Roger för satan, ta mig ur det här helvetet. Jag vågar inte gå hem. Det blåser för mycket.

I lördags hade vi i klassen en spelning. Vi var förband åt Roger Pontare. Han hade roliga skor på fötterna och alla världens färger på tröjan och mössan. Spelningen gick bra, men sedan den dagen har vindarna viskat mitt namn. Det är jätteläskigt, och jag vill helst att det ska sluta.

I somras rensade jag och min store starke far ut det sista ur klubbrummet på Storumans bowlinghall. Det var en märklig upplevelse, och jag kunde inte undgå att känna hur nostalgin för ett par timmar tog över mitt stora hjärta och min lilla lilla hjärna.

Det var i denna hall jag en varm sommardag ställde in en fåtölj på ansatsen, släckte ner hela hallen, snurrade igång discokulan och slog på en bra skiva. Sedan tog jag din hand, ledde dig till fåtöljen, ställde mig på knä och berättade att jag hade saknat dig. Sedan gav jag dig den där första pussen. Det var en bra kväll, kamrat. Det var en jättefin kväll. Jag hoppas att du ler lika mycket nu som du gjorde för två år sedan. Ditt leende fångade mig redan i baren. Och att få se dig dansa iväg, men alltid återvända till mig, det var ett återkommande tema som förgyllde min kväll, och min sommar.

Sedan har vi dig, gamla gråa soffa. Dig som jag legat och grovhånglat i under en Gnarls Barkley-konsert. Och sedan har vi dig, dåliga biljardbord. Dig som jag låg och hånglade på när konserten var över.

När man jobbar på kontor är de tjuvade kollegieblocken och de extra blyertspennorna en ansenlig jobbförmån av liten status. När man jobbar på en bowlinghall/aktivitetshus är nyckeln till ytterdörren jobbförmånen som väger lite mer.

Jag började bowla när hallen byggdes. Året var 1998 och jag var 12 år. Jag hade precis slutat spela hockey (ja, jag slutade för att jag var för bra). Jag började i SBC, Storumans Bowling Club. På den tiden var allting nytt och fräscht. Bowling var intressant i Storuman och klubben hade 20-30 aktiva medlemmar. Tiden då vi i SBC var med i seriespel i Norrland, och tiden jag åkte runt i Sverige på ungdomstävlingar, det var utan tvekan en av de roligaste tiderna i mitt liv. Ibland saknar jag allt det där väldigt mycket.

Ett tag var jag rätt duktig och hann med både 300-serier och SM-medaljer (gud, vad nära jag var att bli svensk mästare de där två åren). Det var i denna hall en förståndshandikappad äldre kvinna antastade mig under ett Idol-avsnitt, en antastning av så komiskt slag att jag inte kunde göra annat än skratta med hela huvudet och förflytta mig två meter åt sidan. Hörnsoffan kändes helt plötsligt så liten. Du är för härlig du, hårding. Sluta aldrig vara glad.

Jag minns alla kvällar då jag, Robert, Erik och Johnny oljade upp kanttubor och spelade kvitt eller dubbelt om drickor och pengar. Vid ett tillfälle var Johnny skyldig mig 120 drickor. Att “olja upp en tuba” är ett bowlinguttryck som är värt att förklaras. När man oljar en tuba så preparerar man oljeprofilen på banan så att man kan missa i sikte både till höger och vänster och ändå “komma rätt”. Kan man hantera den sortens banprofiler bra så får man strike nästan hela tiden.

Det var i denna hall jag arbetade ihop mina surt fördärvade slantar som har finansierat musikutrustning, europaresor och god dryck. Och mycket makaroner och korv. Förbannat mycket makaroner och korv.

Det var i denna hall jag träffade din son för första gången. Det var här inne du ammade honom och tvingade mig att känna på dina bröst. Det ena var hårdare än det andra. Vilken grej.

Det var i denna hall jag spelade Monopol med en människa jag älskar, och förlorade. Men vad gör det när kärleken alltid vinner? Nu känner jag att det är dags att lägga bowlingskorna på hyllan. Tack och hej, bowlinghall. Jag kommer aldrig att glömma alla minnen och alla människor.

Jag är full av tankar. Till skillnad från bilen är jag fulltankad.

Jag var bara tvungen.

Imorse såg jag en polisbil. Den stod vid lågstadieskolan och poliserna packade upp utrustning inför en hastighetskontroll. Barnen på skolgården stod tryckta uppför staketet och iaktog det hela. Jag passerade på andra sidan gatan och försökte maskera min fascination för både polisbilen och deras utrustning. Sedan slog det mig - jag är precis som de 7-åriga pojkarna på andra sidan vägen.

Polisyrket kommer alltid att fascinera mig. Jag kommer alltid bli nervös när jag ser poliser och jag kommer alltid känna mig i ett underligt underläge när jag är i deras närvaro.

