Många spekulerar att Bin Ladin gömmer sig i en grotta mellan Afghanistan och Pakistan. Vad gör egentligen Usama i grottan hela dagarna? Låt oss brainstorma lite granna.

Harpan
Ett par 1000 stycken partier patiens är ju en klassiker. Det är ju så roligt att se korten hoppa i slutet.

Poesi
Vore det inte lite oväntat tokroligt om Usama Bin Ladin dök upp på Amazon’s bestsellerlista med boken “Poesi från grottan”? Med dikter som “Bergvägg, gråa bergvägg”, “Skägget i brevlådan” och “Jag har tråkigt - så förbannat tråkigt”?

Ping pong-turneringar
Rundpingis är alltid ett trevligt tidsfördriv. Med tanke på al-Qaidas temprament och den mellanösterska mentaliteten är det troligt att terroristledaren har kryddat sporten med konceptet “den som åker ut dör”.

Synthesizer
Usama Bin Ladin kanske spelar synthesizer? Detta vet vi ingenting om.

Regler för grottan
§1. Knacka inte när du hälsar på, hela skiten kan rasa in. Det är bara att knalla in genom det stora hålet.
§2. Du behöver inte ta av dig skorna (det är kallt på golvet).

Bin Ladin är mångmiljonär, men med tanke på den otroligt dåliga kvaliteten på videohälsningarna han då och då skickar ut kan man lätt dra slutsatsen att han inte verkar vara en speciellt prylintresserad man. Därför finns troligtvis varken trådlöst nätverk eller internet i grottan.

(Enligt uppgifter kastade den dåligt datorkunnige Bin Ladin sin Macbook i väggen efter att år 2001 blivit utskrattad på ett terroristmöte. Han pitchade den ondskefulla planen att maila mjältbrand till amerikanska senatorer. Ayman al-Zawahiri, Abu Ayyub al-Masri och resten av gruppen skrattade och sa “Usama, jag tror att det blir bättre om vi skickar mjältbranden med vanliga brev”.)

Jag kan inte sluta, även om jag vill. Knasigt? Jo! Detta, i kombination med att jag ser att ni har besökt bloggen varje dag även fast den varit nerlagd, gör att jag återupplivar den igen. Jag har fortfarande viktigare saker att ägna mig åt och jag kommer inte att skriva lika ofta som förut. Det blir ett par inlägg i veckan kanske. Jag tänker så här: eftersom att ni har besökt bloggen i två månader utan innehåll kanske ett par inlägg i veckan inte blir så dumt ändå?

Kliv på om ni vill. Jag tvingar er inte.

Jag kommer att avsluta rutinen att studera bloggstatistik. Jag kommer inte att slaviskt uppmana er att lämna kommentarer längre. Jag återupplivar bloggen för att jag behöver den själv. Att skriva är mitt sätt att koppla av och hamna i nuet för en stund. Ni som vill får hemskt gärna följa med i mina inlägg. Ni som vill kommentera får kommentera. Inget tvång till någonting!

Hej Petter! Hej läsare! Nästa inlägg handlar om Usama Bin Ladin. Jag vill utveckla ett par saker jag funderade på när jag satt på toaletten imorse.

Jag har saker som måste tas tag i innan mina projekt kan få den uppmärksamhet och tid de behöver. Jag tar därför ett sabbatsår eller två och återkommer när jag vuxit upp. Jag skulle kunna skriva 50.000 ord om detta, men för att förenkla detta inlägg summerar jag med en kort mening istället - jag har en del personlig utveckling att studera.

Karpen. En överjävlig fisk.

Av ren nyfikenhet kontrollerade jag de senaste veckornas bloggstatistik, och det värmde oerhört att se att ni fortfarande besöker bloggen. 100-tals av er, trots att jag berättade i mitt förra inlägg att jag inte kommer att skriva på flera månader.

Jag vill dock understryka med den fetaste pennan jag har att tågen inte har gått sönder och pensionärerna är inte bortgångna. Detta är bara ett uppehåll. Jag vet bara inte hur länge denna paus kommer att pågå, men om jag ska kasta mig på en gissning så ligger det nog på 2-3 år. Besök gärna bloggen om ni finner ro i att rota i gamla arkiv och inlägg, men hoppas inte på nya inlägg, för de kommer inte att komma.

2006-2010: Tack för dessa fyra trevliga år
Så, kära läsare, nu avlägsnar jag mig från denna blogg. Anledningen är inte att jag har tappat intresset för att skriva. Jag är en stor entusiast av de små detaljerna i livet, och varenda gång jag får en idé eller när någonting litet och trivialt händer i mitt liv, då skriver jag ner det och lagrar i ett projektsystem. Som många av er vet har jag snart en färdigskriven bok på 200 sidor. Så nej, jag har inte tappat intresset för att skriva.

Jag kommer att sakna bloggen, men det här är det bästa beslutet jag tagit på väldigt länge. Jag vet inte när vi syns här nästa gång, men jag ska se till att ni hittar hit igen när tiden är inne. Ni kanske hittar mig via YouTube nästa gång, i ett helt nytt och fräscht format. Jag hade som tänkt växa upp nu. Jag ska ta mitt ansvar. Jag har nya förändringar och rutiner att installera. Och jag har ett söthjärta jag ska bjuda på vin och pussa på i Gamla Stan. Vi syns när jag ersatt det dåliga med massa bra. Vi syns när jag känner mig glad.

Med vänlig hälsning / Petter, 26 Juli 2010

PS. Var snälla med Dawson. Han vill bara alla väl.

PS3. Tack för mig. Och tack ska ni ha.

Jag tar en liten paus nu. Jag tror att jag behöver en liten paus. Jag kommer tillbaka när jag kommer tillbaka.

Vi syns om ett par månader / Petter

(Åh det pirrar så i kroppen! Det är så spännande med nya vänner.)

En dag sprack jeansen vid skrevet. Ett magnifikt hål som vädrade och fläktade på ett skönt sätt, men rent estetiskt såg det hela väldigt förjävligt ut. Jag hade ingen blå tråd hemma, utan var tvungen att ta en vit. Jag tog fram en nål och sydde igen hålet.

Senare samma dag var jag inne i en spelhall i stan. Jag hade spelat biljard med en vän och stod nu i arkadrummet och tävlade i air hockey. Rummet var nersläckt och de enda ljuskällorna var från flipperspelen och air hockey-bordet. Jag låg under med 0-3 och märkte att alla tjejer i rummet tittade på mig och skrattade. Till slut insåg jag att det inte var mitt dåliga spel de hade roligt åt.

Det visade sig att den vita tråden jag hade sytt ihop mina byxor med streckade in mitt skrev med en symmetrisk trekant. Uv-ljuset från air hockey-spelet gjorde att tråden såg ut ungefär som en neonskylt. Lite så där “Titta här! Titta här!” eller “Varning för snoppen!”.

Jag kände mig som en apa i en bur. Jag tog på mig jackan och sa  “Men lämna mig i fred. Ser ni inte att jag är ledsen?”. Sedan sprang jag hem. Att tjejer pekar och skrattar åt mig när jag är naken kan jag väl ta, men när jag är påklädd? Jävla värld.

Svaret på denna långlivade fråga är - ingen av dem. Överraskande? Kanske det, men fakta är fakta. Men vad kom då först? Det korrekta svaret är naturligtvis - Wilson Kipketer. Kenyaner kommer alltid först. Ända sedan människans begynnelse har kenyanerna varit överlägset först och snabbast på precis allting.

‘Apollo 11′ landade på månen den 20:e juli 1969. Uppdraget, som fullföljdes av USA, är betraktat som en av de största prestationerna i vår tid. Strax efter klockan 16, amerikansk tid, slog Buzz Aldrin ner den amerikanska flaggan på månens yta och de första människorna hade därmed anlänt. Det många dock inte visste var att kenyanerna faktiskt var först.

Den 10 september år 2001 hittade den kenyanska polisen Usama Bin Laden. De var så snabba med spaningsarbetet att de hittade terroristledaren en dag innan terrordåden. Detta gjorde att de inte hade bevis att presentera och var därför tvungna att släppa honom lika snabbt.

År 2009 skrev den skotsk-amerikanske talkshowvärden Craig Ferguson sina memoarer. Han berättar bland annat om sina gamla jobb som musiker i ett punkband, inkastare på en skotsk nattklubb och skådespelare i Hollywood. Ferguson tar även upp hans kamp mot alkoholismen, drogmissbruket under 80-talet och självmordsförsöken under hans mörkaste dagar i livet. Boken publicerades september 2009 med titeln “Craig Ferguson: American on Purpose”. Det många inte vet är att kenyanen Juma aw Tambuka skrev denna bok redan år 1978.

Her Majesty the Queen and I wish to greet you all with a most heartily welcome to the Royal Palace and to this wedding gala dinner. It is wonderful to see you all here. Ja, herrejävlar. On behalf of my family - and especially on behalf of my oldest daughter and my son in law - I wish to thank you for coming and for participating in our joy. You will always be a part of this unforgettable and memorable day!

Eders Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria och Danny Boy! Kära brudpar! Drottningen och jag vill tillönska er, Sveriges Kronprinsessa och Diddeli-Danne, allt gott för er gemensamma framtid. Må lycka och välgång följa er i alla livets skeenden.

Käre Daniel, första gången vi möttes var du väldigt trevlig. Du sa att mina medaljer var fina. När jag såg dig för första gången, kommer du ihåg vad jag sa då? Precis. “Vi behöver inte Boxer, vi har parabol”.

