Hjälp farfar upp nu
Jag har en internätvän. Han hoppar omkring och studsar på väggar och gör volter. Han heter Neumann. Jag kallar honom Crazy Clown Neumann, för han går någon slags cirkusskola. Jag har en annan kompis som heter Jessica. Hon studsar också och håller på.
Jag önskar att jag kunde sträcka på min kropp så där abnormalt som vissa kan. Den enda gången jag kommer in i det där läget är när jag sitter vid tangentbordet och har lagt min macka för långt borta. Jag kan verkligen sträcka mig hur långt som helst för att få tag på smaskiga mackor som ligger för långt borta.
Jag gör ett par volter om året, men de flesta är ofrivilliga. Det kan bli ruskigt halt på vägarna ibland när det är nollgradigt. Jag provade på en frivillig volt en gång. Jag höll på att bryta magen. Jag blev avskräckt och provade aldrig på akrobatformen igen.

Jag kommer nog aldrig få en roll i en karatefilm, för som jag har förstått det är jag en “kullerbytteperson”. Nothing more. Nothing less. Men det gör ingenting, för jag tycker inte ens om karatefilmer speciellt mycket. Om det skulle göras en film om mitt liv skulle nog Jason Alexander spela huvudrollen.
Jag är bara 22 år gammal. Men jag vet redan nu vad jag kommer berätta för mina barnbarn när de är nog gamla för att begripa. Jag kommer gå ner på knä och mumla…
“Barn, en sak ska ni veta… försök aldrig röra på kroppen. Försök aldrig någonsin röra på kroppen… se så… hjälp farfar upp nu…”
December 29th, 2008 by Sandström | 1 kommentar »


