier. Systemcrashar i det förflutna har studerats och systemen har efter ständig utveckling och påbättring blivit starkare än någonsin. Jag upptäcker nya konstellationer som jag aldrig förut avvarat en tanke åt. Det är lätt att upptäcka nytt när man får tillgång till delarna som alltid har saknats.

Jag funderar på varför jag fortfarande drömmer om dig. En natt eller två i månaden med tillbakaspeglad ironi och påklistrad svart komedi. I stunden är det väldligt obehagligt, men efteråt är det egendomligt nog skönt att du fortfarande hälsar på mig.

Här sitter jag helt skuldfri, och skriver simpla dikter i form av någon slags terapi… när jag egentligen borde låta bli (vad allting rimmar helt plötsligt). Ibland vill hjärtat korka upp till fest och i vredesmod slita av armarna på vinöppnaren och jämna ut faktumet att livet emellanåt är 70% drama och 30% komedi. Men hjärnan hinner alltid ingripa och förnuftet gör sig hörd. Förlagd personkemi har också sin plats i livet. Härmed är de gamla tiderna avslutade och förbi.

Denna personliga metamorfos tog skepnad någon gång i höstas. När de slaskiga vägarna log och tvingade mig att blöta ner mina skor blev jag inte bitter. Jag gnällde inte när mina jeans blöttes ned av infantila fordonselever som körde förbi i sina löjliga små bilar. Jag hoppade istället lite obegripligt i vattenpölarna och gick hem och tvättade mina byxor.

Min tillvaro är nerskalad och allting känns lätthanterligt och behändigt. Idag är jag en minimalistisk version av den prylpolizei jag en gång var. Jag kände knappt någon större sorg när jag sålde mitt trumset, ett objekt som betytt mycket genom åren.

Värmen i det Sandströmska hushållet har under julen varit hög. Familj och släkt får som vanligt två tummar upp. Nu ska jag sjunka ner i soffan, ta en kopp te och fundera över det där tredje ackordet i refrängen som inte riktigt klingar som det ska. Nu ska jag fortsätta att lägga melodi, rytm, struktur och harmoni på mitt liv. Lika improviserat som alla blandade Lindemän.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar om dig. Till och med när allting i mitt liv är fantastiskt. Men jag ler. Leenden utöver det ordinära. Det är inte det att jag tycker om de obehagliga stunderna, utan jag är mest fascinerad. Detta borde inte pågå längre, men det gör det. Och det är med fascination jag iaktar och konstaterar att du - och detta - har förmågan att komma åt mig där jag har minst kontroll. Jag kan inte kontrollera mina tankar när jag sover.

Ungefär en gång i veckan slår du till, vare sig jag vill det eller inte. Senast igår stod du där igen, bakom en bil och sålde en torsk. Du är en obehaglig statist i mina filmer. Du är inte snäll längre. Jag saknar det snälla. Snälla drömmar utan torskar. Om jag någon gång skulle bli politiker, då skulle jag arbeta för snälla drömmar utan torskar. Snälla drömmar utan torskar - för alla.

“I have a dream”, ett betydligt kändare tal till nationen är George W. Bush’s “I have a drum”. Bush’s tvåminuters-virvelsolo gav inga svar på pressens frågor, men sicket förträffligt sätt att avleda uppmärksamhet och ämnesfrågor.

Ska man ha skuldkänslor för någonting hemskt man gjort i sina drömmar? Ibland mår jag dåligt över hur jag beteer mig i den där världen. Sen blir jag rädd när ämneskunniga personer säger att om man tyder drömmar så kan man hitta länkar till sin egentliga personlighet. Jag hoppas att Freud’s Die Traumdeutung bara var dumheter.

Hemska drömmar är lika irriterande som när man tappar ner en toalettrulle i en vattenpöl på toalettgolvet. Minst 20 stycken lager blir blöta, men de flätas in mellan endecimeters torrlager. En decimeter blött, en decimeter torrt, i 50 meter. Jag hatar att torka mig när det händer. I sådana stunder önskar jag att jag vore en person som kunde skita på sig, och sedan bara gå vidare.

Jag har en dröm. Jag önskar att allt dumt och alla suspekta lämnar mina drömmar. Jag vill ha annat folk där. Jag vill äta jordgubbar med Steven Wilson och dansa med Rachel Weisz. Vad ska natten bjuda på måntro… Surfning mellan utopier, ångestlandskap, upphetsningsfaktorer och egendomliga absurditeter. Jag hoppas på jordgubbar… men med min tur lär jag väl få mer obskyra fiskar.