Det är ett stort steg i livet att ingå äktenskap. Det ska du fan veta Danne, det tycker jag att du har rätt att få reda på innan du säger ja. I början är det hela förbaskat trevligt och så, men sen… oh… my… FUCKINGGOD. Man börjar irritera sig på småsaker, man får krav på sig och inte ens Gud den allsmäktige kan hjälpa en när kvinnan börjar dammsuga mitt under slutspelsmatcher.

Långt där inne i själen kanske man känner att “Jag vill egentligen inte leva med denna människa resten av mitt liv”, men sedan inser man vilket tjorv det är med skilsmässa. Tillgångar ska delas upp, flyttkartonger ska packas och skilsmässan följer med hela livet som en jäkla prick i ett register. Men nu ska jag inte stå här och vara vrång. Giftermål betyder ju inte bara dåliga saker. Som man och hustru delar man ju på ekonomin. Se det så, Danny Boy. Nu blir du ju mångmiljonär. “Skattepengar från Svensson slirar skönt i sedelfodralet”, som min far ofta sa.

Jorusatte… näemen det löfte ni idag givit varandra om inbördes stöd och trofasthet knyter er än närmare samman. Det är en obestridlig och avsiktlig följd av ert beslut, att banden till föräldrarna därmed förändras. Er första lojalitet står nu till varandra.

Kära Victoria! Du är Sveriges tronföljare. Med den uppgiften följer plikter och ansvar. Det är med stolthet och tacksamhet jag sett dig växa in i den rollen. En gång skall du — så är det beslutat i vår grundlag — efterträda mig som Sveriges statschef. Jag säger bara - lycka till att toppa mig. Det blir svårt för dig, men det skänker mig lugn och tillförsikt att du med sådan klokskap och inlevelse förbereder dig för den uppgiften.

Vår relation är emellertid djupare än den mellan regent och tronföljare. Jag är Din far. Du är min älskade dotter. Kommer du ihåg när du var liten flicka och vi spelade ‘Kung eller tjänare’? Du fick jämt vara tjänare. Jag kastade kortleken på golvet och du var tvungen att plocka upp alla kort. Jag lät dig aldrig vinna i spel. Vill du veta varför? Jag hatar att förlora. Det är en bra egenskap som statschef. Du vann alltid över mig i Alfapet, men jag kan ju inte stava för kung och fosterland, så det var väl inte så konstigt.

Du har alltid varit min favorit. Jag älskar ju er barn alla tre, för det måste man ju som far, men du har alltid varit min favoritprinsessa. Ingen ska tro annat, än att min högsta önskan varit och är, att se dig glad och lycklig. Det har därför varit en självklarhet för din mor Drottningen och mig, att du - som varje människa i vårt land - fritt och utan påtryckningar skulle välja den till din livskamrat, som ditt hjärta bjuder.

Käre Daniel! D-meister General. D-dog. På Drottningens och mina vägnar vill jag hälsa dig mycket varmt välkommen in i vår familj. Vi gratulerar vår dotter till valet av äkta man. Och vi, dina svärföräldrar, gratulerar dig till valet av maka. Madde är ju snyggare, men du valde den ordentliga. Det är bra. Det är bra.

Vi har lärt känna dig som en mycket ambitiös och kunnig entreprenör. Och vi har med gillande sett med vilken energi och med vilket allvar du förbereder dig för uppgiften att nu som prinsgemål ge din hustru Kronprinsessan stöd och trygghet. Jag har ofta imponerats av den målmedvetenhet och framåtanda du visar. Och jag hoppas att Du, som före detta personlig tränare, kan hjälpa mig att få till den här jävla sladdermagen. Jag är så less på när Tarras nyper mig i magen och kallar mig Bildäcket. Det måste få ett slut. Jag vill att den eran ska vara över.

Vi gläds också åt att genom dig ha fått göra bekantskap med dina föräldrar Eva och Olle Westling och med er stora och härliga släkt. Din farbror, Svenne… haha… vilken jävla lirare.

Kära Victoria och Daniel! Drottningen och jag, prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ber att få lyckönska och gratulera er. Under er gemensamma vandring genom livet kan ni alltid räkna med vårt stöd och vår tillgivenhet. Och vi ber att Den Gode Guden alltid måtte vara er nådig.

Så till sist föreslår jag att vi alla utbringar en skål för Kronprinsessan och Prins Daniel, vårt älskade och vackra brudpar. Och du Danne, nu tar vi det lugnt med prinskorven i natt. Eller hur? Jag vet att det är en stor och speciell dag och så, men Vickan måste klara av att gå ordentligt imorgon. Skål!

Ingen av oss hade något bra svar på den där frågan. Det var verkligen ett märkligt sätt vi sa hej då till varandra. I tystnad för oss själva, sakta sakta. En dag när det regnade något så in i helvete reflekterade jag över när vi träffades senast. Och allting jag kunde få fram var “Jaha. Var den där kvällen hejdå?”. Den kvällen kändes inte som en hejdå. Den kändes mer som en vi syns imorgon.

Du var sötare än 23 flaskor Baileys.

Du ringer aldrig och jag ringer aldrig. Vi träffas aldrig. Men det är inte precis så att vi aldrig haft chansen. Vi bodde faktiskt bara sju mil ifrån varandra. Hur svårt är det egentligen att bara ta en kaffekask latte och umgås? Jag kommer ihåg en kväll på hotellet då du skulle vara där. Men när klockan slog midnatt fick jag ett sms där det stod att du var tvungen att köra hem. Köra hem och inte hinna med varken hotellet eller mig. Jag fejkade ett genomskinligt leende till mig själv i telefondisplayen, gav min flaska Baileys till en bekant och kvällade.

Jag hade kunnat hälsa på dig när som helst, men jag gjorde aldrig det. Och det kanske var just det jag insåg i hotellobbysoffan, i samma soffa och på samma plats som jag träffade dig för första gången 1,5 år tidigare. När jag tittade mig själv i ögonen genom telefondisplayen kanske jag insåg att det troligtvis skulle gå underliga 1,5 år till innan jag skulle få le så där halvblygt och säga “Hej kamrat, kommer du ihåg mig?”.

Eftersom att jag har en blogg med trafik, en blogg där bilarna stannar och vevar ner rutan varenda dag, har jag även ett slags ansvar till mig själv att då och då använda den på rätt sätt. En del läsare vevar ner rutan och vinkar trevligt. En del läsare parkerar bakom en buske och tittar på mig i smyg. Och vad vet jag, det finns säkert en skara människor som vevar ner rutan och kastar snus på mig när jag inte ser på.

Jag vet att du följer mitt liv i skriftform. Därför, just därför, får du ett helt inlägg denna dag. Av någon anledning följer du mig. Antingen är det sättet jag skriver på… eller så är det för att det är jag som skriver. Idag blir det inget trams. Idag blir det någonting bra. Imorgon hissar jag upp flaggan igen och dumheterna fortsätter med blåsande entusiasm.

Jag har inte sett dig på över tre år. Vissa kvällar när jag lagt ner en trevlig bok och styrt undan kvällens sista tekopp, då tänker jag på åren som gått i mitt liv. Jag tänker på människor jag mött, mål jag nått, misstag jag gjort och händelser som format mig till den människa jag är idag. Under de stunderna dyker du alltid upp minst en gång. Jag tänker på dig då och då… tre år senare. Jag hoppas att det faktumet gör dig glad. Lika glad som jag blir när jag ser att du läser det jag skriver… tre år senare.

Sju mil. Sju mil är västerbottniskt gångavstånd. Jag har mer än en gång i mitt liv satt mig på arméhojen för att trampa iväg ett par mil och dunka en vän i ryggen. Jag kan summera hela syftet med detta inlägg med en sista mening. Jag vill bara hälsa en sak som jag kanske aldrig sagt. Du var en fantastisk människa att få lära känna.

Vi syns när vi syns.
Kram / Petter

..-…finns mängder av frågor, men detta skulle stilla funderingarna något iallafall. Btw, det svenska ordet för
.. stalker är “stalkare” [STALLKARRE]. Sexigt värre!

Varje gång perkulatorn går varm och jag häller upp en ny omgång färdigbryggt i porslinskoppen brukar jag ställa mig i fönstret och titta ut. Jag har en granne som har en liten Jessica Biel-thing going on. Jag kallar henne Jessica. Snygg-Jessica. Hon sitter ofta på balkongen och läser. Då och då kommer hennes pappa ut. Han har en liten Peter Harryson-thing going on och brukar sola sin mage de dagar vädret tillåter det. En gång fick vi ögonkontakt. Jag vågade inte gå in i köket på två dagar.

Min granne har helt spektakulära bröst. Jag brukar fastna med blicken där under långa stunder. “Gud, vilka solbrända och spektakulära bröst”, brukar jag säga till mig själv och ta en klunk av kaffet. Jag vet att jag inte borde titta så mycket, men det är svårt när de sitter där på andra sidan, bruna och stora, och nästan vinkar till mig. Det slutar ofta med att jag lite irriterat viskar till mig själv “Åh, kan han inte gå in så jag slipper det här. Var är Jessica idag?”.

Ibland brukar jag montera upp min kikarkamera och titta på Jessica. Jag har en hel vägg i mitt sovrum med fina bilder på henne. På en del kort står jag bredvid. Min kompis Göran har lärt mig hur man photoshoppar in sig själv på bilder. Göran är grym på sånt! Han har hela sin lägenhet full med bilder på sig själv och flickor från idrottsklassen han undervisar. Han arbetar mycket i svartvitt och sepia.

