Den 31 december… årets och årtiondets sista dag. Dawson rättar till flugan och kastar en blick i spegeln. Han justerar till kostymen och drar in magen. Dawson tycker att han ser ut och är precis som James Bond. Minus stilen, coolheten, kvinnorna, den fina bilen, det fina håret och den vältränade kroppen. Vid närmare eftertanke… så ser han mer ut som Lasse Kronér.

Dawson sitter på sängkanten och tittar på sina fötter. Han upptäcker att den högra stortånageln är lång som en finsk bordskniv. Han skulle lätt kunna råna en bank enbart med foten. Eller skiva upp en hård limpa. Plötsligt inser Dawson någonting märkligt… han klipper aldrig sina tånaglar. Visst nöts naglar ner med tiden, men han är helt övertygad om att någon smyger in och klipper naglarna på nätterna medan han sover. Han tror att det är ett övernaturligt väsen, sådana som ibland kommer i kontakt med människorna.

Dawson ska fira nyår tillsammans med sin bästa kompis Fredrik. Fredriks föräldrar ska vara hos bekanta, så pojkarna har huset för sig själva. Innan Dawson cyklar iväg till Fredrik går han in på Konsum och sätter upp en lapp på anslagstavlan.

“Du övernaturliga väsen och beskyddare. Jag är tacksam för jobbet du har gjort med mina naglar i år, men vill bara hälsa dig - du har missat en nagel. Trots detta ser jag fram emot att jobba med dig även nästa år. Men eftersom du har gjort ett sådant halvdant jobb nu i vinter tycker jag att jag är värd en kompensering. Jag tycker att det är på sin plats att du numera lämnar två stycken guldtior i glaset när du hämtar mina mjölktänder. Jag vill även ha ett dubbelt så stort påskägg nästa påsk. Och du kan hälsa tomten att jag vill ha mer julklappar år 2010. Han har varit en jävla parodi de senaste åren.”

Medan Dawson gör varma mackor i köket står Fredrik ute på gården och riggar upp tolvslagsraketerna. En gammal man stannar till på trottoaren mittemot. Fredrik känner igenom honom. Han heter Christer Forsman och är VD för lösviktsgodisföretaget Karamellkungen. Synligt påverkad och glad går Christer fram och konverserar med Fredrik. Halvvägs genom mötet drar Christer fram ett långt svärd och viftar med det. Det ena leder till det andra, och innan mötet är slut har Christer hunnit med att både ansa syrénhäcken och dubba Fredrik till riddare. Dubbning till riddare är en aktivitet som nästan bara händer på storhelger när stora mängder alkohol har konsumerats. Dubbning till riddare är någonting som bara kungar får utöva. Vanliga kungar och karamellkungar.

Mötet avslutas med att Christers fru drar honom i armen. “Jaja, kärringjävel, vi ska gå hem.”, ryter han. “Titta här grabben…”, säger Christer och lägger handen på Fredrik axel, “…så här blir dom efter 10 års äktenskap. Lika omöjliga att förstå som David Lynch och lika jävla värdelös som klassisk musik på förfesten”.

Efter riddareden springer Fredrik in. “Vilken tid det tog”, säger Dawson. “Var har du gjort egentligen?”. “Jag svor riddareden om trohet gentemot en världslig och en andlig överhöghet”, svarar Fredrik, precis som om det vore det självklaraste i hela världen. Dawson orkar inte ställa några följdfrågor angående aktiviteten utan är mer intresserad av hur det gick med raketerna. Dawson, som är lite av en krutwizard, har genom alla år tillverkat sina egna raketer. Just i år har han producerat en ny serie som han kallar ’snålraketer’. De exploderar redan efter två meter i luften. Tanken med detta är att inga grannar ska få gratisfyrverkerier att se på.

Tolvslaget är nu bara 30 sekunder borta. Dawson slår sig ner i soffan. Han höjer sitt glas med Pommac och säger “Jadu, Fredrik, din feta jäkel, nu är vi här igen. Skål på dig.”. Fredrik, som är lite överviktig, har som nyårslöfte att sluta äta godis och gå ner i vikt. Enbart för att vara jävlig har Dawson tagit med sig ett paket till Fredrik. Fredrik har fått instruktionerna att öppna det när det nya året trätt fram. I paketet finns en enorm skål. I skålen ligger det hallonbåtar, marschmallows, vingummi, kola, tuggummi, polkagrisar, marsipangodisar, klubbor, naturgodis, Hockeypulver, Algrens Bilar, Kit Kat, Toblerone, Center, Kexchoklad…

…Romerska bågar, Plopp, Polly, Marabou Schweizernöt, Marabou Mjölkchoklad, Daim, M&M’s, Nonstop, Bounty, Japp, Snickers, Toffifee, Rollocola, Brejk, Sport Lunch, Dumle, Geisha, Marianne, Bridgeblandning, Co-Co, Skotte, Pigall, Fransk Nougat, Haribomix, Mentos, Tyrkisk Peber, Werther’s Original, Gott och blandat, Zoo, PimPim, Violtabletter, Pez, After Eight, en Aladdinask, en Noblesseask, en Paradisask, grillchips, dillchips, naturchips, Cheez Doodles, Popcorn, Salta jordnötter, Jordnötsringar, Salta pinnar, Pringles och Djungelvrål. Dawson har planerat denna burn i två veckor och lagt ut över 1200 kronor.