Idag har jag ont i huvudet. Jag misstänker att det beror på överaktivitet. Det är för mycket saker och ting som virvlar runt där inne. Intryck, funderingar, nonsens, slutsatser, frågor och iaktagelser.

Vad ska jag äta till middag? Vad trevligt att bilen startade imorse. Varför åker duschdraperiet hela tiden in mot kroppen när jag duschar? Mer koskälla. Dressiner och förstaklassvagnar, På Spåret med Fredrik Lindström, jo jag tackar. Jag orkar inte tvätta. När stänger bussgods? Beam me up. Vilket intervall har skalan? Den där låter falskt. Var är du? Vilken god soppa. Humaniora. Här blir det inte mycket gjort. Du kanske tycker likadant men inte vågar erkänna det. Gud, vilken obskyr granne. Always the summers are slipping away. Tåg eller flyg? Jag ringer. No soup for you. Halkigt trappsteg - noterat. Jag bryr mig faktiskt inte. Snygg soffa. Den 42-åriga skådespelerskan och modellen stämplas nu som sämst klädd i Hollywood. Andas in. Hej. Så överlägsen. Det känns bra. Ge Carl-Jan sin champagne. Stockholm. 88 stycken. Bäst före 15-10-2009. Jag mår bra. Hur mår du?

Jag tycker om att skriva. Skrift är det enda sättet att kommunicera utan att bli avbruten. När man skriver kan man skrika ut precis vad man vill, utan att någon hoppar in mitt i, klappar en på axeln och säger “nu lugnar du ner dig”. Man får alltid prata till punkt. Man får alltid ögonkontakt med den som tar emot.

Skrift är bra. Jag tänker mycket, därav blir skrift ett sätt att dokumentera idéer. Mitt frenetiska tänkande och observerande är någonting jag tycker om - det är roligt att vara aktiv. De senaste åren har mitt huvud gått på högvarv, och jag har producerat mer idéer än någonsin. Mer idéer och visioner än jag klarat av att hålla igång. Därav små breakdowns i kortare och längre perioder. Men gud vad jag har lagt grunder till kommande episoder och hittat mig själv i detta kaos av möjligheter.

Jag trodde länge att det var just kvantiteten av tänkandet som var att skylla för min ständiga och jobbiga kamp mot stressen i mitt liv. Men faktum är att det som skapar min stress är inte alls mängden tankar eller idéer, utan bristen på organisering och system för att processera informationen. Det är underbart att tänka och observera, när man vet hur man ska hantera, använda och katalogisera informationen.

Stress är ingenting man kan mäta eller ta på. Stress finns inte, det finns bara stressade människor. Stressade individer som tänker stressade tankar och reagerar med stressade reaktioner. Inövade dumheter.

Edward Bulwer-Lytton sa att pennan är mäktigare än svärdet. Detta sa han med all sannolikhet från en mysig liten trerummare i södra England. Om Bulwer-Lytton hade tagit med sig sin penna ut i strid hade han insett att nej - pennan är inte mäktigare än svärdet. Med pennan kan du rita en rolig mustasch på din fiende, men då kommer han hugga dig i magen och sudda ut din existens.

Att skriva är bra för själen. Skriv ner allting du har i ditt huvud, alla fantasier, framtidsplaner, alla projekt, alla tankar, upplägg, utkast, alla reflektioner, alla avsiker, alla mål och alla iaktagelser. Och ge det hela struktur. Vår förmåga att vara produktiva och kreativa är direkt länkat till vår förmåga att kunna slappna av. Tysta ditt inre. Stäng av huvudet en stund varje dag och håll andan tills dina kinder blir sexigt röda.

Men det finns en företeelse som plågar alla som tycker om att skriva, och det är skrivkrampen. Ibland blir ingenting bra. Ibland blir ingenting roligt. Ibland blir ingenting intressant. Vad gör man när man inte vet vad man ska skriva om? Man skriver ett inlägg om skrift och skrivande. Sedan tackar man sina läsare för att de än en dag läst det man skrivit.

I somras rensade jag och min store starke far ut det sista ur klubbrummet på Storumans bowlinghall. Det var en märklig upplevelse, och jag kunde inte undgå att känna hur nostalgin för ett par timmar tog över mitt stora hjärta och min lilla lilla hjärna.