Ibland brukar jag smyga omkring i Jessicas lägenhet. Jag känner vaktmästaren och han kopierade upp en nyckel till mig under en förfest. Jessicas sovrum är jättemysigt och hennes säng är jätteskön. Hennes tvätt luktar alltid blommor. En del nätter brukar jag stå i hennes garderob och titta på henne genom ett hål.

Jag har inte så mycket mer att säga om det här. Kalla mig konstig, men det känns som att jag kanske har sagt lite för mycket. Nu har jag inte tid med det här längre, jag har bilder att framkalla. Vi syns i mörkrummet.

..Det sägs ju att: Man är inte äldre än vad man gör sig till. Är det så?

Jag tittar ut genom köksfönstret och får syn på ett litet barn och hans förälder. Pojken, som uppskattningsvis ligger i åldern 3-4 år, leker i en brun vattenpöl. Mamman visar med sina kroppsrörelser att hon tycker att det är onödigt att leka i det smutsiga vattnet. Om jag inte erinrar mig fel stod jag i den där vattenpölen igår.

På väg till fotbollsplanen går jag förbi ett dagis. Jag ser två pojkar som brottas. De är ungefär 5-6 år gamla. Den ena killen får in en jättesnygg spark på den andres ben. Om jag inte erinrar mig fel var det precis så jag sa godmorgon till Erik iförrgår.

Jag står i köket och gör en sallad. Plötsligt slår det mig… moroten i min hand är förvånansvärt lik en snopp. Erik och Jonas kommer in i köket. Jag försöker lägga band på mig själv… men till slut går det inte längre. Moroten åker ner till mitt skrev och skratten kommer fram likt rosa skjortor i skärgården.

Jag går förbi en lekplats och tittar på barnen. De ser ut att ha det väldigt roligt. Jag vill stega över staketet och vara med. Men jag får inte, för jag är snart 24 år gammal. Barnen som fick mig att le för en stund sedan har nu på ett ögonblick fått mig att bli ledsen. De får mig att inse att jag inte är barn själv.

När jag står på knä vid staketet och lägger min haka på de halvtaskigt målade brädorna förstår jag plötsligt att jag faktiskt är en stor pojke. Klätterväggen på friggeboden är lika lång som jag är. Min röv är för bred för gungorna, och om jag skulle klättra i trädet skulle grenarna gå av. Det enda jag har gemensamt med dessa barn är att vi slår precis lika långt i brännboll.

Jag kommer aldrig att spela bingo med er som envisas med att göra det.

När jag var liten kunde jag sitta ensammen på mitt rum tillsammans med en studsboll och ha the time of my life. Det kan jag faktiskt idag också, men sprit måste finnas i min kropp. Ungefär i sjätte klass/början på sjunde försvann någonting i min barnasjäl. Det var helt plötsligt inte roligt att leka med gubbar och bilar längre. Det var inte förrän ett par år senare jag insåg att den där essensen, det där glödet i min barnasjäl som försvann, gick att få tillbaka. Medicinen kallades alkohol. Plötsligt var det festligt att leka med gubbar igen.

Någonting som alltid lockar fram ett leende på mina läppar är faktumet att 60/70-talisterna, min generation och framtida generationer kommer att lyssna på dödsmetall på ålderdomshemmen. Kommer vi att knyppla och virka? Kommer vi att spela bingo? Nej, det kommer vi inte att göra. Dagens pensionärer spenderar dagarna med att göra sådant som de är vana vid, sådant som de gjorde som ungdom och i sina bästa år. De lyssnar på den lugna och harmlösa musiken de växte upp med och de pysslar med de lugna och harmlösa aktiviteterna de känner till och förstår sig på.

Om 50 år kommer jag att lyssna på lika mycket Pantera, Hendrix, Meshuggah och Sabbath som jag gör idag. Folk som menar att man kommer att “lugna ner sig med åren” har verkligen ingen verklighetsuppfattning eller logik i kroppen överhuvudtaget. När jag blir senil kommer dessutom alla låtar att bli extra bra. Då släpper mina favoritgrupper nya album varje dag.

Vad kommer jag att göra om 10 år? Eller om 50 år? Troligtvis precis samma saker som jag gör idag, fast bättre i kvalitet. Jag kommer med all sannolikhet att vinna över cancer och alla andra sjukdomar. Men när jag väl fäller in årorna och lämnar denna planet, då kommer det att vara med precis alla ben brutna i kroppen. Dagen då ‘Future Breed Machine’ bokstavligt talat knäcker mig och mitt lufttrummande i bitar. Och anledningen kommer att vara att min kropp inte klarar av det som min själ strålar. Summa summarum - jag kommer banne mig aldrig att spela bingo.

..-jag tror minsann att jag har en liten webbförälskelse i dig. tycker att du skriver så himla fina inlägg.
..du förgyller helt enkelt min dag.

..xx
..N

Tack, du där, vem du nu än är. Smicker får mig att dansa gladdansen bakom gardinen där ingen ser mig. Hoppas du fortsätter att läsa. Nu kör jag igång med era inläggsförslag och frågor, ville bara svara på kommentaren, för jag behöver höra sånt där vissa dagar i detta spektakel som tydligen ska kallas mitt liv. Yes yes, ja men då kör vi!

Doktor Bergström, nu kommer jag inte på fler möten! Du kan ta dina tabletter och köra upp i röven! Och jag hoppas att robotfåglarna äter upp din jävla äckelnakenhund! En hund ska ha MJUK PÄLS, en hund ska inte se ut och kännas som en enda stor PUNG! Död åt den! Död åt Truls! Död åt pung-Truls som alltid är i vägen när jag ska ta på mig skorna.

Min bunker.

Jag har varnat er. Jag har varnat er så jääääääääääävla länge. Men näääääää. “Robotfåglarna kommer aldrig, Petter”. Vad säger ni nu då, jävla skeptiker! JAG sa det! NI trodde mig inte. Och nu står ni väl där i köket och greppar tag i gurkor och köttstycken och önskar att ni fick komma in i min bunker ikväll. Men ni som inte trott på mig, vet ni vad? Ni får INTE komma in i min bunker.

Jag är en sån där kille som stör sig på om täcket är skrynkligt. Om någon har satt sig i min bäddade säng och sedan lämnat rummet tar det inte lång tid innan mina korta små pianofingrar är där och sträcker till asymmetrin. Hemma hos mig hänger tavlorna aldrig snett och min dator är pedantiskt sorterad efter mottot “just the essentials”. Jag försöker applicera det tänkandet inom alla aspekter av mitt liv. Just the essentials - ju färre saker som stör och tar upp koncentrationen desto bättre. Saker som aldrig används skall bort och förgöras med eld och våldsam dans.

Jag är en sån där typ som kan lägga ut några extra tusenlappar för att få “rätt utseende” på en pryl. Ibland avundas jag de som är mer praktiskt lagda och nöjer sig om prylen gör det den ska. Ibland avundas jag människor som klarar av att leva i oreda, kaos och stökiga lokaler. Själv är jag som mest effektiv, kreativ och lugn när jag har ordning och reda omkring mig. När det är städat och fint. Praktisk egenskap, javisst, men jävligt dryg emellanåt.

Under en relativt lång period spenderade jag stora delar av min vardag i lokaler som delades med andra människor. Det är omöjligt att få 20+ personer att hålla ordning, oavsett ålder. Eftersom att detta var min arbetsmiljö spenderade jag ofta tid på att frivilligt städa och göra ordning. Detta kunde ibland pågå långt in på nätterna. Jag städade inte i första hand för att alla skulle trivas bättre, utan för att jag skulle trivas bättre. Att andra även kunde glädjas åt att det var städat och fint var bara en trevlig bonus. Näe, saken satt i att detta var lokaler jag skulle vara kreativ i. Och jag kan inte vara kreativ i överdrivet stökiga miljöer. Det är någonting med energin i rummet som irriterar mig.

Jag är verkligen ingen människa som jämt har det städat och fint. Ibland lever jag också i skiten. Inte för att jag vill, trivs eller mår bra av det, utan för att även jag är lat och trött emellanåt.

Jag stör mig på vissa estetiska petitesser. Jag tycker t.ex inte om att se mitt förnamn med litet “p” -> petter. Jag tycker att det ser fult ut när strecket på p-et ligger under själva bokstavsraden. Och det blir extra dumt när det är första bokstaven i namnet också. Det blir liksom inget tryck i det hela. Detta kommer inte riktigt överens med faktumet att jag tycker om att skriva vissa saker (listor på datorn, listor på papper) enbart med små bokstäver. Jag tycker om små boksäver för att det ser stilrent och fint ut och jag finner det lättare att läsa. Näe, skriv mitt namn med stor bokstav är ni snälla.

En annan egenskap jag besitter som folk ofta skrattar åt är att jag ofta möblerar om. Jag vet inte var det karaktärsdraget kommer ifrån eller varför det finns. Antingen letar jag det där perfekta som aldrig hittas, eller så blir jag lätt less och vill ha nytt.

(Jag har en fetish få vet om. Jag fullkomligt älskar kontorsmaterial. Block, pennor, pärmar och papper. Mappar… åh smarta hängmappar i upphängningssystem ger mig svaga knän.)