Det nya året anländer till slut och pojkarna skjuter iväg sina raketer och dansar långt in på natten. Ungefär vid femtiden dundrar Dawson in i hemmet och slår sig ner i köket. Han häller upp ett glas mjölk och funderar över sina nyårslöften. År 2010 ska han försöka vara snällare med sin nalle Torbjörn. Han ska försöka ta en dag i taget och inte tänka så mycket på framtiden. Och han ska försöka få ut sin uppfinning ‘näsmössan’ på den norrländska marknaden där näsorna fryser som mest. År 2010 är året han ska bli en erkänd uppfinnare, precis som en av hans största idoler, Thomas Edison. Dawson tappar ner mjölkglaset på golvet och väcker upp sin mamma. Hon kliver till slut in i köket. Innan hon kliver ut och återvänder till sovrummet säger hon irriterat “Dawson, klockan är mycket. Släck lampan och gå och lägg dig”. Dawson kliar sig i ögonen och gäspar. Släck lampan och gå och lägg dig… så sa säkert Thomas Edisons mamma också.

Idag jobbar Dawson helg igen. Trots tristessen går telefonförsäljarjobbet rätt bra. Dawson skriver in ett par kundnummer i ett Excel-dokument. Då och då tar han en minipaus och smygtittar på sin favorittjej Felicia som sitter på andra sida av rummet. När man smygtittar som Dawson gör krävs det att man gör det på rätt sätt. Det finns nämligen vissa regler att följa.

Vad krävs då för att exekvera en lyckad smygtittning? Timing. Allting handlar om timing. Detta är i synnerlighet extremt viktigt när man ger sig på att iakta djupa urringningar. Allting handlar om timing. Legenden säger att man borde klara sig om man limiterar iaktagstiden till mellan 1-2 sekunder. Detta är dock bara en uppskattning. Faktum är att det finns ingen skolbok att gå efter, utan man måste helt enkelt känna av rätt timing i stunden. Och frågan man måste ställa sig innan är - “är synen av de två brösten värd risken att bli upptäckt?”. Detta är en väldigt svår fråga att svara på eftersom det är omöjligt att veta om brösten är värd att titta på innan man fått en ordentlig titt på dem. Många forskare är eniga om att detta är ett av de största paradoxen vi har.

Dawson sitter bakom disken i receptionen och snurrar på en penna. Eftersom företaget är rätt litet är det sällan det kommer in kunder i byggnaden. Den mesta kontakten sker via telefon. Detta gör att timmarna bakom receptionen kan bli väldigt tråkiga. Denna eftermiddag utmanade Dawson sig själv med leken att hälsa på alla besökare med ett “tjena tjockis!”. Han avbröt utmaningen fem minuter senare när chefen kom in. Iklädd fina kläder och med en varmkorv i handen försvann han lika snabbt som han kom in. Dawson förstår inte vad hans chef gör om dagarna. Han kommer och går som han vill och man vet aldrig var man har honom.

Plötsligt kommer det in en väldigt vacker tjej genom ytterdörren. Tjejen har med sig en väninna, men hon är så ful att Dawsons hjärna inte registrerar henne förrän en halv minut senare. Så fungerar ibland den manliga hjärnan. Män är inte speciellt duktiga på att ta in mycket data, det är inte den manliga hjärnan byggd för. Detta leder till att männen tvingas välja ut de mest attraktiva objekten i synfältet. Dessa visas på hornhinnan. Det är inte förrän efter en cool pryl eller snygg kvinna försvunnit ur synfältet som de mindre attraktiva objekten och människorna kan träda fram. Dawson upptäckte den vackra tjejens väninna när en snygg BMW utanför byggnaden svängde in på en bakgata. Den manliga hjärnan kan se 20 objekt/människor samtidigt. Fact. Objektens/människornas fokus och skärpa rangordnas efter skönhet/coolhet. Fact. Dawson tycker om bröst. Fact.

Dawson står ute på torget med en morot i handen. Han är delaktig i projektet “Förändra världen”. Projektet går ut på att med hjälp av kulturella evenemang och konst få sin åsikt hörd. Dawson har valt att koncentera sig på ‘det perfekta samhället’. Han har nämligen en vision om det perfekta samhället. Ett samhälle där alla är snälla med varandra. Det är ju så mycket trevligare när alla är snälla.

Dawson drömmer om ett samhälle där människor hälsar på varandra. Han drömmer om ett samhälle där man bjuder varandra på sega gubbar och berättar när man uppskattar någon. Ett samhälle där man faktiskt säger “fin mössa” åt personer som har fina mössor. Ett samhälle där till och med bröderna Schulman är snälla.

