“Yo! Thanks for the tips! That moonwalk-thing you teached me was a killer! /Michael”

“Master P! Thank you again for ghostwriting ‘A Brief History of Time’ for me. I owe you one. /Stephen”

“Sorry for stealing your YouTube-idea. We are bastards, suck it up /Steve, Chad & Jawed”

“Thanks for laying down that solo on ‘All Along The Watchtower’, it rocked. /Jimi”

“…’iPod’… it’s genius! How do you come up with these things? /Steve”

“Så konsumenterna bygger ihop möblerna själva? Intressant… /Ingvar”

“Hey, man. That Yesterday-song you wrote last night and didn’t like, is it okay if we use it? /Paul & John”

“Thanks for last night, lover boy. /Christina, Jennifer, Kate, Courtney and Heather”

“E=mc2…. of course! Thanks! /Albert”

“Thanks for the wild ride last night. I hope you don’t regret anything today! And I hope I will be able to walk properly soon ;) /Todd”

“Du, den där idén du hade där Nils skulle spela schack med döden… kan jag använda den till filmen? /Ingmar”

“Crack master! Fo shizzle my dizzle! A to the izzo, B to the izzo C to the izzo, D to the izzo, E to the izzo, F to the izzo, G to the izzo, H to the izzo, I to the izzo, J to the izzo, K to the izzo, L to the izzo, M to the izzo, N to the izzo, O to the izzo, P to the izzo, Q to the izzo, R to the izzo, S to the izzo, T to the izzo, U to the izzo, V to the izzo, W to the izzo, X to the izzo, Y to the izzo, Z to the izzo…. that’s the alphabet, crack whore! Thanks for teaching me how to read. Love /Jay-Z”

December 2007 fick jag en kokosnöt av pappa. Jag har kvar den.

Undra vad som finns i den?

… Kanske en skatt.

Med mina 22 år är jag där mittemellan ungdom och vuxen. Jag har länge varit rädd för att växa upp, men blev nyss glad när jag felstavade “fyrkantig kub” så det blev “fyrkantig kuk”. Jag började genast le med hela ansiktet och skratta tyst för mig själv. Det måste vara ett bevis på att jag fortfarande är ungdom. Det är bra. Det är bra…

I natt drömde jag att Brad Pitt undervisade på skolan. Han höll i musikteorin. Under hela drömmen tänkte jag “Gud, det här måste jag skriva i bloggen. Alla kommer bli jätteavis”. Så här kommer det inlägget.

När jag duschar brukar jag alltid stryka händerna bakåt genom håret. Men idag fick jag för mig att jag skulle stryka håret i motsatt riktning, vilket resulterade i att luggen la sig ner över pannan. Jag avbröt duschen och tittade mig i spegeln. Jag såg ut som Jim Carrey i ‘Dum & Dummare’. Minus den trasiga framtanden dårå. Men eftersom jag har fantastiskt dålig motorik lär det inte ta lång tid innan looken är fulländad.

Jag blundade, rufsade till håret och hoppades på att få se en något coolare människa i spegeln. När jag öppnade ögonen såg jag ut som en femte medlem i Beatles. Jag färdades tillbaka till sent 60-tal och såg när en stor mängd flickor sprang efter mina bandkamrater. Jag var inte lika delaktig i det hela. Jag var den där medlemmen som tjejerna beskrev som “Ja alltså… han är ju söt och så… men…”.

När jag frågar Paul om han kan visa mig hur basgången på Lady Madonna går så skrattar han bara åt mig. Jag lägger en egen basgång men killarna drar ner den i mixen så jag hörs nästan ingenting på den låten.

Ett litet prank som killarna brukade göra var att binda fast mig i sängen och kasta fish & chips på mig. Ringo sa att det “är för ditt eget bästa”. Jag förstod aldrig vad han menade. Jag tyckte inte att aktiviteten gav någonting alls.

Det finns 87 personer på Sgt. Pepper-omslaget. Jag syns inte så bra. Brian Epstein placerade mig bakom Aleister Crowley och Edgar Allen Poe. Faktum är att jag syns inte alls.

Jag hade varit en helt utomordentlig Beatle. Och varenda gång jag ser min Paul McCartney-frisyr i spegeln vill jag intala mig själv att jag faktiskt var med på ett av världens bästa album. I min värld heter den dock ‘Sgt. Petters Lonely Hearts Club Band’. Och jag skrev alla låtarna. Och killarna var jättedåliga musiker så jag var tvungen att spela alla instrument och lägga alla sångspår själv. Och ja, en sak till… jag var den enda personen på omslaget.

Mina nycklar är borta. Du som är skyldig, lämna tillbaka dom. Eller lås i alla fall upp dörrarna åt mig.

På lunchen köpte jag en paj. Efter inköpet gick jag till fikarummet. Jag kastade pajkartongen, drog bort skyddsplasten och öppnade skåpet där micron brukar vara. Då upptäcker jag att microvågsugnen was no more. Det var en sån där situation där jag inte kunde göra så vansinnigt mycket. Det var bara att titta in i skåpet och konstatera att microvågsugnen inte fanns där. Att reflektera över varför microvågsugnen inte fanns där längre, var microvågsugnen vid detta ögonblick befanns sig, vem som flyttat microvågsugnen eller varför microvågsugnen blev flyttad kändes inte så relevant eftersom inget av svaren skulle få min paj att bli ätbar.