Jag hade en gång ett kontorsjobb. Jag kommer ihåg en dag då chefen klev in i rummet under precis rätt tillfälle. Jag hade tagit en lång kafferast med målet att läsa igenom varenda artikel som fanns på Aftonbladets hemsida. Det var en fantastiskt improduktiv dag där jag mest funderade på kärleken i mitt liv och räknade ner timmarna till utstämpling. Plötsligt bestämde jag mig för att snabbt byta plats på en hylla som jag tyckte skulle passa bättre på en annan del av väggen. I samma ögonblick som jag tog upp skuvmejseln hörde jag att svängdörren i rummet bredvid öppnades…

…och av en ren reflex tryckte jag fram handen under hyllan så att det såg ut som att jag gjorde någonting med skuvmejseln. Chefen klev in och jag sa direkt “tjena, jag håller bara på att flytta runt lite hyllor här.”. Han tittade på mig och min illusion av arbete och svarade “näemen, smart, det blir ju mycket bättre att få bort den där hyllan. Kanon!”. Han lämnade rummet och jag drog tillbaka skruvmejseln och återvände till Aftonbladet.

Jag stod ofta i postrummet och sorterade papper. Det var en uppgift jag tog på mig helt frivilligt för att jag tyckte att det var roligare än att jobba vid en dator åtta timmar om dagen. En dag tittade jag in i företagets pappersarkiv. I arkivet lagrades alla lådor med papper, kuvert, block samt 300 papplådor fulla med A4-papper. Allting låg i en galet ostrukturerad röra. När jag tittade in såg jag bara en massa massa möjligheter. Jag såg många nya system som kunde revolutionera arkiveringen och spara tid för alla som anlände med uppgiften att hämta ett specifikt papper. Man kunde använda sig av ett annat typ av register och ställa lådorna på ett bättre sätt för att få plats med fler lådor.

Jag rös varenda gång jag var tvungen att gå in i rummet eftersom att företagets val av system skiljde sig så mycket från hur jag själv skulle ha använt ytan av lokal och sättet att arkivera. En dag tog jag självmant på mig uppgiften att sortera om hela arkivet. Sedan var jag inte feriearbetaren i postrummet längre. Jag bar nu ett nytt namn.

Det är nog bara en tidsfråga innan folk kliver ut från tv-apparaten och Jonas blir besatt av en demon. Jag skulle vilja ha snälla spöken. Poltergeists som hjälper till med disken och hämtar saker man inte når. När jag ligger i soffan och inte når ölburken, då skickar de den till mig.

(Demonen som tar över Jonas kanske heter Belzebub. Eller Steve.)

Vad är då “Halv åtta hos mig” för ett program? Jo, det ska jag tala om för er lyckligt lottade satar som missat programmet. “Halv åtta hos mig” är ett dåligt matlagningsprogram med tråkiga svenskar. Jaja, det låter väl inte så farligt? Nej, just de detaljerna är inte så farliga. Tråkiga människor har vi väl alla träffat på både i verkligheten och på tv och matlagning är väl inte det tråkigaste man kan titta på (Ramsey och Morberg tycker jag om).

Nej, det hemska med detta program är att Helge Skoog kommer in med sin speakerröst i precis varenda dialoglucka som finns. Och inte nog med det, hans kommentarer är så förbannat torra och dåliga att man bara vill roundhousekicka ner tvn i golvet. Ingenting är fyndigt, ingenting är roligt. Och dessa kommentarer kommer precis hela hela hela hela tiden. Och om man som jag är lite less på Helges karaktäristiska mysfarbrorröst blir denna halvtimme en utmaning.

Här kommer en typisk scen från “Halv åtta hos mig”.

Jag googlade runt och fick reda på att detta program tydligen är en publiksuccé. Totalt obegripligt. I Sverige har man spelat in 160 program. 160 program! Och nya ska göras till hösten! Först måste jag komma till insikt med att jag aldrig mer kommer att få se ett nytt avsnitt av “Lost”, sen får jag reda på att det finns 160 stycken av dessa hemskheter! Vilken hemsk jävla början på en vecka detta varit.

Jag letade någon slags “Vi som avskyr Helge Skoogs kommentarer”-grupp men träffades av rubriker och meningar som “Helge Skoog är populär speakerröst i tittarsuccén “Halv åtta hos mig” i TV4″, “Tacka Helge Skoog för Halv åtta hos mig-framgången” och “Jag förstår helt klart varför allt fler bänkar sig för att se fyra främlingar laga mat åt varandra. Framgången stavas Helge Skoog.”.

Inga-Gill: Ett underbart trivsamt och trevligt program med Helge Skoog som speakerröst! Hoppas att det fortsätter i många år till! ;-)

Markus: Alla har inte så rappa kommentarer som Helge Skoog för dem som inte hänger med i svängarna skall nog titta på andra program.

Mats: Fan vad man har gravat ibland! Ett avsnitt där både maten och den som tillagade den var importerade enligt Helge. Det avsnittet skulle jag vilja se igen. Garvade konstant!

Sanna: Jag har sett programmet en gång & tjöt av skratt till Helges härliga kommentarer!! Go Helge!! Du kommer alltid vara min Ture Sventon!!!=)

Per: Helge Skoog gör hela programmet och är vansinnigt rolig varje gång.

Maria: Jag håller med. Det är det roligaste programmet i åratal!

Lars-Åke: Det är tack vare Helge som det blir roligt. Han har så fiffiga komentarer.

Marina: Vi är ett par kompisar som smsar “dagens Helge” till varandra, dvs kvällens bästa Helgecitat :)

Göran: Helges kommentarer är verkligen kanonroliga!! Är det någon som vet om han “skrivit” dem själv eller vem som annars är manusskrivare??

Jag har bara en sak att säga, Inga-Gill, Markus, Mats, Sanna, Per, Maria, Lars-Åke, Marina och Göran - ni är fan dumma i huvudet.

När jag vaknade imorse var Lost det enda jag tänkte på. Jag tittade en extra gång på Jimmy Kimmel’s Aloha to Lost. Inte ens det roliga ansiktet som Erik ritade på min stortånagel igårkväll fick mig att le. Jag täckte ledsamt över min fot med en ensam socke och värmde mitt tevatten. Jag tror att jag ska börja se om hela serien igen. Men först ska jag tvätta mina kläder i mina tårar.

I natt drömde jag att jag och Jonas var på en livsmedelsbutik. När Jonas tog fram en mjölk började jag imitera bonden. Precis efter att jag sagt “Vet du va du just ha gjort?” klev den riktiga bonden fram bakom en hylla och sa samma sak. Jag ramlade ner på golvet och skrattade. Sedan sa jag högt “Haha, det DÄR… det var oväntat!”. Jag var bitter när jag vaknade. Jag har tydligen ingen humor i mina drömmar.

Norway: World leading producer of cutie pies since 1200 B.C.

Vansinnigt många melodier. Ditt beslut? Eller var det mitt? Capo på band nummer fyra. Använd tandtråd. Backup vid oväntade strömavbrott. Hur ska dessa syner tolkas egentligen? Betamax och mexitegel. Ett kollage med bilder från min barndom. Multitasking. Jag tycker om när du tar på mig. Absolut tystnad. Namnlösa själar som rotar bland kategorier. Vill du spara den nya versionen? En vacker dag står jag på rätt ställe.

Boende nära stan.  Skriv klart utdraget innan du glömmer bort innehållet. Lådvin. Var det någonting jag sa? Passiv inkomst.  Roliga nyheter hamnar aldrig på förstasidan. Omständigheter skapar inte en människa, omständigheter avslöjar honom. Drömmen om England. Det är en fantastisk värld vi lever i. Korrekt fingersättning. Upprepa, upprepa, upprepa. Åttioåtta stycken små - den bästa terapi som finns. Du får mig att utvecklas.

Ett helt nytt slags solsken har hoppat fram. Jag behöver inte solglasögonen längre. Filtrerat vatten - för ditt bästa! En bra investering. Tanken är god! Kanske ogenomförbar, men ändock god. Fyra medlemmar för lite i kvartetten. Transcendental meditation. Vissa människor har verkligen förmågan att bära upp en hatt - är DU en av DEM?

.. Skriv om Dawson, Strapping Young Lad eller bävrar.

Bävrar (Castoridae) är en amfibisk däggdjursfamilj i ordningen gnagare. Bäverfamiljen består av ett släkte med två arter - europeisk bäver (Castor fiber) och amerikansk bäver (Castor canadensis).

Bävrar blir i genomsnitt 15 år gamla och de europeiska bävrarna avslöjar sin ålder genom att pälsen skiftar från en brun till en gråaktig nyans. Det är betydligt svårare att fastställa åldern hos amerikanska bävrar eftersom att både botox och pälsfärgning är ett vanligt sätt för den amerikanska bävern att maskera sina brister och komplex.

Bävrar lever alltid i närheten av vattendrag eller sjöar. Där bygger de sina dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam. Dammbyggnaderna har ofta betydande storlek. År 1996 hittades den då största hyddan i den kanadensiska delstaten Alberta, med en storlek på 50 kvadratmeter. Detta rekord slogs år 2002 av ett team franska arkitektbävrar i Calais. Arkitektbävern har samma fysiska specifikationer som alla andra bävrar, men erhåller ett mycket utvecklat sinne för både konstruktion och inredning.

Bäverhydda vid Calais strand, byggd av franska arkitektbävrar.

Med en svans som liknar en fena och med simhud mellan fingrarna är bävrarna perfekt anpassade till livet i vattnet. När bävrar dyker stänger de ögonen och öronen (ungefär som människor under en ofrivillig Takida-konsert). Bävrar klarar sig under vattnet utan att andas i upp till 20 minuter (detta är även människor kapabla till om Takida spelar ovanför vattenytan).

