Är Gud inne?

Hej. Är Gud inne?
Nej, han finns inte.
Okej, tack ändå.

(Dagens dikt sponsras av Svenska Kyrkan)

Eufori i sinne - Vital inne

Hela min lägenhet är som en karantän.
Spyan sprutar ur mig som en jävla Bellagiofontän.

Svaga knän och bestialisk migrän
Irriterande innehållslös - det är dessutom portmonnän

Hela min domän är som en frånstötande karantän.
Ur min mun kommer det rolig matfärgad kräm

Snälla någon slå sönder min överdel med spikiga slagträn
För min insida strömmar sakta ur mig som en trasig Bellagiofontän.

Skjut mig.

Här är en tavla som jag målade igår. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig, men vi har alla våra dåliga dagar.

Jag finner din blogg genuint intressant. Den är en av två som jag faktiskt läser (den andra är självklart min egna). Det är tråkigt att du tror motsatsen (den fick trots allt ett bra snittbetyg), men det är samtidigt rätt klockrent på något egendomligt sätt. Jag ler när du rättar mina slarvigt skrivna limerickar och jag ler åt dina ibland emotsägande instruktioner. Jag ler alltid åt folk som hoppar in och rättar, vare sig det är fakta eller åsikter, konstruktivt eller onödigt. Det är ett neutralt leende och jag vill verkligen att dessa kufiska personligheter ska finnas i samhället.

Att det finns så få gripande bloggar, det är obegripligt. Lika obegripligt som den trend som blåste förbi för ett par år sedan. Ja, jag pratar självklart om tiden då det blev populärt och coolt (inte ballt) att tycka om Johnny Cash (name count: 1) och hans skitmusik.

Jag tycker att din blogg är underhållande och det är den absolut viktigaste egenskap en blogg kan ha. Det spelar mindre roll på vilket sätt den är underhållande. Blondin-Bellas (name count: 2) blogg är också underhållande. Skillnaden mellan er två är att du skriver bra och hon skriver dåligt. Och jag spekulerar i att du har mindre kläder i din garderob och mindre pengar i din plånbok.

Jag tror att det är den smått provocerande besserwisser-tonen som gör att allting blir beroendeframkallande. Ungefär som Patrik Ekwall (name count: 3). Liksom, vad ska den mysteriska (<- ett eget ord jag hittat på) mannen hitta på för sanning idag?

Du med din besserwisser-framtoning och jag med min överironiska bloggpersonlighet får helt enkelt acceptera att det ibland bjuds in kommentarer som påpekar just det vi utstrålar. Du får vara beredd på att folk kan tycka att du är en smula dryg, och jag får vara beredd på att folk kan missförstå det jag skriver.

Men jag står vid mitt ord… det finns absolut ingenting som är coolt med ordet “ball”. Det är den ironiskt röda tråden som slingrar sig igenom alla dina inlägg och därmed blir en del av din suspekt anonyma och bildlösa identitet. Jag länkar än en gång till bloggen, för att jag tycker den är bra. Ball i Samtiden

(Eftersom jag inte hann klämma in så många kulturella referenser som jag hade velat, klistrar jag in dem här i efterhand. Ni kan själva hitta på sammanhangen.)

Turbonegro (name count: 4)
Fabio (name count: 5)
Moa Martinson (name count: 6)
John Nash (name count: 7)
Stig Ossian Ericson (name count: 8)

Dina instruktioner är intressanta att läsa. Jag läser i princip aldrig bloggar. Jag känner att jag har inte riktigt tid med det. Jag har dock börjat kolla in Sveriges bloggoffer under arbetstid, eftersom mitt vikariejobb ofta lämnar mig i min ensamhet, och dötid finns i massor. Efter ett par dagars analys kan jag utan den minsta ironi i min röst säga att - Sverige kryllar verkligen av konstigt folk. Var är allt normalt folk? Det är ju äckligt sällsynt med en intressant blogg nu för tiden. 90% av alla bloggar jag hittar är tjejer. Var är alla killar? Är jag ensammen?

