Jag har aldrig varit en man som fått ta del av skvaller. Antingen händer ingenting omkring mig, eller så är jag helt enkelt inte en medlem i informationsklubben. Idag hade jag skvaller att dela med mig av, men efter att  ha berättat informationen för Jonas började jag gråta för att innehållet inte var så hårdrockigt.

Jag började med den spännande frasen “Jonas… nu har jag skvaller att berätta…”. Jonas ögon lös upp som en lykta i mörkret, han tuggade fradga och ville bara ha mer mer mer. Hans ögon skrek “ge mig! ge mig skvallret!”.

För en sekund var han min. Men jag tappade honom lika snabbt.

“… Konsum har fått nya dörrar…”.

Som tidigare nämnt har jag blivit väldigt förtjust i hösten. Jag har analyserat varför, och jag förstår nu att det är varken färgerna, koffeinet eller värmen från varma sockar och teglade öppna spisar som gör att jag mår bra. Jag behövde bara gå tillbaka ett år i tiden och forska lite granna för att upptäcka vad det är som gör att jag mår så bra när jag tänker på hösten.

Det har att göra med information jag kom över. Jag upptäckte och fick ta del av bortglömd och gömd logik. Information jag studerat och analyserat på ytan, men som jag inte använt ännu. Jag brukar ljuga för mig själv och inbilla mig att jag använder den nya kunskapen, men det gör jag egentligen inte. Jag bara iaktar den, tycker om den och beundrar människor som använder den.

Sedan hösten 2008 (i samma veva som jag började se saker jag aldrig sett förut) har jag regelbundet blivit förföljd av ett objekt. Det har helt plötsligt börjat flyga in fjädrar i mitt liv. Fjädrar i löjliga kvantiteter. Och de uppenbarar sig alltid när jag är som mest tankspridd. När jag funderar på stora frågor, när jag vill skrika, när jag saknar kunskap.

En dag när jag gick hem från jobbet råkade jag (av någon anledning) titta ner mot mina skor. Då fick jag se en fjäder som landade på min sko (ungefär som i Forrest Gump). Denna fjäder hade ett väldigt unikt utseende. Den var vit, men med ett väldigt speciellt svart parti. Jag vet inte varför, men jag tog upp fjädern och la den i en liten ask när jag kom hem. Efter den dagen började fjädrarna besöka mig på en regelbunden basis.

Jag var ute i skogen och promenerade. Längs med stigen fick jag syn på en enormt vacker vit fjäder som satt fast mellan två grenar i en buske. Jag stannade av och iaktog den väldigt länge. Av alla ställen som den kunde ta vägen så fastnade den (på ett väldigt egendomligt sätt) mellan två grenar, i min ögonhöjd, precis vid stigen jag gick. Ofta när jag är ute och går ligger det enstaka fjädrar precis där jag går. Och varje gång säger jag till mig själv “jag hade kunnat gå där borta…. eller där…. eller där…. men jag valde att gå här… och precis här ligger det EN fjäder. Inte flera stycken. Bara en fjäder. Om jag hade tagit av lite tidigare så hade jag missat den. Men det gjorde jag inte.”

En dag var jag ute och promenerade vid en sjö. Jag bestämde mig för att korsa en vall och gå upp på en gångväg som fanns på andra sidan. Jag dagdrömde ett tag och kom efter ett tag på att jag skulle ju upp på vallen. När jag var halvvägs uppe stannade jag till. Jag såg inte bara en fjäder, utan 100-tals. Av alla platser att korsa vallen på (40-50 meter), valde jag att göra det på exakt samma ställe som en död fågel hade legat.

En dag satt jag vid sjön och funderade (återkommande tema?). Jag valde att titta ut mot vattnet, och då såg jag någonting litet som flöt omkring en bit bort. Jag kunde inte se vad det var, och följde därför föremålet i en minut eller så tills det flytit mot mig. Det var en vit liten ensam fjäder som bara valde att segla förbi mig, för att sedan försvinna vidare till någon annan.

Jag hade en skitdag på jobbet och alla bowlingbanor strulade. På kvällen blev det något slags fel på en bana och jag gick ner mot maskinerna. Jag var irriterad och som vanligt väldigt fundersam över saker i mitt liv. När jag var framme vid käglorna svingade jag undan det draperi som avdelar maskinera med hallen. Då stannade jag plötsligt till och backade ett par steg. Jag tittade på det fula draperiet och blev ståendes ett bra tag. Draperiet hade ett motiv på sig - fjädrar. Hundratals små fjädrar. Jag har gått förbi detta draperi 10.000 gånger genom de 10 år jag spenderat i hallen, men jag hade aldrig någonsin lagt märke till fjädrarna.

När vi i klassen hade vår avslutningskonsert i våras pallade vi upp scenen med lastpallar. En kompis hade kommit över 20-30 pallar och vi var tre stycken som hjälptes åt att bära upp dem på scenen. När jag la upp en av de sista pallarna fick jag syn på en liten vit fjäder som satt fast precis där jag hade min hand. Vi var tre stycken som bar dessa lastpallar, och jag lyckas få den med fjädern på. Och inte nog med att jag lyckades få den med en fjäder på, jag höll dessutom lastpallen på ett sådant sätt att jag fick syn på den. Jag kunde lika gärna ha missat den, men näe…

En fågel hade under förra året krockat med fönstret vid min arbetsstation på folkhögskolan, så under största delen av året satt det fast små fjädrar på utsidan av fönstret. Nu i år har jag bytt klassrum, och i veckan märkte jag att det sitter en tavla på väggen utanför klassrummet. På den tavlan finns det tre målade fjädrar.