Det mest karaktäristiska draget hos den amerikanska bävern är att den alltid försöker agera som en världspolis i djurriket. Detta är någonting som inte är uppskattat i skogen, vilket gör att fler och fler djur går ihop i små klungor och dödar den amerikanska bävern med passion. Det finns händelser dokumenterade där blandade smådjur från både Mellanöstern och Asien tagit sig till USA enbart för att förstöra den amerikanska bäverns hyddor.

Den europeiska bävern fanns tidigare i stora delar av Europa och Asien. Efter många år av jakt och förstöring av dess habitat genom lantbruk och röjning gick antalet bävrar starkt tillbaka. År 1873 fridlystes bävern i Sverige, men då var det redan för sent. I början av år 1873 uppskattades antalet svenska bävrar vara 380 stycken. Senare samma år hade alla resterande svenska bävrar emigrerat till USA med båt. Man uppskattar att 200 av dem nådde sin destination, medan resten rodde vilse och aldrig återfanns. Legenden säger att än idag kan man se deras spöken ro omkring och söka både friden och den amerikanska drömmen.

..Jag föreslår ett inlägg om allas vår Phil Collins helt enkelt.

Som de flesta musiker vet bankade Phil Collins trummor i proggruppen Genesis innan han inledde en mycket framgångsrik solokarriär. Phil Collins är en vänsterhänt trummis, vilket betyder att hans trummor och cymbaler är för oss normala trummisar uppsatta med en spegelvänd manér. Många har uppfattningen att vänsterhänta människor är precis som oss andra, oss - vanliga. Men på senare år har man kunnat bevisa att så är inte fallet. Vänsterhänta människor föds nämligen spegelvända.

Spegelvändhet är en allvarlig typ av utvecklingsskada som samhället inte ger nog med uppmärksamhet. Spegelvända människor drabbas ofta av depression. De flesta drabbade mår dåligt när de ser sig själva i spegeln, eftersom att spegeln kastar tillbaka en bild på hur de borde ha sett ut om de vore normala. Spegelvända människor kammar ofta håret åt fel håll - med flit. Phil Collins däremot, han kammar inte håret överhuvudtaget.

Så här såg Phil Collins ut när han helt obegripligt vann över Aimee Mann år 1999  (bild till vänster).
Men Phil Collins borde ha sett ut så här när han vann (bild till höger).

Eftersom att alla vänsterhänta är spegelvända betyder det även att alla inre organ i kroppen är det. En liten flicka frågade mig en gång “sitter de vänsterhäntas hjärta på höger sida då?”. Jag rufsade till hennes hår och skrattade. Sedan böjde jag mig ner och sa sanningen. Vänsterhänta har inget hjärta.

Phil Collins lider även av andra utvecklingsskador och störningar. I sin ungdom led han av talk to the hand-syndrome. Detta är en väldigt vanlig åkomma, där människor föds med öron, men har svårt för att lyssna. I snitt finns det två stycken individer per skolklass som är diagnoserade med talk to the hand. De gapar och skriker och räcker aldrig någonsin upp handen.

Phil’s äldre bror Colin lider av en sällsynt utvecklingsstörning som kallas just Colin Collins-syndrome. Människor med Colin Collins-syndrom föds utan hjärna och själ. Colin Collins-syndromdrabbade kan man hitta längst bak i klassrummet (oftast med jackan på). De har väldigt svårt att koncentrera sig i skolan, och det är inte helt ovanligt att de utvecklas till anhängare av bil- och skoterkulturen, där de söker stöd hos likasinnade hjärndöda.

LSD-fjädrarna som pyntar risen har jag aldrig riktigt förstått mig på. Och påskharen tror jag bara är ett påhitt för att få detta jättetråkiga djur att verka mer intressant än vad det i själva verket är. De bara hoppar omkring i skogen och ser dumma ut. De hoppar säkert in i träd lite då och då, så dumma som de är.

Ägg är också människor.

Jag har ännu inte sett någon påskkärring, men ett par helt vanliga vardagskärringar. Vardagskärringen är ett surt djur som blockerar trottoarer och ger ifrån sig underliga läten när man hälsar glatt. Vardagskärringen vaknar kring 5-tiden och du kan höra deras tråkiga stämmor susa fram i etern till sena eftermiddagen. Egentligen är den enda skillnaden mellan påskkärringen och vardagskärringen att man brukade bränna påskkärringen på bål. Vardagskärringarna släpps fortfarande fria och de blir bara surare och otrevligare för varje år som går.

Kaffe på hakan är irriterande. Nästan lika irriterande som när man pekar åt djur och de tittar på fingret istället för dit man pekar. Undra om mayaindianerna drabbades av kaffekoppsavståndsbedömningssvårigheter i vardagen? De godaste kaffebönorna kommer ju från central- och sydamerika, så de borde ju ha druckit en hel del. Men vad vet jag, de kanske var för upptagna med kalendern för att få ta kafferaster.

När jag hör Etude Op.10 No.5 ser jag ett slags Woodstock 1839 framför mig. Chopin sitter på scenen bakom sin flygel och flickorna skriker och trycker sina bröst mot kravallstaketet. Frédéric river av den ena klassikern efter den andra och publiken svarar med att kasta upp sina trosor på scenen.

Det enda kända fotografiet av Frédéric Chopin.

Mitt i ett interlude hoppar Chopin upp på flygeln och tar fram en Flying-V-fiol. De fint klädda kostymkvinnorna i publiken skapar ett litet moshpit och publiksurfar runt som om det vore år 1780. Chopin kastar ut sin fiolstråke i publiken och drar av sitt tappingnummer ‘Eruption’ (som Van Halen stal 150 år senare).

När kvinnofolket har lugnat ner sig sätter sig Chopin vid flygeln och smeker sensuellt av den vackra ‘Waltz No.2 in A Minor’. Publiken tänder varsin fackla och gungar i takt. En del svimmar, för musiken är så vacker. När konserten börjar lida mot sitt slut väntar alla på samma sak. De väntar på den största hiten, Fantasie Impromptu. Men eftersom Chopin är så hardcore väljer han att inte spela den. Han slår istället sönder sin fiol och tänder eld på flygeln. Sedan tar han upp en polsk öl och ber publiken dra åt helvete.

Till: Johanna, 10-mar-2010-18:10
Meddelande: Jag tror att jag har promenerat till Narnia.

Till: Johanna, 10-mar-2010-18:49
Meddelande: Var är jag egentligen?

Till: Johanna, 10-mar-2010-19:12
Meddelande: Jag fryser om mina lår.

Vad som skulle bli en liten upptäcksfärd av nya områden förvandlades till en psykologisk thriller. Efter att ha snurrat runt på ett bostadsområde hittade jag en gångväg som jag trodde stenhårt på. Enligt mina beräkningar tyckte jag att den borde ha lett mig i riktningen hemåt. Alla hus och gatlysen försvann inom kort, och efter tio minuter insåg jag att jag befann mig på något slags elljusspår. Jag promenerade ikapp ett par kvinnliga skidåkare som knöt sina pjäxor. De tittade konstigt på mig när jag passerade.

Ett par hundra meter framåt stoppade jag ner min hand i ena jackfickan och hittade en chokladkaka. Jag blev samtidigt extremt kissnödig och vek av fem meter in i skogen och gjorde mina behov. Mitt i akten hörde jag hur skidåkarna plötsligt närmade sig, och jag hoppade reflexartat bakom ett träd. Nu stod jag extremt dåligt gömd bakom ett träd med en kexchoklad i ena handen och min enorma Petter-Niklas i den andra. En situation jag fann väldigt obekväm.

Jag hörde hur tjejerna fnittrade och närmade sig mitt dåliga gömställe. Jag fick en minipanikattack och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Allting handlade om prioriteringar. Vad var viktigast, att stoppa bort chokladkakan eller stoppa bort snoppen? Det slutade med att jag använde den klassiska barnlogiken och skylde mitt ansikte så gott jag kunde och blundade. Om jag inte ser dem så ser de inte mig heller. Tjejerna åkte tack och lov förbi i en sådan fart att det hela var över på några sekunder. Jag drog åt skärpet och öppnade kexchokladen. (Den var fantastisk).

Tio minuter senare var jag ute ur skogen och på ett nytt område. “Det här går fan inte”, viskade jag till mig själv och bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra och promenera tillbaka samma väg som jag kom ifrån. Jag tyckte att det var en briljant idé eftersom det inte gick att misslyckas. “Jag tar mig hemåt om jag vänder och går tillbaka samma väg”, tänkte jag och torkade bort det rinnande snoret från min överläpp.

Till: Johanna, 10-mar-2010-20:05
Meddelande: Jag tror att Erik får spela kort ensammen ikväll.

Till: Johanna, 10-mar-2010-20:45
Meddelande: Min iPod har hakat upp sig. Insanejazz med Akira Jimbo. Jag får inte bort honom. Jävla Akira Jimbo.

Akira Jimbo - Ibland underbar, ibland lite annoying.

Min hemvändaridé var i grunden bra. Men eftersom det kräksnöade hade mina spår snöat igen. Och allting har en tendens att se väldigt annorlunda ut när man går i motsatt riktning. Vid ett flertal tillfällen hamnade jag i korsningar där jag hade tre nya vägar att välja mellan. På något magiskt sätt lyckades jag hitta relativt rätt, men det slutade med att jag fastnade i ett villaområde. Alla kvarter såg likadana ut. Jag kände mig som en statist i det sista Twin Peaks-avsnittet, i scenen där Special Agent Cooper lämnar rummet med de röda gardinerna, springer igenom en korridor och sedan kommer ut i samma rum som han nyss lämnade.