Det var i denna hall jag en varm sommardag ställde in en fåtölj på ansatsen, släckte ner hela hallen, snurrade igång discokulan och slog på en bra skiva. Sedan tog jag din hand, ledde dig till fåtöljen, ställde mig på knä och berättade att jag hade saknat dig. Sedan gav jag dig den där första pussen. Det var en bra kväll, kamrat. Det var en jättefin kväll. Jag hoppas att du ler lika mycket nu som du gjorde för två år sedan. Ditt leende fångade mig redan i baren. Och att få se dig dansa iväg, men alltid återvända till mig, det var ett återkommande tema som förgyllde min kväll, och min sommar.

Sedan har vi dig, gamla gråa soffa. Dig som jag legat och grovhånglat i under en Gnarls Barkley-konsert. Och sedan har vi dig, dåliga biljardbord. Dig som jag låg och hånglade på när konserten var över.

När man jobbar på kontor är de tjuvade kollegieblocken och de extra blyertspennorna en ansenlig jobbförmån av liten status. När man jobbar på en bowlinghall/aktivitetshus är nyckeln till ytterdörren jobbförmånen som väger lite mer.

Jag började bowla när hallen byggdes. Året var 1998 och jag var 12 år. Jag hade precis slutat spela hockey (ja, jag slutade för att jag var för bra). Jag började i SBC, Storumans Bowling Club. På den tiden var allting nytt och fräscht. Bowling var intressant i Storuman och klubben hade 20-30 aktiva medlemmar. Tiden då vi i SBC var med i seriespel i Norrland, och tiden jag åkte runt i Sverige på ungdomstävlingar, det var utan tvekan en av de roligaste tiderna i mitt liv. Ibland saknar jag allt det där väldigt mycket.

Ett tag var jag rätt duktig och hann med både 300-serier och SM-medaljer (gud, vad nära jag var att bli svensk mästare de där två åren). Det var i denna hall en förståndshandikappad äldre kvinna antastade mig under ett Idol-avsnitt, en antastning av så komiskt slag att jag inte kunde göra annat än skratta med hela huvudet och förflytta mig två meter åt sidan. Hörnsoffan kändes helt plötsligt så liten. Du är för härlig du, hårding. Sluta aldrig vara glad.

Jag minns alla kvällar då jag, Robert, Erik och Johnny oljade upp kanttubor och spelade kvitt eller dubbelt om drickor och pengar. Vid ett tillfälle var Johnny skyldig mig 120 drickor. Att “olja upp en tuba” är ett bowlinguttryck som är värt att förklaras. När man oljar en tuba så preparerar man oljeprofilen på banan så att man kan missa i sikte både till höger och vänster och ändå “komma rätt”. Kan man hantera den sortens banprofiler bra så får man strike nästan hela tiden.

Det var i denna hall jag arbetade ihop mina surt fördärvade slantar som har finansierat musikutrustning, europaresor och god dryck. Och mycket makaroner och korv. Förbannat mycket makaroner och korv.

Det var i denna hall jag träffade din son för första gången. Det var här inne du ammade honom och tvingade mig att känna på dina bröst. Det ena var hårdare än det andra. Vilken grej.

Det var i denna hall jag spelade Monopol med en människa jag älskar, och förlorade. Men vad gör det när kärleken alltid vinner? Nu känner jag att det är dags att lägga bowlingskorna på hyllan. Tack och hej, bowlinghall. Jag kommer aldrig att glömma alla minnen och alla människor.

Som tidigare nämnt har jag blivit väldigt förtjust i hösten. Jag har analyserat varför, och jag förstår nu att det är varken färgerna, koffeinet eller värmen från varma sockar och teglade öppna spisar som gör att jag mår bra. Jag behövde bara gå tillbaka ett år i tiden och forska lite granna för att upptäcka vad det är som gör att jag mår så bra när jag tänker på hösten.

Det har att göra med information jag kom över. Jag upptäckte och fick ta del av bortglömd och gömd logik. Information jag studerat och analyserat på ytan, men som jag inte använt ännu. Jag brukar ljuga för mig själv och inbilla mig att jag använder den nya kunskapen, men det gör jag egentligen inte. Jag bara iaktar den, tycker om den och beundrar människor som använder den.

Sedan hösten 2008 (i samma veva som jag började se saker jag aldrig sett förut) har jag regelbundet blivit förföljd av ett objekt. Det har helt plötsligt börjat flyga in fjädrar i mitt liv. Fjädrar i löjliga kvantiteter. Och de uppenbarar sig alltid när jag är som mest tankspridd. När jag funderar på stora frågor, när jag vill skrika, när jag saknar kunskap.