Tillbaka till Instruktören. Din blogg var intressant. Du ägnar mycket av din tid åt att föreläsa om konstformen “att vara ball”. Att vara extravagant är ju någonting vi alla vill vara, så en blogg som lär oss detta är ju som en skänk från ovan.

Rubriken på bloggen är “Ball i samtiden - en knappologisk kartläggning av ett samtida ballt leverne”. Det enda fel du egentligen begått är dock ett väldigt stort. Jag önskar så att ditt favoritord vore “cool” istället för “ball”. För som alla vet, är ordet “ball” - inte ballt. Ordet “cool” - det är ballt. Att använda ordet “ballt” i en seriös mening slutade att upphöra i början av 1990-talet. Det är någonting som Göran Gillinger skulle kunna säga på stranden i Sunes Sommar eller i lägenheten i En Fyra För Tre (vad hände egentligen med Göran Gillinger?).

Du skriver att “Instruktören ger instruktioner, men saknar själv den tid och energi som krävs för att följa dem; att följa instruktioner är de instruerades uppgift.”. Det är synd att du inte är ball själv. För det är svårt att följa instruktioner från någon som inte själv behärskar dem. Jag skulle aldrig ta mormor på allvar om hon försökte förklara för mig hur jag ska gå till väga för att göra snabba sweep-pickings eller avancerade tappingmönster på elgitarren.

Jag är ledsen att behöva säga det, men det känns som en pil i hjärtat varenda gång jag läser detta extremt fula ord i dina annars så putslustiga inlägg. Det är coolt att vara ball. Det är ballt att vara cool. Det är ballt att använda ordet “cool” - men det är inte coolt att använda ordet “ball”. Du är extravagant.

(Din blogg får tre stycken Pål Hollender av fem möjliga)

http://ballisamtiden.blogspot.com/

Klockan var lite över 19.00 och jag låg på soffan och stirrade upp i taket. I bakhuvudet påmindes jag ständigt om att det vore skönt att dagen därpå ta bilen till jobbet istället för att gå. Bilen hade stått på parkeringen i nästan tre veckor och om jag ville använda den var ett besök på macken ett måste. Efter att ha sopat, skrapat och slagit iväg två decimeter snö och is från volvon var rundturen mot macken ett faktum.

Plötsligt började bilen brumma konstigt när jag accelererade över 50 km/h, ett gammalt fel som bilen haft förut. Detta hade dock ingen negativ effekt på mitt humör. Jag såg fortfarande fram emot att kunna använda bilen dagen därpå.

OKQ8-pump nummer två var lika långsam som vanligt. Jag kavlade ner tröjärmarna och registrerade kylan. Blåsten var lite starkare och kallare än dagen före. Obehagligt snöregn singlade ner från himmelen. Mina läppar var torra. Jag försökte spotta så där småfräsigt, men det blev misslyckat och jag fick allt på halsduken. “Kan hända även den tuffaste”, mumlade jag för mig själv och torkade bort snoret som rann från min näsa.

Tanken fylldes med bensin för 400 kronor. Köpet betalades och jag återvände till bilen. Jag slog på min Knutsson-radio från 70-talet. Povel Ramels nonsensvisa “Lingonben” spelades. Inte ens denna hemska barndomsvisa och dess minnen kunde få mig på dålig humör. Det var en mycket bra dag.

Men då, helt plötsligt, slog Gud om knappen. Jag befann mig på E12:an och snöregnet öste ner. Jag hade flera bilar bakom mig och volvon började brumma högre och högre. Sedan, helt utan någon som helst jävla förvarning, knäcktes halva vindrutetorkaren på förarsidan och flög ner på vägen.

“Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar. En var ful och en var glad och en var dum i huvet”

Den resterande delen av vindrutetorkaren hade en 1 cm lång tagg längst ut som elegant repade rutan med en vacker halvmåne.

“Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt? Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.”

Det tog ungefär tre sekunder innan min hjärna hade registrerat vad som hände och ytterligare tre sekunder innan jag slog av vindrutetorkaren. Jag avslutade med att skrika precis hur jävla högt som helst.

“Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron. Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa”

Allt detta pågick samtidigt som jag befann mig på E12:an, hade relativt långt hem, med snöregn som öste ner över rutan och med absolut noll sikt varken framåt, bakåt eller åt sidan.

“Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben Per är full av tomtar, hur skall lillan orka?”

Jag vill avsluta denna lilla anekdot med en hälsning till herr Povel Ramel; jag hoppas att du sitter nere i helvetet och skrattar åt detta nu. För när jag kommer ner till dig kommer du inte skratta så vansinnigt mycket mer.

Under dagen började jag helt plötsligt tänka på ett minne från Storsjöyran. Jag tror att året var 2003 och klockan var strax över midnatt. Det var mörkt ute och jag sprang omkring och letade någon att slåss med.

Jag la efter ett tag märke till att väldigt många hade något slags självlysande band runt halsen. Andra hade liknande saker i munnen. Det gav ifrån sig ett neonfärgat grönt sken. Jag tyckte att det såg tufft ut, och eftersom jag inte var lika tuff och cool då som jag är idag kände jag mig självklart tvingad att kompensera min personlighet med att inhandla något som indikerade motsatsen till det jag så ledsamt utstrålade.

Jag hittade en indiankvinna som sålde dessa neonsaker. Jag ville ha en plastbit som man kunde stoppa i munnen, men jag såg bara halsband. Jag tittade på henne och innan jag hann öppna min mun och fråga om de mindre plastbitarna hade hon redan hunnit veckla ut sin teleskoparm och norpat åt sig en av mina tjugolappar. Jag fick acceptera att föremålet som hon lagt i min hand nu var mitt. Transaktionen var klar.

Jag lutade mig mot ett träd i parken och iaktog den självlysande stång som jag höll i min hand. Jag spenderade fem minuter på att lära känna objektet, och drog snabbt slutsatsen att det varken gick att sätta den runt halsen eller knäcka av en bit och stoppa in i munnen. Jag tittade förvirrat runt och såg än en gång att folk hade dessa grejer i munnen.

“Man kanske ska bita av en bit av stången…”, tänkte jag. Sagt och gjort, jag bet av stången med tänderna som jag hade värmt upp med sju hamburgare timmen innan. Från det avbitna stället kom nu sex liter självlysande färg på mina händer, hals och haka.  Jag såg ut som en blandning av Hulken och en regnbåge resten av kvällen. Direkt efter stångincidenten tittade jag ut över sjön och hoppades att det skulle komma förbi en båt som kunde segla bort mig till en annan värld.

Efter att ha tröstätit tre stycken hamburgare på sju minuter och grinat av alla sesamfrön från bröden var Hellacopters äntligen startklara. En underbar konsert som ledde till att jag höll på att dansa ner i Storsjön. Jag dansade runt så där frenetiskt som Glader gör på julafton… extremt glädjande med tungan ute över hela ansiktet som en propeller.

Efter konserten försökte jag hitta indiankvinnan… men hon var spårlöst borta. Legenden säger att hon aldrig existerade. Och mina vänner säger att jag aldrig var inne på festivalområdet, utan låg nerknarkad i en sovsäck hela helgen och skrek att jag var R2D2. Ja, jag vet inte… det var så länge sedan.

Vissa låtar har en tendens att gå rakt in i själen på en. Det känns verkligen som att de sjunger OM och TILL de som lyssnar. En låt som jag inte kan lyssna på är Christina Aguileras låt ‘Beautiful’.

Visst, ‘Beautiful’ kan tyckas vara skriven för att man ska bli glad. Men när jag sitter där och ler och gungar i takt och sedan hör textraden “You are beautiful - no matter what they say” - då blir jag alltid asförbannad. Sen slår jag sönder högtalarna, tar upp en golfklubba och springer ut i centrum och skriker “vem fan är det som snackar skit om mig!?!?!? ni är inte så jävla snygga ni heller!”.