Jag visste att det skulle finnas en Statoilmack alldeles i närheten. Om jag hittade till den skulle jag hitta hem, men jag hittade inte ens en väg ut från området. Jag gick flera varv men blev inte klokare för det. Jag förstod inte ens hur bilarna tog sig därifrån. Det var precis som att man hade fraktat dit allting med helikopter. Det gick inte att ta sig ifrån kvarteret.

Jag försökte fråga förbipasserande människor var jag var, men det gick inte så bra. Man kan tro att det var för att jag har djupa sår i själen efter ett flertal tillfällen i mitt liv då jag frågat om direktiv, och det alltid visat sig att jag stått på gatan jag frågat om. Sådana gånger känner jag mig alltid lite dum. En gång frågade jag en tant i Stockholm var Dramaten låg. Hon tittade på mig precis som om jag var ironisk, sedan sträckte hon ut sin hand och pekade. Jag vände på mig och fick syn på ett gigantiskt stenhus med gulddetaljer, guldstatyer och den stora texten “Kungliga Dramatiska Teatern”.

Nej, det var inte en rädsla för idiotförklarning som hindrade mig att fråga efter vägen. Jag kunde inte fråga någon efter vägen för att det inte ingen att fråga. Det var som en spökstad. Jag såg till och med en hund som sprang förbi mig utan ägare.

Jag gick förbi ett hus och fick syn på Jesus. Han hängde på väggen i form av en tavla. Jag stannade till och tryckte mina feta röda kinder mot rutan. “Åh Gud herre, led mig mot Statoil”. Jesus gav mig inga direktiv. Familjen i hemmet åt kyckling. De tittade konstigt på mig. Jag slickade lite på rutan. Sedan lämnade jag tomten.

Vad innefattar då den dåliga sidan av plantering? Det är slitsamt (oftast sängdags någon timme eller två efter att man kommit hem), det är enformigt (plantera trädplantor konstant mellan 7-16) och det är ett jobb på ackord, ej timlöm (ju lugnare du tar det ju mindre pengar tjänar du).

Jag planterade tre somrar i rad och gjorde min debut i åttonde klass. Som planterare (plantör?) hämtas du upp runt 6:30 av plantbasen (som alltid heter Klas eller Kurt eller något annat sliskigt). När den gamla folkabussen (som tveksamt gått igenom besiktningen) är full, åker ni långt ut i skogen till ett hygge som ligger så långt ifrån civilationen som möjligt.

“Här ska vi plantera skog som inte en jävel kommer se”, tänker man när man stiger ur bussen och iaktar landskapet. “Träd som bara låtsasbarn kan bygga kojor i. Träd som bara låtsasaktivister kan krama om.”.

Trädkramarpanda som anländer för sent.

När man planterar använder man ett långt järnrör. Man har kassetter med plant på en sele som man spänner runt midjan. En kassett innehåller ungefär 30 stycken plantor á 30-33 öre styck. Du får alltså plantera 2100 plant för att få ihop 700 kronor. Röret du använder ser ut som en stor röd klarinett. Ett otroligt smaklöst objekt.

Processen: (1) Lägg ner en planta i röret. (2) Slå ner röret i marken (på rätt ställe, inte var som helst). (3) Öppna röret med hjälp av att lätta på en spärr med tummen. (4) Dra upp röret ur marken. (5) Trampa till plantan lite lätt så att den verkligen sitter fast i jorden. (6) Gå två meter framåt och repetera i 8 timmar.

Jag fick självklart ett jättedåligt rör första sommaren. Det var lika spännande varje gång jag slog ner röret på en sten så att tummen vek sig baklänges i en position som jag inte trodde var möjlig. Femtio synonymer för penis vrålskreks oftast ut över hygget på någon slags rekordtid. Och det hela avslutades med att plantbasens asgarv attackerade mig som en bumerang i ryggen.

Plantbasen har oftast en kuslig förmåga att bara dyka upp från ingenstans. Plötsligt står han bara där i rutig skogshuggarskjorta. Han lägger upp ena foten på en stubbe och exponerar lite hud vid stöveln. Sedan knådar han en snus och pekar på någon bra torv som man kan smälla ner en planta i. Efter det spottar han lite granna och slänger iväg en “nämän hä se bra ut”. Sedan likt en magiker upphör han att synas.

Det spelar ingen roll om du som plantör har knallat iväg 500 meter åt ett eget håll, du kan alltid vara säkert på att när du som minst anar det kommer plantbasen att dyka upp bakom din rygg eller bakom ett träd. Hörsägen säger att plantbasarna är en helt egen typ av människa. En slags korsning av snömannen och Tarzan. Plantbasarna kan förflytta sig bland skog och myr på ett nästan omänskligt sätt. Och de behöver inte rycka i dina plantor för att veta att de sitter dåligt, de känner på sig det i hjärtat. I själen.

Första jobbveckan är alltid jobbigast. Samma sak varenda dag. Jord i hår, skor, öron och näsa och insekter som kryper in och ut i varenda hål man har på kroppen. Småkryp stör arbetet avsevärt med deras existens. En dag höll jag på att svälja en trollslända när jag gäspade. Jag vill minnas att jag blev så arg när trollsländan flög rakt i mitt ansikte att jag skrek högt “men dumjävel, vad fan gör du?!”. Sedan hörde jag min plantbas skratta i horisonten.

Samma vecka dödade jag en groda som råkade sitta på fel ställe vid fel tidpunkt när jag kom med mitt plantrör. Den blev mos direkt. Dagen efter dödade jag en till groda (men den gången var det ingen olyckshändelse… jag sprang efter den jäveln).

Plantering gör att man skrattar åt saker som inte är roliga. Till slut går det så långt att man börjar dra internskämt som man inte ens förstår själv. Men alla skrattar. Det är planterarnas motto - “Vi skrattar, men ingen förstår varför”.

Jag drömde mardrömmar om planteringen. En natt drömde jag att jag råkade slå ner röret genom skon, och fick sedan gå omkring med ett litet träd på foten resten av sommaren. Alla ville klättra i trädet. Den värsta drömmen var dock dagen då jag somnade direkt efter middagen. Jag sov 12 timmar och drömde under hela natten att jag planterade. Sedan vaknade jag och hade underbara 8 timmar plantering att se fram emot. Det var som att jobba nattskift utan att få betalt.

Dagen Petter Sandström var som mest besviken på livet var den plantdagen han gick över ett stenrös vid lunchdags, tog fram sin efterlängtade matlåda, halkade på en bit mossa och tappade ner sin matlåda mellan två stenar ner i avgrunden.

“Min pasta! Neeeeeeeeeeeeej!“

På pulkan låg en varm pläd. På den satt bebisen i full overall, en overall med så mycket varm stoppning att armarna stod rakt ut som en fågelskrämma. Varma handskar prydde händerna och han bar en sådan där mössa som täcker hela huvudet. Sedan har vi solglasögonen, någon typ av alldeles för stora och exklusiva Ray Bans.

Jag gav honom det misstänksamma ögat samtidigt som han vred på huvudet och tittade på mig. Jag möttes av ett stenansikte, en liten Buster Keaton. Jag förstod direkt vad han tänkte.

“Hej du. Där står du och står, ser jag. Och här sitter jag och blir dragen.”.

Nu sitter jag på polisstationen och försvarar mig. Kommissarie Lindqvist tycker inte om min attityd.

- Det är inte okej att sätta sig i en främlings pulka.
- Men vi skulle ju åt samma håll.

En annan intressant aspekt av det hela är att när aktiviteten i rummet är låg, då släcks lampan. Detta gör att när man sitter still och bajsar släcks lampan efter en minut och det blir kolsvart. Varenda gång detta händer blir jag lite irriterad, för i ögonblicket tror jag alltid att jag dör. Under sekunden lampan är släckt blir jag smått förbannad.

“Så jävla typiskt. Här sitter jag och dör. På toaletten. Mitt i en skit.”.

Rörelsedetektorn registrerar inte alltid rörelserna man gör. För det mesta räcker det med att vifta med handen så tänds lampan igen. Men enstaka gånger krävs det lite mer. Så det är inte nog med att man sitter och bajsar och dör på kuppen, man ska sedan behöva göra macarenan för att komma tillbaka till livet igen. Och när man dansat sig igenom hela den vita tunneln och ljuset slås på, då sitter man och bajsar. I den sekunden önskar man nästan att man vore död.

En solig sommareftermiddag tog jag en öl i ena handen och ett par penslar i den andra och gick bananas. Jag målade och lackade och skrapade och drack. Dagen efter tog jag fram en kniv (det norrländska suddet) och karvade och skrapade bort det som blev dåligt. När jag la upp gitarren på musikaffärsdisken tittade personalen förvånansvärt på den. Jag hann bara säga “Jag köpte den billigt på Blocket för ett par år sedan av någon kille…”, sedan åkte gitarren runt bakom disken och blev ett intressant objekt som folk ville få ta del av. Plötsligt utspelade sig en oväntad konversation…

- Titta. Kolla vad dom har gjort. En Norman B20.
- Men, vilka jävla nötter. Sånna där borde inte få ha gitarrer.