Moroten som ligger i Dawsons högra hand kommer snart fungerar som näsa på den snögubbe som står längs fram på torget. Dawson har valt att visa sin vision genom konsten. Han har precis gjort en hel familj av snögubbar. För det är så han ser sina medmänniskor, som en enda stor familj. Det ska inte behöva sitta någon stackars Erik på en bänk i parken, ledsen och röd i ögonen av ensamhet och utanförskap. Alla borde få känna sig älskad. Alla borde få vara med.

Längst fram har Dawson placerat 12 stycken feministsnögubbar. Eller snögummor rättare sagt, för att vara helt jämnställd. De är utklädda i kostym och håller i varsin portfölj. Feministsnögubbarna ser allmänt dryga och störiga ut. Bredvid står 12 stycken vanliga snögubbar. De har skägg och håller i kavlar. Detta ska symbolisera att kvinnor är lika bra på kontorsjobb som män är på att baka. Dawson är dock inte säker på att han riktigt tror på det där. Både hans pappa Mitch och Fredriks pappa Claes är helt värdelösa på att baka. De kan bara göra olika sorters ölkorv. Feminism… ideologin bottnar i att alla män är svin, och att kvinnorna är lika bra som männen. Huh?

För att få med religiösa grupper i konstverket har Dawson placerat kristna missionärssnögubbar på raden i mitten. Missionärssnögubbarna är vanliga snögubbar med varsin bibel uppkörd i röven. Bredvid dem står de muslimska snömännen. Just denna dag råkar även Soran Ismail stå där, men han ingår inte i konstverket. Han råkade bara gå förbi och blev nyfiken.

Längst bak står de afrikanska snögubbarna, sprayade med svart lackfärg. Bredvid dem står moderatsnögubbarna, med varsin golfklubba genom huvudet. Dawson knöt ihop konstverket med att baka in homosexualitet genom att klabba ihop en snyggt hårstylad snögubbe. Och för att göra det hela intressant ställde han den bakom den nakna isskulpturen av Åke Green.

Dawson och Fredrik står ute på gården och tittar upp mot hustaket. “Det var du som sköt upp den”, säger Dawson och tar upp en näve klabbsnö. “Ja, men det är din boll”, svarar Fredrik. “Så bara för att det är min fotboll så ska jag hämta den?”, frågar Dawson irriterat. Han är inte intresserad av Fredriks svar utan går raka vägen in i garaget och hämtar en stege. Dawson har sedan länge tillbaka varit diagnoserad med åkomman ‘klumpfot’. Han är en fantastiskt osmidig ung man, någonting som Fredrik ofta finner väldigt underhållande. Fredrik känner på sig att Dawson snart kommer att leverera någonting spektakulärt.

Dawson kommer tillbaka med stegen. Han blänger surt på Fredrik och mimar obskyra obsceniteter. När Dawson försöker ställa upp stegen längs med väggen lyckas han på något obegripligt sätt trycka ner stegen i sin vänstra sko, mellan foten och själva skon. Dawson skriker högt av smärtan och ramlar omkull. Oturligt nog ramlar även stegen omkull och landar på hans fars nya firmabil, vilket gör att framrutan slås i tusen bitar. “Åh håhå, det DÄR var inte bra, Dawson”, säger Fredrik. Dawson, som på luciadagen råkade bränna upp sin fars förra firmabil, grips av panik och reflexslänger in sig själv i en buske. Busken, som på sommaren vanligtvis är mjuk och full av kamouflage, är nu den totala motsatsen. Dawson får en krokig kvist rakt i ögat och vrålar precis som den klubbade knubbsäl han såg på Discovery Channel dagen innan.

Efter många om och men trasslar Dawson sig ut ur taggbusken. Han kastar sig ner på knä och skriker. Fredrik, som har första parkett på enmansföreställningen skrattar som aldrig förr. “Det gör ont!”, bölar Dawson och pekar på sitt öga. I samma ögonblick lossnar fotbollen från hustaket och rullar ner på marken. Fredrik springer fram och skjuter den rakt i huvudet på Dawson. Dawson ramlar omkull och gråter av smärta. Fredrik ramlar omkull och gråter av skratt.

Dawson gråter så mycket att han får svårt att andas. Näsan blir helt snorfylld och han är tvungen att blåsa ut snoret med handsken. Dawson har lärt sig att om man är näppt i näsan ska man gå och snyta sig istället för att dra in. Om man drar in snoret kan det åka upp till hjärnan och man kan bli dum i huvudet.

Till slut får Dawson nog med energi för att ställa sig upp. Han tittar ilsket på Fredrik som ligger på rygg i snön och skrattar så tårarna rinner. Med tunga steg och indignerad blick ställer han in siktet på Fredriks ansikte. Han höjer sin högra näve med intentionen att slå honom rakt på näsan. Fredrik, som är upptagen med att garva, märker inte att Dawson är på benen. När Dawson är en meter ifrån sitt sikte råkar han ställa ner sin fot på en stjärtlapp och halkar omkull. Han landar på smalbenet, och i fallet får han sin knytnäve rakt på näsbenet. Det ofrivilliga knytnävsslaget blir för mycket för Dawson som svimmar.