Jag bestämde mig för att köra hem och värma min paj där, men jag hittade inte bilnycklarna. Efter att ha vänt upp och ner på hela huset hittade jag nycklarna i min ficka. När jag kom ut till bilen hade någon lustigkurre ryckt ur motorvärmarkabeln. Ett sådant hilarious prank. Jag la min paj på motorhuven, men medan jag snurrade runt motorvärmarkabeln började pajen, pga isen på motorhuven, dundra ner mot mig. Jag släppte motorvärmarkabeln och likt en hockeymålvakt tog jag emot pajen med vänsterhanden.

Jag la upp pajen igen men den åkte än en gång ner mot mig. Detta var ett sådant ögonblick då jag helt enkelt inte accepterade att isen förflyttade min paj. Jag rasade och kastade än en gång upp pajen på motorhuven, men den åkte ner igen. Jag förstod att de fysiska lagarna om friktion skulle göra att pajen gång på gång åkte ner. Jag förstod detta, men jag accepterade det inte.

Där stod jag tätt intill en tegelvägg och bjöd på en imponerande enmansshow där jag steppar runt på en isfläck, snurrar en sladd med höger hand och kastar upp och tar emot en paj med vänster hand. Varför tjejer aldrig blir kära i mig är ett mysterium. Jag är ju duktig på så mycket.

Jag har kommit underfund med att äldre personer (mammor) läser min blogg. Det tycker jag är trevligt, men inte speciellt förvånande. Jag är nämligen en svärmorsdröm. När jag sparkar upp ytterdörren börjar det blåsa små vrivelvindar av snällhet i hallen så jackor ramlar ner på golvet. Alla i huset ställer sig upp (oavsett vilket rum de står i) och släpper allt de håller i händerna och skriker “AHHHHHHHHHHHHHHH! Petter Sandström är häääääääärärrrrrr!!!”. Man känner liksom på sig när jag kommer in i hallen (det blir en sån där schysst varm vibe i huset). Sedan hoppar alla på mig och kramar mig och dunkar mig i ryggen (en del personer pussar mig och det känns bra).

Efter välkomnandet går jag fram och ställer mig mitt i rummet. Jag sträcker fram min hand. Handen täcks av en duk. Alla funderar vad som är under duken. “Vad är det under duken, Petter?”, frågar de. Jag säger “okej, jag ska visa”, men precis när jag ska dra bort den säger jag “haha, nu trodde ni allt att jag skulle dra bort duken!”. Alla svarar “Men ja! Åh, vad du är busig.”. Jag svarar “Ja, sån är jag”. Sen säger alla “Men, åh, vad har du under duken, Petter Sandström?”. Jag luras en gång till, sen tar jag bort duken och där har jag en kakburk. Jag bjuder alla på kakor.

Jag går fram till mamman i familjen och ger henne självklart den där klyschiga (men fortfarande charmiga) komplimangen där jag misstar henne för dotterns storasyster. Hon blir generad och fnittrar. Jag skakar på huvudet och säger “Men ni är ju så lika!”. Sen sträcker jag fram min hand bakom hennes öra och trollar fram trisslotter till hela familjen (jag trollar inte på riktigt, utan har planterat lotterna under skjortärmen innan jag gick in i huset). Om ingen vinner tar jag fram plånboken och delar ut pengar till nya lotter.

Mammor, ni vet väl hur irriterande det är när ni bjuder på kakor och ingen tar?

- Ta en kaka.
- Näe, men det är bra.
- Men… jag har precis bakat dom.
- Ja.. men det är bra för mig.
- Ta en kaka.
- Jag vill inte.
- Ta en kaka!
- Jag vill INTE HA EN KAKA.
- Smaka på kakan!
- NEJ!
- Smaka på kakan för helvete!
- Jag vill inte ha någon kaka!
- Men det är sylt på den!
- Jag bryr mig faktiskt inte.
- SMAKA PÅ KAKAN!
- N..
- SMAKA PÅ KAKHELVETET, UNGJÄVEL!

Jag smakar på alla kakor på fatet. Jag äter även fast jag kanske inte vill ha. Jag provar till och med den där konstiga nougatgrejen och jag äter till och med kakorna som smakar jättedåligt. Varför? För att jag är Petter Sandström, och charmen sitter i själen.

När jag kör förbi företaget ‘Barnens Hus’ ramlar konstiga bilder in i mitt huvud. Eftersom jag aldrig satt mina fötter innanför dörrarna kan jag konstatera att jag egentligen inte har någon aning om vad som försiggår där inne. Jag tror att ‘Barnens Hus’ är ett företag som tillverkar leksaker och andra attraktiva produkter för spädbarn och något äldre ungar, men jag är inte säker.

Det kanske är så att ‘Barnens Hus’ är precis som det låter, ett hus som barnen håller till i.

1. Innanför dörrarna finner man en lokal tom från möbler och inredning. Det är bara massa barn där som springer omkring och gör ingenting speciellt.

2. Innanför dörrarna finner man ett stort kontorskomplex där enbart barn arbetar. Personalen (advokater, städpersonal, vaktmästare) är alla 7-8 år gamla. De flesta bär kostym, vilket känns helt fel.

3. Det kan även vara så att detta hus är ett helt vanligt företagshus, men det ägs av ett par rika barn. Typ en födelsedagspresent (tänk stor lekstuga) av någon slags Donald Trump-pappa, och precis som sin rike far tycker barnen om att markera med stora bokstäver vem som äger byggnaden. Därav markeringen “Barnens Hus”.