Plötsligt befann jag mig i en väldigt konstig situation. Jag blev idiotförklarad. Människor pratade illa om mig och min abstrakta målning, men inte bakom ryggen på mig, utan mitt framför mig. De pratade skit framför magen på mig. Jag funderade på vad jag skulle säga. Skulle jag vara rak och säga “alltså, det är jag som har målat den”, en kommentar som skulle ge konversationen en väldigt egendomlig stämning. Eller skulle jag dra ett litet ljug och påstå att gitarren såg ut som den gjorde när jag fick den. Jag tycker inte om att ljuga, och ännu mindre när jag tvingas in i en situation som kräver någon slags liten vit och oskyldig lögn. Det var bara en sådan konstig situation och jag bläddrade febrilt i mina kort för att hitta den minst pinsamma lösningen.

Jag lyckades prata bort det hela genom att fråga om priser och strängar. Men lite senare dök ämnet upp igen, och samtalet började koncentrera sig mer och mer på hur korkad konstnären till den abstrakta målningen var. Jag ville helst säga “men stränga om och intonera skiten och låt mig betala”. Men jag höll tillbaka Lucifers vrede som höll på att kanaliseras genom min muskulösa kropp.

Jag började sedan fundera på ett av mina favoritmotton - turn it into something good. Turn it into something good, Petter. Jag såg plötsligt det hela från en ljus synvinkel. Vad hade egentligen hänt här? Jo, jag var nu ett dilemma. Jag var Keyser Soze. Jag var den nya Banksy. Vem var konstnären? Fler och fler människor samlades runt min Norman B20 för att titta på den besynnerliga målningen. Vem var idioten egentligen? Så vitt jag vet sprids än idag legenden vidare från musikaffär till musikaffär. Legenden om idioten som med pensel och morakniv rock n’ roll-dekorerade sin Norman B20.

Jag brukar alltid stanna till på bron och luta mig över kanten och titta på änderna. De gör inte mycket, men det är det som är det fina. De ligger mest i vattnet och bara tar det lugnt. Ibland önskar jag att jag kunde göra så själv. Om det vore socialt accepterat av allmänheten hade jag nog kanske klätt av mig mina kläder och satt mig i vattnet.

Men proceduren skulle inte gå undan. Nej. Jag skulle ta god tid på mig. Jag skulle sakta dra ner mina byxor och visa lite stjärt och lår, för att sedan snabbt dra upp byxorna igen. Tease the ladies, tease the ladies.

Här är en bild på två får. De har ingenting med inlägget att göra.

Trots kylan ser änderna ut att må bra. Jag tror inte att jag skulle må bra precis i ögonblicket min kropp sänks ner i dammen. Jag hoppas att änderna snabbt skulle acceptera mig som en av dem. Det vore så himla mycket trevligare om jag kunde få en bra start.

Varför heter det badkruka? Slängde man förr i tiden krukor i huvudet på folk som inte ville bada? Jag tycker att det är så himla onödigt att förstöra krukor. Det är en åsikt jag haft sedan barnsben. Skulle ni kunna tänka er att bo under en bro? Det skulle jag. Om det vore socialt accepterat.

Vi borde alla göra som den gode Jonas Borgström gör. Vi borde lägga upp våra fötter på bordet, slappna av en halvtimme eller två och försöka hitta vår inre sjöhäst. Istället sitter jag här med vänsterhanden fast i ett Pringlesrör och skriver blogg med en hand. Jag hör en röst i mitt huvud som säger “Sandström, stäng av datorn och leta din inre sjöhäst. Du vet att den finns där.”. Ja, jag vet att den finns där. Saken är bara att jag tror att den vill döda mig.

Det är inte bara filmerna som är försenade i Storumans kommun, utan även informationsflödet. Jag kommer alltid att komma ihåg var jag befann mig när jag fick höra om planen som åkte in i World Trade Center. Jag gjorde en snögubbe ute på gården, och datumet var den 11 december 2008.

Jag ser mig själv som en stor filmentusiast (gud, det lät ju mycket bättre än filmnörd), men James Cameron har aldrig varit någon som legat på min lista över favoritregissörer. Hans filmer är kanon, men jag har aldrig sprungit till en biograf eller uppletat bästa torrenttrackern så fort en av hans filmer släppts. Han kommer nog aldrig att knuffa sig in bland regissörerna runt det runda bordet. Ett bord där stolarna är upptagna av Kubrick, Hitchcock, Fincher, Burton, Jackson, Darabont, Coen’s, Scorsese, Lynch och Andersson (Jackson tog i början upp två stolar, men nu efter yougurtdieten finns det rum för fler visionärer.)

Avatar var en trevlig film, men storyn gav mig inte så speciellt mycket eftersom jag aldrig någonsin varit en serie- eller fantasynörd. Jag satt mest och iaktog 3D-effekterna, all CGI och miljöerna (Camerons fascination för undervattensvärldar lyste igenom som en sol). Jag har aldrig förstått mig på det där med alver, drakar, svärd, hästar och förbannelser. När jag var liten läste jag mest Kalle Anka. Kalle Anka är en trevlig serietidning det. Kalle har inga byxor på sig, men när han kommer ut ur duschen virar han en handduk runt midjan. What up with that?

Eftersom detta var min första 3D-film var biografbesöket en upplevelse. Innan filmen började visades en trailer för Tim Burton’s Alice In Wonderland. I slutet av trailern kastade Johnny Depp en hatt mot kameran. Eftersom detta var 3D (och min första 3D) kändes det som att jag fick hatten i ansiktet. Jag blev rädd och hoppade till.

För 107 år sedan blev åskådare livrädda när Edwin S. Porter visade sin film The Great Train Robbery. När han filmade ett tåg som körde förbi kameran och när en cowboy sköt mot kameran kastade sig publiken åt sidan för att de trodde att de skulle bli påkörda och skjutna. När jag hörde det för första gången skrattade jag. Vilka dumma människor.

Adam, it’s over. Du får kvällen på dig att packa. Imorgon ska du vara ute.

Adam, ditt svin. Du sover på soffan i natt.

Adam, what have you done for me lately?

Jag älskar dig Adam.

Du får dansa på min restaurang om du vill, men ingen musik är tillåten i lokalerna. Belysningen i lokalerna är ilsk röd och när rökmaskinen slagit igång ser man nästan ingenting. När du beställer mat kommer den hamna på någon annans bord, och du kommer att få någon annans beställning. Sjukt irriterande och drygt.

Det ska inte finnas stolar att sitta på runt borden. Om du som besökare vill sitta ner får du ta med dig en egen stol. Men även om du tar med dig en egen stol finns det ingen garanti att min dörrvakt Slobodan släpper in dig med den. Jag ska bara ha en sorts öl i kranarna, och den ska inte vara så värst god faktiskt. Du som besökare får ta med dig egen öl om du vill, men än en gång, jag kan inte lova att Slobodan släpper in dig med den heller.

Under första dagen i staden mötte jag, och den också nyinflyttade Jonas, en Umeåprofil. Jonas har från säkra källor hört att denne man ska heta cykel-Ingemar (hur tänkte hans mor egentligen?). Just den dagen hade Ingemar ingen cykel, utan en spark. På sparken hade han monterat fast en tuta. När jag såg tutan förstod jag att mötet skulle vara av extravagant slag.

Ingemar skrek åt oss från andra sidan vägen. “Ni där! Stanna! Stanna! Hörni, stanna!”. Sagt och gjort, vi stannade och Ingemar genade över vägen på ett fantastiskt osmidigt sätt (först över en snödriva och sedan under en tejpavspärrning). När han kom fram sträckte han fram handen och undvek ögonkontakt. Sedan började han ställa frågor åt oss. Jättemånga frågor.

Men Ingemar var egentligen inte intresserad av våra svar. När man svarade på en fråga kom nästa fråga direkt efter. Frågorna handlade mest om våra kläder. “Hej. Har du chinos? Är det här manchester? Har du några finbyxor?”. Efter Ingemars förhör med Jonas var det min tur. Efter ett par frågor började han bli otydlig (han var så uppspelt). Han inspekterade min skinnjacka och kände på materialet, sedan frågade han någonting som jag inte förstod. Jag log och sa “ja” på frågorna om min skinnjacka. Ingemars ögon tindrade plötsligt till, sedan sa han “Kan du ta av en bit?”. Ungefär där tackade vi för oss och mötet med Ingemar var avslutat.

Hittills har mina dagliga aktiviteter mest bestått av att försöka lokalisera ställen i staden. Eftersom att jag är uppväxt i ett litet samhälle är inte mina betyg i stadskunskap mycket att skylta med. Första dagen i stan gick jag mest omkring och tittade på människor. I Storuman finns det nämligen inte människor. I Storuman finns det bara träd och sten.

Idag blev jag tipsad om en bra restaurang. Lunchbuffén där kostar 85 kronor. Då får man äta tills man spyr. Sen kaffe på det. Om jag någon gång öppnar en restaurang med buffé, då ska jag marknadsföra den precis så. “Lunchbuffé. 85 kronor. Ät tills du spyr (sen en kaffe på det)”. Jag ska ha obligatorisk kaffe på mina bufféer. Du kommer inte ens in i restaurangen om du inte är villig att dricka mitt kaffe (det obehagliga är att ryktena på stan säger att jag brukar göra saker med kaffet som, sett från en strikt hygienisk synvinkel, är klassat som ‘jävligt vidrigt’).

Jag ska försöka lägga undan lite pengar till en liten Englandresa till sommaren. Där ska jag dricka öl och lyssna på hårdrock med johanna älskling (hämtar du mig på flygplatsen?). Där ska vi dricka 10 pints varje kväll och lösa omöjliga korsord på walesiska och andra gemytliga keltiska språk. Du kommer att dansa på borden och jag kommer att leta Karl Pilkington. Jag kommer krama om dig vid någon strandsolnedgång (som jag kommer vara för full för att se). Du kommer att lämna mig på stranden åt maneterna. Maneterna kommer festa på mitt huvud. En transformation kommer att ske över natt. Och vips kommer jag vara attraktiv.