Fredrik återhämtar sig från sitt skrattanfall och tittar på sin livlösa kamrat. Han petar på honom med en skidstav och smyger sedan hem. I vanliga fall hade han kontaktat Dawsons mamma, men den första regeln angående Fight Club är att man inte pratar om Fight Club.

Idag är Dawson inne på sin fjärde dag på telefonförsäljarjobbet. Dagens uppgifter är att sitta i receptionen på förmiddagen och föra in försäljarstatistik på eftermiddagen. Klockan är 9:11 och Dawson sitter bakom disken i receptionen och försöker se viktig ut. Det sitter ett par besökare vid ett bord lite längre bort i rummet. Besökarna är två stycken fina tjejer i 20-års åldern. Redan när de klev in genom dörren försökte Dawson se så där obrydd och ointresserad ut. Han har hört att det är så man får en tjej intresserad. Man ska strunta i henne i början, om man gör det så kommer hon bli intresserad. Dawson förstår inte riktigt logiken, men har valt att prova taktiken.

Dawson bläddrar i en pärm och försöker se viktig ut. Han har inte fått ögonkontakt med någon av tjejerna än, men i periferiseendet ser han hur de klär av honom med blicken och tänker “delish!”. Dawson har på sig sin finskjorta idag. Det är en brun skjorta med en jättehäftig björn på bröstet. Tjejerna har garanterat fått syn på den tror han.

Plötsligt tittar en av tjejerna mot Dawsons håll. “Well, hello there”, tänker Dawson med sin flörtigaste inre röst. Hon tittar sedan på sin kompis och säger “Åh, jag vill ha”. “Yeah, you would, wouldn’t you?”, tänker Dawson. Sedan säger tjejen med en desperat stämma “Men åh, jag vill ha, men jag har inte råd!”. Dawson skakar på huvudet och säger tyst “Men baby baby, jag är gratis”. Han tar mod till sig och ställer sig upp. Halvvägs framme vid tjejernas bord inser han att Katrin på kundtjänst har rullat fram en liten vagn med godis och ställt framför disken. Dawson stannar till. Tjejerna får syn på honom och tittar fundersamt. Direkt efter att deras blickar mötts gör Dawson en 180-graders snurr och går raka vägen till fikarummet och tröstäter upp åtta stycken päron.

Dawson får jätteont i magen av alla päron han ätit. Den enda toaletten som är ledig i huset är den på bottenvåningen. Problemet är bara att den ligger vägg i vägg med Felicias skrivbord. Dawson tycker att det är jobbigt att bajsa när folk i rum bredvid kan höra. Han brukar lägga papper i botten av toaletten så plasket inte ska bli så högt. Han bestämmer sig för att snabbcykla hem och bajsa istället. Han kan inte riskera att Felicia ska kunna höra den stora konserten.

Dawson tar på sig sina ytterkläder och smyger ut till sin cykel. Halsduken runt hans hals fastnar i tramporna och ansiktet blir alldeles lila efter ett par tramp. Cykeln välter och Dawson kraschar in i chefens Volvo. Felicia, som sett allting genom fönstret, springer rusande ut och frågar hur det gick. Dawsons ansiktsfärg skiftar från lila till röd. “Det gick bra, skulle bara kolla stötdämparna lite…”, säger Dawson och försöker cykla iväg. Framhjulet, som fick sig en rejäl omgång i fallet, böjer sig och blir ovalt. Dawson ramlar över styret och landar på huvudet. Felicia springer förtvivlat fram till honom igen. “Det är lugnt!”, hojtar Dawson till. “Jag skulle bara kolla framdäcket… precis som jag trodde… defekt…”.

Efter jobbet svänger Dawson in på den lokala ungdomsgården. Där har ett gäng högstadieelever lånat pingisrummet och kopplat ihop sina datorer. De ska ha ett LAN-party och spela nätverksspel mot varandra i ett par dygn. Dawson kan absolut ingenting om nätverksspel, men knallar in bara för att kolla läget. När han kommer in i pingisrummet möts han av en frisk-luft-befriad värld fylld av Coca-Cola och minipizzor i flytande-, fast- och gasform. Han ser en plasmalik, gråaktig vätska i ett hörn. Den ser ut som ett stycke scenrekvisita ur Exorcisten. Som någonting Linda Blair spytt upp i upplösningsscenen.

Dawson frågar ett par killar vad de spelar för spel. Han får svaret “Armagetron Advance och ET: Enemy Territory”. Dawson nickar lite instämmande, precis som om han förstod vad de pratade om. Han lyckas sedan trassla in benet runt en skarvsladd och sliter ut strömmen för 24 stycken datorer. Blickar vänds mot hans håll. Dawson fortsätter att nicka lite instämmande. Sedan klämmer han ur sig ett “Mm… näemen det ser bra ut det här, grabbar…”. Han tar en kopp kaffe i automaten vid utgången. Sedan lämnar han rummet och bestämmer sig för att aldrig någonsin återvända.

