Dödsdömda svenska brottslingars sista ord

“Det ska bli skönt med lite lugn och ro i helvetet. Säg till när Carola är på väg
så sätter jag på kaffet och en schysst gospelskiva”.

“Jag trivs bäst, i öppna landskap. Nära havet vill jag bo… haha”.

“När det är Tony’s tur, kan ni inte lägga dit den här pruttkudden på stolen och hälsa från mig?”

“Finns det laserdome där nere?”

“Jag visste inte att det var brottsligt att skratta jättekonstigt. Förlåt mig.”

Efter mild skadegörelse har de låst dörren till fikarummet på skolan. Inte ens Hitler skulle sjunka så lågt.

- Gasa ihjäl ett par miljoner judar? Kör så det ryker…. Va? Låsa dörren till fikarummet? Vem tror du att jag är egentligen?

Jag drömmer fortfarande mardrömmar om dig. Till och med när allting i mitt liv är fantastiskt. Men jag ler. Leenden utöver det ordinära. Det är inte det att jag tycker om de obehagliga stunderna, utan jag är mest fascinerad. Detta borde inte pågå längre, men det gör det. Och det är med fascination jag iaktar och konstaterar att du - och detta - har förmågan att komma åt mig där jag har minst kontroll. Jag kan inte kontrollera mina tankar när jag sover.

Ungefär en gång i veckan slår du till, vare sig jag vill det eller inte. Senast igår stod du där igen, bakom en bil och sålde en torsk. Du är en obehaglig statist i mina filmer. Du är inte snäll längre. Jag saknar det snälla. Snälla drömmar utan torskar. Om jag någon gång skulle bli politiker, då skulle jag arbeta för snälla drömmar utan torskar. Snälla drömmar utan torskar - för alla.

“I have a dream”, ett betydligt kändare tal till nationen är George W. Bush’s “I have a drum”. Bush’s tvåminuters-virvelsolo gav inga svar på pressens frågor, men sicket förträffligt sätt att avleda uppmärksamhet och ämnesfrågor.

Ska man ha skuldkänslor för någonting hemskt man gjort i sina drömmar? Ibland mår jag dåligt över hur jag beteer mig i den där världen. Sen blir jag rädd när ämneskunniga personer säger att om man tyder drömmar så kan man hitta länkar till sin egentliga personlighet. Jag hoppas att Freud’s Die Traumdeutung bara var dumheter.

Hemska drömmar är lika irriterande som när man tappar ner en toalettrulle i en vattenpöl på toalettgolvet. Minst 20 stycken lager blir blöta, men de flätas in mellan endecimeters torrlager. En decimeter blött, en decimeter torrt, i 50 meter. Jag hatar att torka mig när det händer. I sådana stunder önskar jag att jag vore en person som kunde skita på sig, och sedan bara gå vidare.

Jag har en dröm. Jag önskar att allt dumt och alla suspekta lämnar mina drömmar. Jag vill ha annat folk där. Jag vill äta jordgubbar med Steven Wilson och dansa med Rachel Weisz. Vad ska natten bjuda på måntro… Surfning mellan utopier, ångestlandskap, upphetsningsfaktorer och egendomliga absurditeter. Jag hoppas på jordgubbar… men med min tur lär jag väl få mer obskyra fiskar.

Jag är fortfarande jetlaggad från flyget hem från Stockholm förra veckan. Det är en himla omställning att resa från huvudstaden Stockholm till samhället där tiden står helt stilla.

Här är en bild på ett flygplan som flyger in i Storumans kommun.

Under lunchpromenaden såg jag någonting som rörde sig bakom ett träd. Jag stannade till och blev alldeles stel. “Kunde det ha varit… näe, sådan tur kan jag väl inte ha… eller…?”. Jag rörde mig sakta framåt och tittade på baksidan av trädet, och visst - där satt den - ekorren.

Jag stannar alltid till när jag ser ekorrar på nära håll. Jag vet inte varför. Jag tror att det har att göra med att de är så snabba. Jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att hålla i en ekorre. Eller ens ta på en. De är helt enkelt för snabba för mig.

Så när jag står en meter ifrån en ekorre kan jag inte låta bli att känna en liten känsla av upphetsning. Det är någonting exotiskt jag är med om.

“Gud, där är den. Titta på ekorren, Petter. Se så nära den är…”

Ekorren. Jag har sett den så många gånger förut, men aldrig riktigt lärt känna den. Den är ju så förbannat misstänksam. Den springer iväg utan att jag visar upp min dåliga sida. Jag hotar den inte, men ändå springer den ifrån mig. År ut och år in. Alltid samma visa.