Lördagens utkast löd “Alkis dricker och blir nykter”. Jag har vridit och vänt på detta i två dagar, men kan inte hitta essensen, det roliga, the shit. Jag har försökt skriva om detta tveksamma skämt i textform, funderat om det kan fungera som en sketch, eller som ett skämt i något annat format. Men jag ger nu upp. Det finns ingenting roligt. En alkis dricker alkohol och blir nykter. What?

Det här kanske är så vansinnigt roligt att ingen förstår, inte ens jag själv. Skämtet kanske bara är lite före sin tid. Ett skämt från framtiden, 100 år för tidigt. Detta kanske är jätteroligt runt år 2090-2100. Jag kanske är en slags Henrik Schyffert, bara född för tidigt, så det blev inte lika bra. Jag har uppfunnit den ologiska generationen. Skämten är poänglösa och ologiska. Någon slags baklängeshumor som skulle passa jättebra på Dramaten om 100 år, men inte nu.

Jag tycker att ni läsare ska avsluta denna läsning med att sympatigruppskratta åt mitt skämt ändå. Jag försöker ju i alla fall. Jag vill bara att ni ska ha det bra.

(PS. Nu när jag tänker efter, vad tokigt egentligen, att dricka och bli nykter istället för påverkad. Haha! Det ÄR ju rätt roligt! Yes!)

För mig var det en motorcykel som triggade min medvetandenivå. Av någon anledning hade jag stulit (lånat utan att fråga, som vi säger i Norrland) en motorcykel av min kompis Björn. Denna åkte jag till Övik med. I Övik började motorcykeln krångla. Jag gasade, men det hände inte så mycket. Jag funderade på att ringa Björn och förklara att jag hade hans motorcykel och fråga vad det var som var fel på den…

Jag övervägde samtalet, men kom fram till att det skulle kännas så pinsamt att ringa eftersom jag lånat motorcykeln utan lov. Och här någonstans, längs med ett familjekvarter i Övik, insåg jag att det jag hade gjort var så konstigt. Björn har aldrig gjort mig någonting. Han är en snäll lirare och en av the good guys här i världen, så det hela verkade bara vara så osannolikt och sjukt.

Och där på motorcykeln, längs med familjehusen, insåg jag att “jag måste drömma”. Jag blev väldigt uppspelt (eftersom allting i drömmen känns Precis som verkliga livet) och jag försökte lugna ner mig. Problemet med sanndrömmar är att i ögonblicket man blir medveten om att man drömmer, blir man oftast så exhalterad att man vaknar (detta går dock att träna bort med olika tekniker).

Jag hoppade av motorcykeln, utan att stanna den, så när jag landade på trottoaren åkte motorcykeln iväg och ramlade omkull på gatan. Jag brydde mig inte om detta eftersom jag visste att det varken var Björns motorcykel eller att jag skulle behöva stå svars för saker jag gjorde.

Så där stod jag, vid sidan av vägen i Övik och hade hela världen framför mina fötter. Jag sa lugnande affirmationer till mig själv för att inte vakna, men förstod att eftersom jag inte är van vid sanndrömmar hade jag inte lång tid kvar innan det hela skulle vara över. Fortfarande med en aning skepticism i mig ville jag vara helt säker på att det var en dröm. Därför raggade jag upp två förbipasserande tjejer… och det gick bra. Därefter fick jag bekräftat “Det här är definitivt en dröm”. Sedan vaknade jag, tände en cigarett och skrattade.

Toner och ord flyter in i varandra och på något vänster uppstår kreativitet utan större ansträngning. Tankar och funderingar får utlopp genom olika medier. Systemcrashar i det förflutna har studerats och systemen har efter ständig utveckling och påbättring blivit starkare än någonsin. Jag upptäcker nya konstellationer som jag aldrig förut avvarat en tanke åt. Det är lätt att upptäcka nytt när man får tillgång till delarna som alltid har saknats.

Jag funderar på varför jag fortfarande drömmer om dig. En natt eller två i månaden med tillbakaspeglad ironi och påklistrad svart komedi. I stunden är det väldligt obehagligt, men efteråt är det egendomligt nog skönt att du fortfarande hälsar på mig.

Här sitter jag helt skuldfri, och skriver simpla dikter i form av någon slags terapi… när jag egentligen borde låta bli (vad allting rimmar helt plötsligt). Ibland vill hjärtat korka upp till fest och i vredesmod slita av armarna på vinöppnaren och jämna ut faktumet att livet emellanåt är 70% drama och 30% komedi. Men hjärnan hinner alltid ingripa och förnuftet gör sig hörd. Förlagd personkemi har också sin plats i livet. Härmed är de gamla tiderna avslutade och förbi.

Denna personliga metamorfos tog skepnad någon gång i höstas. När de slaskiga vägarna log och tvingade mig att blöta ner mina skor blev jag inte bitter. Jag gnällde inte när mina jeans blöttes ned av infantila fordonselever som körde förbi i sina löjliga små bilar. Jag hoppade istället lite obegripligt i vattenpölarna och gick hem och tvättade mina byxor.

Min tillvaro är nerskalad och allting känns lätthanterligt och behändigt. Idag är jag en minimalistisk version av den prylpolizei jag en gång var. Jag kände knappt någon större sorg när jag sålde mitt trumset, ett objekt som betytt mycket genom åren.

Värmen i det Sandströmska hushållet har under julen varit hög. Familj och släkt får som vanligt två tummar upp. Nu ska jag sjunka ner i soffan, ta en kopp te och fundera över det där tredje ackordet i refrängen som inte riktigt klingar som det ska. Nu ska jag fortsätta att lägga melodi, rytm, struktur och harmoni på mitt liv. Lika improviserat som alla blandade Lindemän.

Beskrivning
Preben Sørdahl, bagare, döms till fängelse för förtal av finansmannen Johan Bøgstrøm, och beslutar sig för att ta time-out från sitt jobb på bageriet Millenniumkringlan. I samma veva får han ett ovanligt uppdrag. Alexander Bjørn, tidigare en av landets främsta kockar, vill att Sørdahl ska skriva en bok med smarriga dessertrecept. Men det visar sig snart bara vara en täckmantel för Sørdahls verkliga uppgift: att ta reda på vad som hänt med Bjørns elvisp, som varit spårlöst försvunnen i snart fyrtio år. Till sin hjälp får han Lisbeth Koriander, en ung strulig tjej, tatuerad och piercad, men också professionell hacker och med unika egenskaper som gör henne till en oslagbar sakletare.

Utdrag från boken
Preben bunkrar upp med en bricka fika och slår sig ner vid datorn. Fikat består av ett glas mjölk, fyra rostade mackor, samt ett litet kex. Saltinen, denna spröda lilla läckerhet, ligger och breder ut sig som en vacker kvinnokropp på den rutiga frukostbrickan.

Preben knäcker de fyra små mackorna rätt snabbt. Mjölken i glaset försvinner tätt därpå. Med blicken fast på dataskärmen sträcker han sin vänstra hand för att ta upp det lilla kexet. Hela poängen med kexet var att fikat, rutialen, skulle avslutas med just det. Men det lilla kexet är borta.

Preben panorerar blicken från skärmen till brickan. Han kisar med ögonen. “Hvar er den lille keks?!”, säger han högt och tydligt. Ingen svarar. Men det är inte så konstigt, eftersom han är ensammen i rummet.

“Men før helvede! Hvar er den lille keks?!”, skriker Preben och slår nävarna i bordet.

En sak som är säker är att saker kan med säkerhet inte bara försvinna. Preben börjar leta efter ledtrådar. Det ligger smulor på kontorsstolen och på hans jeans. Åh herregud, vad är det som har hänt här…”

Recensioner
“Saltinen som försvann börjar långsamt, nästan trevande. Kanske är det ett misstag, kanske är det stilistiskt, det är svårt att avgöra. Men halvvägs (drygt) in i historien accelererar det, och tempot blir högt. Och man slits med. Det går knappt att släppa boken, man måste få veta vad som hänt.”

“Ibland kanske en del personporträtt blir lite platta, ibland kanske språket inte är så underhållande. Och humorn, den är nästan helt frånvarande. Slutbetyget blir ändå en fyra, svag, för den sista tredjedelen var såpass bra. Men den sega inledningen kanske skulle varit lite kortare.”

“Sandström imponerar. ‘Saltinen som försvann’ är en bra bok och en värdig avslutning på triologin. Men den är inte lika bra som föregångarna ‘Män som hatar kakor’ och ‘Flickan som lekte med maten’.”

Själv krånglar jag ofta till mina lösenord ordentligen med konstiga ord och siffror. Lösenord som jag skriver in och tänker “det här kommer ingen kunna knäcka”. Lösenord som är så bra att jag dagen efter ofta säger “jag önskar att jag kunde knäcka det här lösenordet”.

Jag ser en tallrik mat på diskbänken.
Den är min.
Den är en timme gammal.
Varför finner jag maten så äcklig?

Är detta Guds sätt att sakta sakta försöka få mig att inse att jag är rätt vidrig ändå?

• En liten dvärg som klär sig i exakt likadana kläder som jag och som följer med mig vart jag än går. Han ska inte säga någonting. Bara lyssna och vandra bredvid mig. Typ bara finnas där. Som en hund.

• En latte.

Tja, i och för sig, jag rätt nöjd om jag får de två sakerna. Och mössan.