Idag var Dawson uppe med tuppen. Bokstavligt talat. Han hälsade på sin morfar och mormor ute på landet och spenderade 30 minuter på att springa och jaga deras tupp runt hela kvarteret. Totalt meningslöst kan tyckas, men vem vet, det kanske finns någon slags abstrakt genialitet bakom det hela. En del brukar säga att linjen mellan idioti och briljans är hårfin. De som påstår detta är dock oftast idioter själva, och därför sjunker trovärdigheten i det påståendet avsevärt. Men det bryr sig inte idioterna om, för de begriper ju inte bättre.

En gång frågade en tjej Dawson om han tog hennes replik ‘du verkar faktiskt inte vara så särskilt dum’ som en förolämpning. Han svarade nej. Inte för att att svaret var ärligt och korrekt, utan för att han var för dum för att förstå vad hon menade.

Dawson tycker att det är kallt. Han längtar efter en utlandsresa. Dawson har bara varit utomlands en gång. Då var han i Frankrike. Han åt baguetter varenda dag, för det gjorde alla andra. Om han skulle åka tillbaka dit någon dag, då skulle han ta med sig en hel resväska med Skogaholmslimpor. Han skulle smaska på limporna överallt. Alla svenskar skulle heja på honom på gatan. Ingen fransman skulle få smaka.

Dawson sitter i sin däckgunga och gungar sakta fram och tillbaka. Han kliar sig på ena benet. Dawson har lite ont i knäet efter en olycka. Han halkade i trappen efter att ha sprungit för snabbt när han hörde glassbilen. En kall vind blåser förbi. Dawson vill till solen. Han vill utomlands. Han vill till… Skåne. Dawson inser att Skåne inte ligger utomlands. Gud, vilket önsketänkande. Gud, sicket sorgligt önsketänkande.

Till slut vinner kylan och Dawson vill gå in och värma sig. Men först bestämmer han sig för att leka baklängesleken. Baklängesleken går till precis som den låter, det vill säga att man går baklänges. Medan Dawson klättrar ner från sin gunga kommer hans alkoholiserad granne Håkan ut genom garagedörren. Han tar en klunk julöl och iaktar kvarteret. Samtidigt som Dawson börjar med baklängesleken backar fru Andersson, som glömt sin handväska, bak sin bil längs med hela gatan. Håkan tittar på bilen som backar förbi honom, sedan tittar han på Dawson som går baklänges mot verandan. Han avslutar med att titta på öletiketten. Sedan säger han “Jädra jänkare… Äntligen har ni fått till en öl med lite krut i!”

“Gud så skönt med lite ledighet”, utbrister pappa Mitch och tar en klunk av det varma morgonkaffet. Mamma Gail läser skvallernyheter i Hemmets Journal och sörplar i sig en kopp grönt te. Hela familjen Leery är samlad runt det runda köksbordet. Dawson sitter med en filtallrik i ena handen och en pusselbit i den andra. På bordet framför honom ligger ett pussel på över 30 bitar. När pusslet är klart ska det föreställa en bondgård. Dawson har redan två hörn färdiga. Mellan den spillda filmjölken kan man skåda två grisar och en halv ko.

När Dawson blir stor (!) vill han ha en egen bondgård. På bondgården ska det finnas hästar och får. Dawson har bara ridit en gång i hela sitt liv. Det var under en klassresa i Göteborg. Dawson brukar inte dra sig för att berätta att han minsann var på klassresa inte mindre än tre gånger på mellanstadiet. Pappa Mitch brukar tycka att det är pinsamt när detta kommer upp i en konversation bland folk. Detta eftersom de tre resorna inte var en produkt av att klassen var duktig och drog in nog mycket pengar för tre resor, utan för att Dawson gick i klass 6A i tre år.

Dawson får till det tredje pusselhörnet och klappar händerna. Han tar en klunk av apelsinjuicen och säger sedan “Pappa, vet du vad jag drömde inatt? Jag drömde att jag övningskörde med en bebis. Han satt fast i en sån där bakåtvänd barnstol och såg inte vägen… så han kunde inte ge så mycket konstruktiv kritik. Vi hade ganska trevligt… men det blev lite dyrt med lektionerna.”. Pappa Mitch och mamma Gail tittar på varandra med en blick som säger “jag vet inte vad jag ska svara på det där, snälla säg någonting du.”. Pappa Mitch säger till slut “Näe, jag måste gå ut i garaget och kolla oljan på bilen. Det är jättebråttom.”. Exakt samtidigt säger mamma Gail “Näe, om man skulle ha vattnat en blomma kanske…”. De lämnar rummet och sin son. Dawson lägger inte märke till sina föräldrar utan rostar en macka och ger sig på det förbannade fjärde hörnet.

Två timmar senare är pusslet komplett. Dawson sitter nu uppe i ett träd på gården. Han brukar ofta gömma sig där och spionera på sin omgivning. Men eftersom trädet inte har några löv under vintern syns precis hela Dawson. Hans röda toppluva gör honom extra synlig. Människor som går förbi på gatan tittar konstigt på honom, men det hinner han aldrig se eftersom han gömmer sitt huvud bakom stammen. Hans ansikte är i princip det enda som inte syns, resten av hans kropp gör det med råge. Och om nu någon tankspridd gående person skulle totalmissa den visuella Dawson, så skulle det fatala trädfnittret bakom stammen avslöja både hans identitet och position. Bra spioner växer inte på träd, och de gömmer sig inte bland dem heller.