Den hoppar i träd och slungar iväg sig långt långt ifrån mig. Den gömmer sig bakom blad och löv så jag inte ser den, sen klättrar den längst upp i träden. Jag är sämst på att klättra i träd - och det verkar den veta om.

Jag vill bara kunna sitta där bredvid den, och typ bara sitta. Bara hänga.

Men den vill ju inte!

Idag har jag ont i huvudet. Jag misstänker att det beror på överaktivitet. Det är för mycket saker och ting som virvlar runt där inne. Intryck, funderingar, nonsens, slutsatser, frågor och iaktagelser.

Vad ska jag äta till middag? Vad trevligt att bilen startade imorse. Varför åker duschdraperiet hela tiden in mot kroppen när jag duschar? Mer koskälla. Dressiner och förstaklassvagnar, På Spåret med Fredrik Lindström, jo jag tackar. Jag orkar inte tvätta. När stänger bussgods? Beam me up. Vilket intervall har skalan? Den där låter falskt. Var är du? Vilken god soppa. Humaniora. Här blir det inte mycket gjort. Du kanske tycker likadant men inte vågar erkänna det. Gud, vilken obskyr granne. Always the summers are slipping away. Tåg eller flyg? Jag ringer. No soup for you. Halkigt trappsteg - noterat. Jag bryr mig faktiskt inte. Snygg soffa. Den 42-åriga skådespelerskan och modellen stämplas nu som sämst klädd i Hollywood. Andas in. Hej. Så överlägsen. Det känns bra. Ge Carl-Jan sin champagne. Stockholm. 88 stycken. Bäst före 15-10-2009. Jag mår bra. Hur mår du?

Jag tycker om att skriva. Skrift är det enda sättet att kommunicera utan att bli avbruten. När man skriver kan man skrika ut precis vad man vill, utan att någon hoppar in mitt i, klappar en på axeln och säger “nu lugnar du ner dig”. Man får alltid prata till punkt. Man får alltid ögonkontakt med den som tar emot.

Skrift är bra. Jag tänker mycket, därav blir skrift ett sätt att dokumentera idéer. Mitt frenetiska tänkande och observerande är någonting jag tycker om - det är roligt att vara aktiv. De senaste åren har mitt huvud gått på högvarv, och jag har producerat mer idéer än någonsin. Mer idéer och visioner än jag klarat av att hålla igång. Därav små breakdowns i kortare och längre perioder. Men gud vad jag har lagt grunder till kommande episoder och hittat mig själv i detta kaos av möjligheter.

Jag trodde länge att det var just kvantiteten av tänkandet som var att skylla för min ständiga och jobbiga kamp mot stressen i mitt liv. Men faktum är att det som skapar min stress är inte alls mängden tankar eller idéer, utan bristen på organisering och system för att processera informationen. Det är underbart att tänka och observera, när man vet hur man ska hantera, använda och katalogisera informationen.

Stress är ingenting man kan mäta eller ta på. Stress finns inte, det finns bara stressade människor. Stressade individer som tänker stressade tankar och reagerar med stressade reaktioner. Inövade dumheter.

Edward Bulwer-Lytton sa att pennan är mäktigare än svärdet. Detta sa han med all sannolikhet från en mysig liten trerummare i södra England. Om Bulwer-Lytton hade tagit med sig sin penna ut i strid hade han insett att nej - pennan är inte mäktigare än svärdet. Med pennan kan du rita en rolig mustasch på din fiende, men då kommer han hugga dig i magen och sudda ut din existens.

Att skriva är bra för själen. Skriv ner allting du har i ditt huvud, alla fantasier, framtidsplaner, alla projekt, alla tankar, upplägg, utkast, alla reflektioner, alla avsiker, alla mål och alla iaktagelser. Och ge det hela struktur. Vår förmåga att vara produktiva och kreativa är direkt länkat till vår förmåga att kunna slappna av. Tysta ditt inre. Stäng av huvudet en stund varje dag och håll andan tills dina kinder blir sexigt röda.

Men det finns en företeelse som plågar alla som tycker om att skriva, och det är skrivkrampen. Ibland blir ingenting bra. Ibland blir ingenting roligt. Ibland blir ingenting intressant. Vad gör man när man inte vet vad man ska skriva om? Man skriver ett inlägg om skrift och skrivande. Sedan tackar man sina läsare för att de än en dag läst det man skrivit.