En dag när jag gick hem från jobbet råkade jag (av någon anledning) titta ner mot mina skor. Då fick jag se en fjäder som landade på min sko (ungefär som i Forrest Gump). Denna fjäder hade ett väldigt unikt utseende. Den var vit, men med ett väldigt speciellt svart parti. Jag vet inte varför, men jag tog upp fjädern och la den i en liten ask när jag kom hem. Efter den dagen började fjädrarna besöka mig på en regelbunden basis.

Jag var ute i skogen och promenerade. Längs med stigen fick jag syn på en enormt vacker vit fjäder som satt fast mellan två grenar i en buske. Jag stannade av och iaktog den väldigt länge. Av alla ställen som den kunde ta vägen så fastnade den (på ett väldigt egendomligt sätt) mellan två grenar, i min ögonhöjd, precis vid stigen jag gick. Ofta när jag är ute och går ligger det enstaka fjädrar precis där jag går. Och varje gång säger jag till mig själv “jag hade kunnat gå där borta…. eller där…. eller där…. men jag valde att gå här… och precis här ligger det EN fjäder. Inte flera stycken. Bara en fjäder. Om jag hade tagit av lite tidigare så hade jag missat den. Men det gjorde jag inte.”

En dag var jag ute och promenerade vid en sjö. Jag bestämde mig för att korsa en vall och gå upp på en gångväg som fanns på andra sidan. Jag dagdrömde ett tag och kom efter ett tag på att jag skulle ju upp på vallen. När jag var halvvägs uppe stannade jag till. Jag såg inte bara en fjäder, utan 100-tals. Av alla platser att korsa vallen på (40-50 meter), valde jag att göra det på exakt samma ställe som en död fågel hade legat.

En dag satt jag vid sjön och funderade (återkommande tema?). Jag valde att titta ut mot vattnet, och då såg jag någonting litet som flöt omkring en bit bort. Jag kunde inte se vad det var, och följde därför föremålet i en minut eller så tills det flytit mot mig. Det var en vit liten ensam fjäder som bara valde att segla förbi mig, för att sedan försvinna vidare till någon annan.

Jag hade en skitdag på jobbet och alla bowlingbanor strulade. På kvällen blev det något slags fel på en bana och jag gick ner mot maskinerna. Jag var irriterad och som vanligt väldigt fundersam över saker i mitt liv. När jag var framme vid käglorna svingade jag undan det draperi som avdelar maskinera med hallen. Då stannade jag plötsligt till och backade ett par steg. Jag tittade på det fula draperiet och blev ståendes ett bra tag. Draperiet hade ett motiv på sig - fjädrar. Hundratals små fjädrar. Jag har gått förbi detta draperi 10.000 gånger genom de 10 år jag spenderat i hallen, men jag hade aldrig någonsin lagt märke till fjädrarna.

När vi i klassen hade vår avslutningskonsert i våras pallade vi upp scenen med lastpallar. En kompis hade kommit över 20-30 pallar och vi var tre stycken som hjälptes åt att bära upp dem på scenen. När jag la upp en av de sista pallarna fick jag syn på en liten vit fjäder som satt fast precis där jag hade min hand. Vi var tre stycken som bar dessa lastpallar, och jag lyckas få den med fjädern på. Och inte nog med att jag lyckades få den med en fjäder på, jag höll dessutom lastpallen på ett sådant sätt att jag fick syn på den. Jag kunde lika gärna ha missat den, men näe…

En fågel hade under förra året krockat med fönstret vid min arbetsstation på folkhögskolan, så under största delen av året satt det fast små fjädrar på utsidan av fönstret. Nu i år har jag bytt klassrum, och i veckan märkte jag att det sitter en tavla på väggen utanför klassrummet. På den tavlan finns det tre målade fjädrar.

Jag begav mig till stugan under en vecka i somras för att planera mitt liv. Vid ett tillfälle letade jag en tändsticksask. Jag letade igenom hela stugan men hittade igen. Till slut insåg jag att jag hade missat ett skåp. I skåpet fanns det en tändsticksask. Den låg bakom ett glas med 10 stora fjädrar.

Jag tror att jag äntligen har börjat förstå hur jag fungerar, vad jag måste göra, och hur jag ska göra det. Och jag tror att fjädrarna försöker påminna mig om att jag faktiskt redan vet svaren på alla frågor jag funderar på. Jag är bara för förvirrad för att förstå det, och jag har för lite självdisciplin för att sätta hjulen i rörelse.

