Idag impulsköpte jag någonting jag aldrig impulsköpt förut - en traktordäckslang. 300 kronor. Som hittat! Imorgon ska jag måla en bokhylla, beställa en spikmatta och handla en massa mat. Tatuera in det spegelvänt i pannan så ni kommer ihåg. Skriftligt prov på den informationen nästa vecka.

Vad jag gör? Jag lyssnar på meditationsmusik och dricker vatten. Innan det låg jag i soffan och såg ‘Att angöra en brygga’ av Tage Danielsson. Det är röj hemma hos Sandström med andra ord. Ni är tyvärr inte bjudna. Men det kanske är lika bra det?

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut. Jag drömde om en jättesal där statsmän satt i rad. Så skrev dom på ett konvolut och reste sig och sa “Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär, och ingen känner längre till det ordet militär.”.

Kan inte ni limpbagare knöla och kanta ihop degen längst ut lite bättre? Det är ingen jävel som vill ha de små skivorna. Alla hatar dom och bläddrar förbi tills de rejäla kommer fram. Bara så ni vet.

En liten dröm jag haft sedan barnsben är att en dag få äga en helt egen Henrik Schyffert. Om jag haft en helt egen Henrik Schyffert, då skulle jag springa in till mina vänner och säga “kolla… Glenn Killing.”. Många av mina vänner skulle säkert bli avundsjuka och fråga var jag fått tag på min Henrik Schyffert. Då skulle jag bara le. Sedan skulle jag lämna rummet (och ta med mig Henrik).

Grejen med folk är att de behandlar sin Henrik Schyffert för dåligt. Jag skulle ta hand om min Henrik Schyffert. Jag skulle bada den och kamma den och klä upp den i dyra kläder. När det är solsken skulle jag gå ut i parken med min Henrik Schyffert.

Om min Henrik Schyffert skulle vilja bowla med sina vänner, då skulle han inte behöva fråga två gånger. “Iväg med dig bara” skulle jag säga och rätta till hans skjortkrage. “Ikväll är kanske kvällen du får 300 poäng.”.

Om min Henrik Schyffert skulle vilja klä ut sig i 1700-talskläder och leka poet, då skulle jag vara den som öppnar bildörren och säger “Hoppa in! Nu far vi till maskeradaffären och köper dig en riktigt tajt outfit”.

Jag står fortfarande på kö, men ni som idag faktiskt äger en Henrik Schyffert - vårda den. Man vet aldrig när ironin slocknar.

Är det vuxenpoäng eller idiotpoäng att glömma bort de sex första siffrorna i sitt personnummer? Jag ska vara glad om mitt nya Konsumkort blev registrerat överhuvudtaget.

Du som tittade på mig så där konstigt när jag bar upp 40-packet med toalettrullar - jag är inte dålig i magen. Jag tänker bara långsiktigt.

Och du pundargranne som upphetsat iaktog mig när jag försökte låsa upp lägenhetsdörren med bilnyckeln… du vill inte veta vad jag går på. Och nej, du får inte smaka.

Anonyma Alkoholister har något slags stormöte på folkhögskolan idag. Det första jag såg när jag kom innanför dörren var en anmälningslista med namn och kontaktuppgifter. Det tycker jag var smått briljant.

I fiket har de ställt in en drickakyl. Bredvid kylen står det minst 20 backar med drickor. Jag kan ingenting om alkoholism, men jag kan tippa på att om man är beroende av någonting och slutar, då måste man ersätta det med någonting annat. Och om jag ska ge mig på en gissning skulle jag inte bli förvånad om nyktra alkoholister har lätt för att bli sockerberoende. Därav all dricka.

Men det måste vara svårt att ställa om från alkohol till dricka. Det måste vara oerhört svårt att stå med en flaska Apotekarnes sockerdricka och berätta hur mycket man älskar folk i rummet. Det måste vara svårt att ta ett glas Trocadero och avslöja hemligheter folk sagt i förtroende, för att sedan brista ut i gladdans på borden.

För en sekund funderade jag på hur mycket stryk jag skulle åka på om jag under natten skulle byta ut alla flaskor i kylen mot öl. Eller om jag skulle ställa in en back Mariestad bredvid Fantan, bara lite diskret. Lite så där “Hej. Kommer du ihåg mig? Kommer du ihåg kvällen med grannfrun och mig? Kommer du ihåg när vi förlorade huset tillsammans?”. Det vore verkligen det lägsta draget man skulle kunna dra. Nästan fängelsestraff på det.

Alkoholism är ingenting man ska skämta om. Det är lågt och så jävla respektlöst, men jag kan inte låta bli. Jag vet inte vad det är med mig. Kanske har det någonting att göra med all sprit i min kropp.

Vilse i min egen t-shirt

Jag hittar inte ut
Även fast jag gjort det så många gånger förut
Här inne är det tomt
Tomt, mörkt och provocerande ont
Mitt huvud är helt fel
Men snart är jag fri och hel

Ett enormt stort tack till er som kom på vår avslutningskonsert i måndags. Tack till både er som kom för att se oss som grupp och som kom för att se mig personligen. Det betydde väldigt mycket. Det var en magisk kväll och allting gick som på räls för oss. Jag trummade tills blodet bokstavligen sprutade från fingrarna, och gud vad vi alla trivdes.

Detta var vad jag fick skåda under hela konserten. En svårttoppad vy. Visst, kvinnokroppen är någonting helt fantastiskt vackert, men det finns inte mycket som klår två schysta hängpukor och en riktigt tajt baskagge.

Jag fick inleda konserten med ett kort trumsolo. Sedan blev det rocklåtar och fina ballader. Efter det fick jag ett till trumsolo (fick och fick, jag krävde att få ett) som flöt in i Stellans tunga metalvisa “Regrets”. Stellan trasslade in sitt långa blonda hår i mickstativet och growlade fin lyrik till damerna på första raden. Jonas snurrade runt i röken från rökmaskinen och satte basen mellan benen och imiterade en jättelång penis. Han juckade i takt och sträckte ut tungan flera centimeter.

Jag slog extra hårt på allt jag såg och på refrängerna kastade jag ut trumpinnarna i publiken för att sedan sitta och skalla alla cymbalerna i raka fjärdedelar. Crashar på ettan och trean och Hihat på tvåan och fyran. Mina bandmedlemmar sa åt mig att inte skalla cymbalerna, för jag kunde få men för livet. Men hittills har jag inte märkt av någonting. Men hittills har jag inte märkt av någonting. Men hittills har jag inte märkt av någonting. Men hittills har jag inte märkt av någonting.

När visan var över la sig tystnaden i lokalen. Publiken var så förlorade och invirade i vår sex appeal att de inte fick fram ett enda ord. Vi gick av scenen. Och sedan var historia skriven.