Dagen är äntligen här. För 2009 år sedan slet sig Jesusbarnet ut i världen och brast ut i sång. “Nu är jag här! Ja, nu är jag här! Ja! Tralala! Nu är… …JAG HÄR!”. Hela denna högtid handlar egentligen om Jesu födelse, men just det faktumet är det inte speciellt många som bryr sig om. För den vanlige svensken handlar julen mer om dryga tre veckors traditionella förberedelser inför den stora röda vansinnesdagen. På den årliga vansinnesdagen ger man bort presenter och äter tre gånger så mycket än vad man borde göra.

Dawson drog på sig kalasbyxorna redan klockan 5:00 på julaftonsmorgonen. För Dawson har julaftonen mer eller mindre alltid varit en enda lång väntan på julklappsöppningen, som enligt tradition alltid utspelar sig efter Karl-Bertil Jonsson på SVT. Av ekonomiska skäl hade föräldrarna Leery funderat på att dra ner på julklapparna detta år, och därmed gruvat sig över processen att förklara detta för sin son. Mamma Gail var övertygad att Dawson skulle sätta sig på tvären och bli väldigt besviken. Pappa Mitch förstod däremot att processen skulle bli ännu mer komplicerad med tanke på att Dawson fortfarande har uppfattningen att det är jultomten som levererar julklapparna under granen, och inte hans föräldrar.

Klockan är strax över halv åtta på julaftonskvällen och pappa Mitch står i farstun med tomtemasken i sin hand. “Gud vad jag är less på den här skiten”, mumlar han ur tomteskägget och tar ett djupt andetag. De senaste åren har pappa Mitch tagit jultomtandet på extremt allvar. Detta började efter att Dawson en julafton råkade se sin mamma kyssa tomten. Efter den händelsen trakasserade Dawson sina föräldrar i över åtta veckor med frågor som “Mamma, tycker du inte om pappa länge?” och “Pappa, vet du om att mamma har en annan?”.

När pappa Mitch, efter 15 minuters peppande, kliver in i vardagsrummet börjar Dawson gråta högt. “Det är tårar av lycka”, skriker han högt så jultomten ska höra och förstå. Eftersom föräldrarna Leery förstod att det i praktiken aldrig skulle gå att förklara deras ekonomiska trassel valde de istället att ta ut pengar från ett sparkonto för att kunna ge deras son ett par klappar. Dawson öppnade sina paket med både entusiasm och glödande ögon. Han blev väldigt nöjd med årets gåvor.

“Nu måste jag skynda mig iväg till alla andra snälla små barn”, förklarar pappa Mitch med ett bittert tonläge och en slice av nordisk julilska. Efter 10 minuter kliver han in i rummet igen, nu utan förklädnad. Snöret runt den billiga tomtemasken har under julklappsutdelningen spänt så hårt runt hans hårlösa huvud att det blivit röda exem i huden. Dawson tycker att det ser ut som att hans pappa har en röd gloria runt huvudet, men han avstår från att kommentera det hela.

“Du missade julklappsutdelningen i år igen! Var har du varit pappa?”, frågar Dawson. “Jag var ute och köpte sprit”, svarar pappa Mitch och halsar en halv flaska glögg av märket Blossa. Sedan sjunker han ner i sin fåtölj och försöker blunda bort verkligheten. Dawson ställer sig upp och säger “Men nu är det min tur att dela ut klappar!”. Han tar fram två paket och delar ut till sina föräldrar. Pappa Mitch, som nu på rekordfart hunnit tömma hela glöggflaskan, sliter bort det fult inslagna inslagspapperet med dekorativa tomtegubbar på. Ett par sekunder senare sitter han med fyra stycken smörknivar i sin hand. Dawson ler och säger “De där kan du ju ha användning av, du som tycker om mackor så mycket”. Pappa Mitch vet inte hur han ska reagera över den värdelösa julklappen. Hans kropp och intellekt loggar ur och han spontansomnar.

Mamma Gail öppnar sitt paket och hittar någonting som hon inte riktigt kan fastställa vad det är. “Åh… vad… fint…”, säger hon och ler försiktigt. Dawson ler tillbaka med hela ansiktet. Han samlar sedan ihop sina klappar och springer upp på sitt rum. Mamma Gail tittar på objektet i sina händer. Det är runt, fast lite fyrkantigt. Det sitter ett dåligt sytt tyg, dubbelsicksackat runt någonting som känns som en sten. Ena sidan är lite blöt och tyget luktar väldigt äckligt. Hon lägger ner klappen i förpackningen. Plötsligt vaknar pappa Mitch. Han tittar på sin fru. Hon tittar tillbaka. Sedan frågar han utan den minsta ironi i rösten “…är det för sent med abort efter 28 år?”.