Jag har så långt jag kan minnas känt avsmak för hösten och alla dess karaktäristiska drag. Allt regn, allt slask, allt kallt och allt allt allt. Men denna sommar insåg jag någonting anmärkningsvärt. Jag vill att sommaren ska ta slut, och att hösten ska träda fram. Varför?, tänker jag. Varför, efter 22 års gedigen avsky? Den första tanke som slog mig var den självklara - det kanske är för att jag ser fram emot studierna och min älskade musik? Men efter ytterligare analyser insåg jag att - nej, det är inte därför. Det är någonting helt annat.

Efter 22 år har årstiderna gjort en rockad, och nu är hösten min favoritårstid. I Norrland är det ljust 24 timmar om dygnet hela sommaren (någonting jag aldrig varit en beundrare av) och när mörkret sakta börja smyga sig fram så kan jag inte annat än le. Ljusa nätter när man ska sova är nästan lika irriterande som människor som säger “Royce-Royce” istället för “Rolls-Royce”.

Hösten bjuder in kyla, vilket ger mig ännu en anledning till att dricka mer gott kaffe. En god kopp kaffe ska vara lagom varm, innehålla en skvätt grädde, en gnutta kärlek och lite lite t-röd. En riktigt god kopp kaffe är som de där varma sockarna som byter av de blöta - jättebra! Varma sockar får två tummar upp av mig. Om jag skulle sitta i Oscarskommittén skulle min ständiga röstningslista år ut och år in se ut ungefär så här;

Best Picture: Varma sockar
Best Director: Varma sockar
Best Actor in a Leading Role: Varma sockar
Best Actor in a Supporting Role: Varma sockar
Best Actress in a Leading Role: Varma sockar
Best Actress in a Supporting Role: Varma sockar
Best Animated Feature Film: Varma sockar
Best Music (Score): Petter Sandström
Best Art Direction: Varma sockar
Best Cinematography: Varma sockar
Best Costume Design: Varma sockar

Hösten har förvandlats till någonting väldigt fint och speciellt för mig. Jag vill bara kedja fast årstiden (precis som objektet i min källare) och aldrig släppa den. Som inlandsvästerbottning kan skogens alla färger har en stor del av det där speciella. Det blir fantastiskt vackert när alla nyanser tittar fram. Under sommaren finns de där, fast under förklädnad. När september bestämmer sig för att träda fram passar alla färger på att göra detsamma.

De senaste 3-4 hösterna har bjudit mig på ett smörgåsbord av tråkiga upplevelser. Tråkiga upplevelser, men nyttiga erfarenheter. Det var under hösten år 2006 som jag började spela piano. Sedan dess har instrumentet haft en signifikant betydelse för mig.

Jag tror att jag tycker om hösten för att den har klara kopplingar till min musik. Jag har aldrig varit en utövare av teori inom musiken. Jag spelar till största delen på gehör, och det enda som spelar någon roll för mig är om melodierna låter bra eller inte. Denna approach är framtagen på grund av en egenskap jag har. Detta kommer låta dumt, men jag ser musik som färger. Det är därför jag är så fäst vid mina symfonier. Rent teoretiskt vet jag inte alls vad som händer, utan jag ser färger framför mig när jag spelar. Jag känner starka känslor och jag ser och känner färger. Det är lite suspekt, men väldigt behagligt och fascinerande.

Jag håller på med två stycken symfonier just nu, en är blå/grå/vit i stämningen (melankolisk stämning i dystervackert moll) och den andra är röd/orange/grön (glad, hoppfull och kärleksfull). Så när hösten river fram alla underbara färger kan jag inte annat än känna den här känslan som jag idag känner. När jag går i skogen, när jag går längs med vattnet, och när jag ser alla färger, då ser jag en massa känslor och jag hör melodier och musik i mitt huvud.

Idag har jag arrangerat upp ett helt nytt stycke utan att ens tittat på ett instrument. Det börjar med en melodi jag fastnar för, sedan lägger jag på stråkar, slagverk och övriga instrument. I slutändan hör jag färdiga stycken enbart i huvudet. Då försöker jag ta mig till en dator och ett midiklaviatur så fort som möjligt. Ibland hinner jag dit, ibland glömmer jag bort bra material.

Jag älskar orkestermusik för att den musiken får en att känna känslor. Jag älskar symfonistycken för att de (för det mesta) är instrumentala, med enbart en titel som kanske kan ge en avslöjande inblick i vad musiken egentligen handlar om. Jag älskar musik. Jag älskar varma sockar. Jag älskar sprit.