Jag begav mig till stugan under en vecka i somras för att planera mitt liv. Vid ett tillfälle letade jag en tändsticksask. Jag letade igenom hela stugan men hittade igen. Till slut insåg jag att jag hade missat ett skåp. I skåpet fanns det en tändsticksask. Den låg bakom ett glas med 10 stora fjädrar.

Jag tror att jag äntligen har börjat förstå hur jag fungerar, vad jag måste göra, och hur jag ska göra det. Och jag tror att fjädrarna försöker påminna mig om att jag faktiskt redan vet svaren på alla frågor jag funderar på. Jag är bara för förvirrad för att förstå det, och jag har för lite självdisciplin för att sätta hjulen i rörelse.

Jag har så långt jag kan minnas känt avsmak för hösten och alla dess karaktäristiska drag. Allt regn, allt slask, allt kallt och allt allt allt. Men denna sommar insåg jag någonting anmärkningsvärt. Jag vill att sommaren ska ta slut, och att hösten ska träda fram. Varför?, tänker jag. Varför, efter 22 års gedigen avsky? Den första tanke som slog mig var den självklara - det kanske är för att jag ser fram emot studierna och min älskade musik? Men efter ytterligare analyser insåg jag att - nej, det är inte därför. Det är någonting helt annat.

Efter 22 år har årstiderna gjort en rockad, och nu är hösten min favoritårstid. I Norrland är det ljust 24 timmar om dygnet hela sommaren (någonting jag aldrig varit en beundrare av) och när mörkret sakta börja smyga sig fram så kan jag inte annat än le. Ljusa nätter när man ska sova är nästan lika irriterande som människor som säger “Royce-Royce” istället för “Rolls-Royce”.

Hösten bjuder in kyla, vilket ger mig ännu en anledning till att dricka mer gott kaffe. En god kopp kaffe ska vara lagom varm, innehålla en skvätt grädde, en gnutta kärlek och lite lite t-röd. En riktigt god kopp kaffe är som de där varma sockarna som byter av de blöta - jättebra! Varma sockar får två tummar upp av mig. Om jag skulle sitta i Oscarskommittén skulle min ständiga röstningslista år ut och år in se ut ungefär så här;

Best Picture: Varma sockar
Best Director: Varma sockar
Best Actor in a Leading Role: Varma sockar
Best Actor in a Supporting Role: Varma sockar
Best Actress in a Leading Role: Varma sockar
Best Actress in a Supporting Role: Varma sockar
Best Animated Feature Film: Varma sockar
Best Music (Score): Petter Sandström
Best Art Direction: Varma sockar
Best Cinematography: Varma sockar
Best Costume Design: Varma sockar

Hösten har förvandlats till någonting väldigt fint och speciellt för mig. Jag vill bara kedja fast årstiden (precis som objektet i min källare) och aldrig släppa den. Som inlandsvästerbottning kan skogens alla färger har en stor del av det där speciella. Det blir fantastiskt vackert när alla nyanser tittar fram. Under sommaren finns de där, fast under förklädnad. När september bestämmer sig för att träda fram passar alla färger på att göra detsamma.

De senaste 3-4 hösterna har bjudit mig på ett smörgåsbord av tråkiga upplevelser. Tråkiga upplevelser, men nyttiga erfarenheter. Det var under hösten år 2006 som jag började spela piano. Sedan dess har instrumentet haft en signifikant betydelse för mig.

Jag tror att jag tycker om hösten för att den har klara kopplingar till min musik. Jag har aldrig varit en utövare av teori inom musiken. Jag spelar till största delen på gehör, och det enda som spelar någon roll för mig är om melodierna låter bra eller inte. Denna approach är framtagen på grund av en egenskap jag har. Detta kommer låta dumt, men jag ser musik som färger. Det är därför jag är så fäst vid mina symfonier. Rent teoretiskt vet jag inte alls vad som händer, utan jag ser färger framför mig när jag spelar. Jag känner starka känslor och jag ser och känner färger. Det är lite suspekt, men väldigt behagligt och fascinerande.

Jag håller på med två stycken symfonier just nu, en är blå/grå/vit i stämningen (melankolisk stämning i dystervackert moll) och den andra är röd/orange/grön (glad, hoppfull och kärleksfull). Så när hösten river fram alla underbara färger kan jag inte annat än känna den här känslan som jag idag känner. När jag går i skogen, när jag går längs med vattnet, och när jag ser alla färger, då ser jag en massa känslor och jag hör melodier och musik i mitt huvud.

Idag har jag arrangerat upp ett helt nytt stycke utan att ens tittat på ett instrument. Det börjar med en melodi jag fastnar för, sedan lägger jag på stråkar, slagverk och övriga instrument. I slutändan hör jag färdiga stycken enbart i huvudet. Då försöker jag ta mig till en dator och ett midiklaviatur så fort som möjligt. Ibland hinner jag dit, ibland glömmer jag bort bra material.

Jag älskar orkestermusik för att den musiken får en att känna känslor. Jag älskar symfonistycken för att de (för det mesta) är instrumentala, med enbart en titel som kanske kan ge en avslöjande inblick i vad musiken egentligen handlar om. Jag älskar musik. Jag älskar varma sockar. Jag älskar sprit.

Jag håller på att bli förkyld. Logiken säger att om jag rapar och nyser samtidigt borde någonting sprängas i mitt ansikte. Kanske näsan.