Jag funderar ibland på hur mitt liv skulle se ut om jag hade valt polishögskolan efter gymnasiet. Hur lång tid hade det tagit innan jag skjutit någon i foten? En vecka? Två? Hur lång tid hade det tagit innan jag batongat sönder någonting jättedyrt? En vecka? Två?

Om jag vore polis skulle jag kunna skjuta ett hål i kaffeautomaten i fiket och få gratis kaffe. Om jag vore polis skulle jag handboja personer jag inte tycker om, för att sedan kasta en handboll till dom och se hur de missar den. Sedan skulle jag titta dom i ögonen och ironiskt säga “nära… det där var ju väldigt nära”.

Näe, jag är musiker. Det är musik jag ska hålla mig till. Men hur hade det varit om man kombinerat Musikhögskolan och Polishögskolan? Jag ser framför mig hur basisten på avslutningsbalen blir arresterad och häktad för att han spelade för tråkigt. Jag ser framför mig hur musikläraren med det långa svarta håret lär Säpo-agenter hur man growlar omkull en inbrottstjuv.

- Det gäller att growla så lågt som möjligt i frekvens och med en så dålig melodi som möjligt. Gör ett försök, Hedlund.
- IT’S THE FINAL COUNTDOOOOOOOWN!
- Bra, Hedlund! Men ta i mer från magen.
- …. ITSSSS THE FIIIIIIINAL COOOOUNTDOOOOWWWN!!! DADADADA! DA DA DAA DAA DAAAA!
- Bra!! Bra improviserat där på slutet!
- Hehe, jag gjorde syntdelen…
- Ja, jag hörde det. Bra! Men ta i mer från magen. Ljudet ska tryckas fram, inte tvingas.
- Kan jag inte bara skjuta tjuven i hjärtat?
- Tro mig, The Final Countdown ger samma effekt. Spara det där skottet till Joey Tempest.

Det här blir ett kort inlägg.

Idag var det extra svårt att handla mat för dagen. Efter att ha plockat på mig dagens varor märkte jag att en viss målgrupp klart och tydligt försökte hindra mig från att ta mig till kassan. Ja, jag pratar naturligtvis om de hemskaste - pensionärerna.

Redan vid charken blev jag blockerad av en man med tofflor. När jag försökte gå runt honom på högersidan så svängde han höger, när jag bytte till vänster så skulle han minsann ha en fläskfilé och svängde vänster han med. Så höll det på ett bra tag. Till slut tvingades jag gå runt hela toalett- och hygienavdelningen för att ta mig förbi honom. Men vad har farbrorn gjort då? Jo, han har förflyttat sig och jag var tillbaka på ruta ett. Jag tog tag i hans krage och sa “Din jävel! Din jävel! Din jävla jävla djävul! Nu släpper du förbi mig.”.

En jävla jävla djävul vid mjölkprodukterna.

Tre likadana upplevelser senare var jag i närheten av kassorna. Då fick jag plötsligt syn på honom, mannen i tofflorna. Han styrde sig framåt i snigelfart och det såg precis ut som att hans röv hade expanderat och blivit större än senast vi såg varandra. Den var nu så stor att den tog upp hela gången. Jag tittade mot godishyllorna och gjorde en snabb uträkning…

“Ja… om jag springer allt vad jag kan, runt godiset och genar vid lösvikten… då hinner jag före. Ja, jag hinner före. Men. Det. Måste. Ske. Nu.”

Sagt och gjort, jag sprang det snabbaste jag kunde, tappade ett par varor på vägen (men det var det värt), snurrade runt lösvikten och seglade elegant fram bakom en tant i kön. Jag tittade bak och flinade lite lätt åt mannen. “Gubbe!” sa jag med hånfull ton samtidigt som jag pekade på honom med mitt stora stora pekfinger. Mannen hade typ 1000 varor i sin kundvagn och tanten framför mig hade nästan inga.

Men då… då hände det. I ögonvrån fick jag se hur han knuffade fram sin kundvagn. Jag tittade på kundvagnen medan den rullade fram till tanten framför mig. Jag tittade på tanten medan hon tog emot kundvagnen med sin rynkiga hand och sa “Ragnar, ta en limpa också”. Jag vände sakta på mig och möttes av det största flinet jag sett sedan jag halkade på en morot i matsalen i sexan. Jag kastade en Toblerone i pannan på Ragnar och lämnade byggnaden. Resten av dagen spenderade jag i tystnad och mörker.

Saker jag äger som DU kan äga!

Ruter knekt
Bytes mot spader knekt. Jag är så nära Flushen.

20 kronor
Hade tänkt mig runt 30-40 kronor.
Kan släppa iväg den för 10 kronor vid snabb affär.