Dawson sitter på en bänk inne i stan och äter en glass. Ibland brukar han bara sitta och titta på folk som går förbi. Han har lagt märke till att om man sitter nog länge är det bara en tidsfråga innan man ser en dvärg. Det är någon slags universell lag som aldrig slår fel. Han förstår sig inte på den, men accepterar, precis som tyngdlagen, att den finns och fungerar i våra liv.

På bänken bredvid sitter en man med långt skägg, trasig tröja och en ölburk i handen. Han dreglar lite granna och säger sedan “Du, grabben… den jävligaste stunden i livet var den när du gick… och allt var förlorat”. Dawson ser lite förvånad ut och svarar sedan “Ursäkta men du måste missta mig för någon annan”. Den skäggiga mannen fortsätter “Polisen hälsade på mig imorse… dom tog mig på den sista permissionen, beslagtog min sista ägodel och släpade hårdhänt ner mig till stationen. Det var förjävligt.”. Dawson tycker synd om mannen, som nu börjat prata om vädret och kylan. “Det är förjävligt vad det är kallt idag. Det har varit kallt hela året… i februari var det bottenfryst i Mälaren”. Dawson nickar instämmande…

Den skäggiga mannen ställer sig upp. Han drar ner byxorna till knäna, drar upp tröjan till halsen och kissar i en snödriva. Folk som går förbi visar avsky. Mannen drar upp gylfen och säger “Vill du veta en hemlighet, grabben? Jag har svininfluensan. Men säg det inte till någon! Jag känner att jag kan lita på dig, det ska du veta! Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.”. Mannen sprättar upp en till öl och dansar någon slags dans med svåra steg. Sedan säger han “Näe, nu måste jag gå! Jag ska träffa Berra i parken”. Dawson äter upp sin glass och vinkar hej då till Lars Winnerbäck.

Dawson har nu köpt en varmkorv. Plötsligt går det förbi en jätteunderlig människa. Han har bakåtslickat äckligt hår, ett par pilotglasögon, gyllenbrun solbränna och kritvita tänder. Mannen tar upp sin mobiltelefon och börjar prata med någon som heter Nappen. En Mercedes C220CDI stannar på trottoaren och en kille i 20-årsåldern hoppar ut. Han har en rosa skjorta på sig och en tröja som han knytit runt halsen.

- Neeej, Nappen! Schuukt snygg schoorta!
- Tack, mannen! Fastnade med Canada Goosen i Porschen förra fredagen och flög ner till rivieran över dagen och tröstshoppade upp 27 laxar.
- Schönt spontant! Har du kvar lägenheten inne i stan?
- Självklart! Pappa köpte lägenheten bredvid förra veckan, så jag slog ut en vägg och gjorde en åttarummare. Lite casual sådär!
- Världsklass!
- Vad händer till nyår då?
- Näe tänkte kanske fira lite i skärgården. Så det blir nog en riktigt kladdig middag och mycket bubbel för min del! Själv då?
- Jag ska fira in det nya året med Greger, Björne och Korken. Så det blir nog lite Biff Rydberg eller whiskymarinerad entrecôte, och ett par flaskor Bollinger. Har även ett tjog flaskor 1996 Dom Pérignon. Kanonår!
- Schöna flöjtar!

Den ena killen springer till bilen och tar fram tre flaskor Cristal och sprutar ner hela bänken.

- Haha, Nappen… sluta spruta! Klockan kostar ju 30.000 pistoler!

Killen på bänken tar upp sin plånbok, plockar fram ett par tusenlappar och torkar av klockan. En bil tvärstannar framför parkbänkarna och två stycken unga solbrända killar kliver ut.

- Näe! Jean Kim! Carl-Fredrik! Ny kärra?
- Godereftermiddag! Självfallet, 1200 hästkrafter. Den har klockats till 440 km/h…
- Oerhört delikat!
- Men det är inte topphastigheten dårå… däcken tål bara inte mer! Jag såg att Zlatan lagt ut sin Royce på ebay, pappa tyckte att jag skulle köpa den, men nej! Jag kör INTE beggat, så klart!
- Men aldrig! Får jag bjuda herrskapet på en cigarr?
- Handrullade förmodar jag?
- Sluta förolämpa mig, din Svensson! Så klart de är. Det enda rätta!
- Va fan, har jag oxfilé på skjortan… Jaja, på tal om cigarrer, Jean Kim, kommer du ihåg när du bjöd mig på cigarrer i somras?
- Men sluta nu…
- Haha, ni skulle ha sett grabbar, Jean Kim förvarade cigarrerna i en kartong! Haha, Jean Kim, har du hört talas om humidorer eller? Hallå, någon hemma?
- Hahahahahahah!
- Jean Kim, hört talas om Daniel Marshals kanske?! Jaja, snygga brillor förresten! Så himla top notch!
- Tack och bock! Mina Ray-Bans ramlade ner i jacuzzin när jag var nere i lyan i S:t Tropez, så jag köpte de här för 3500… …Euro då asså!
- Usch vad det luktar äckligt här i parken..
- Ja, inte är det då jag som stinker. Sean Paul Gaultier och Christian Dior Homme under armarna.
- Näe, det här går inte, vänner, jag måste hem. Det är så schuuuukt irriterande, har tappat bort mitt Gucci-skärp. Ibland är det så drygt med stor walk-in-closet alltså.
- Been there! Hoppas du hittar skärpet. Själv ska vi precis gå på Waynes Coffee och köpa en latte och en stor bit banana cake!
- Ha en ytterst amusant eftermiddag, mina herrar!
- Vi syns i Sälen! Schpruut och au revoir!

Dawson sitter tyst och försöker förstå vad han varit med om. Han äter sedan upp sin varmkorv och köper en till. Denna gång med både ketchup och räksallad på korven! Smakar det så kostar det!

Idag ska Dawson jobba extra på ett telefonförsäljarföretag. Dawson har gått på a-kassa det senaste året, men har de senaste veckorna känt att det varit dags att börja jobba lite granna igen. Han jobbar ungefär två dagar i veckan och hans dagliga arbetsuppgifter går bland annat ut på att sitta vid datorn och knappa in kundnummer. Ibland får han även svara på kundfrågor i telefonen samt sitta i receptionen och ta emot besökare. Dawson tycker att det är ett helt okej jobb, men precis som alla andra jobb kan det bli tråkigt vissa dagar.

Dawson sitter vid sin arbetsdator och har fullt upp med att fejka att han har fullt upp. Han har utvecklat många fina tekniker för att lura sin omgivning. Ibland är Dawson så inne i skådespelet att han själv tror att han är en jätteviktig person inom företaget. Han skriver ner långa a4-ark med siffror som det otränade ögat ser som statistik, med i själva verket är det bara slumpmässigt skrivna siffror och kolumner. Imorse funderade han på att gå in till högsta chefen och begära löneförhöjning med argumentet ‘jag är en teamleader med specialkompetens inom det mesta’. Sedan kom Dawson på sig själv och insåg att han inte gjort någon som helst nytta alls för företaget under hans hittills fyra dagar på posten. Han funderade inte så mycket mer på det, utan gick in i fikarummet i en timme och läste Knasen.

Dawson knappar in några siffror i datorn. På andra sidan rummet sitter en jättesöt tjej som han alltid blir så nervös inför. Hon heter Felicia och har värsta långa bruna håret i fina slingor. Ibland brukar hon titta på Dawson. Då får han alltid en jättehärlig känsla. Det liksom hoppar till i magen. Dawson brukar få sådana känslor i magen nästan varenda dag han jobbar. Ibland beror det på Felicia, ibland beror det på allt kaffe. Vissa dagar brukar Dawsons mage börja kurra på precis fel tillfällen. Det brukar oftast hända när det inte får hända. Vid stora folksamlingar, föreläsningar och filmkvällar.

Mitt i ett kundbyte slutar Dawsons mus att fungera. Dawson kallar på hjälp och företagets IT-ansvarig Lars-Arne kommer in i rummet och går fram till musen. “Jaha, det är en sån där jävel”, kontemplerar Lars-Arne. Sedan säger han “Men du, kryp under och prova att dra ur musen och sätt tillbaka den”. Dawson går ner på knä och kryper under skrivbordet… men då händer någonting oförutsägbart. Lars-Arne, betagen av dataproblematiken, glömmer bort Dawson, sätter sig på kontorsstolen och puttar fram sig till skrivbordskanten. Han börjar vilt skriva på tangentbordet och har nu helt glömt bort att Dawson existerar. Dawson, som står på alla fyra under bordet, börjar känna sig obekväm. Men han har blivit så stum av den bisarra situationen att han inte får fram ett enda ord.

Det har nu gått 10 minuter och Dawson börjar få ont i knäna. Plötsligt öppnas svängdörren och chefen kommer in i rummet. “Har någon sett Dawson? Var är den mannen egentligen?”, frågar han högt innan han irriterat stormar ut. Dawson tittar på Felicia genom ett litet hål i skrivbordet. Hon är lika fin nu som hon var för 10 minuter sedan. Plötsligt börjar Dawson känna en smärta i sitt lillfinger. Lars-Arne har ställt sin ena birkenstock på fingret och sulan pressar hårt mot nageln. Dawson biter sig hårt i läppen och letar sitt happy place (som för övrigt är i bollhavet på Café Barnlandet).

Efter ett par minuter reser sig Lars-Arne och går ut. Dawson står still en minut och backar sedan sakta ut. När han vänder på sig får han syn på Felicia som precis lämnat en pärm i bokhyllan bakom hans skrivbord. Hon ler lite mystiskt och frågar skämtsamt “… har du byggt en koja?”. Dawson försöker le tillbaka, men den konstiga ställningen han stått i har gjort att blodet i huvudet lagt sig mer åt höger än vänster. Så leendet resulterar i att halva munnen öppnas och dregel rinner ner på golvet. Felicia ger honom en underligt blick och går sedan tillbaka till sitt skrivbord. Dawson kryper ner under skrivbordet och lägger sig i fosterställning. Ett-noll till Lars-Arn - tempelriddaren. Ett-noll.