Hejsan! Dawson här! Jag kommer med  ett meddelande. Det är så här att Petter har för tillfället på tok för mycket Appletini i blodomloppet för att kunna utvärdera det nya året på ett värdigt sätt. Det är så mycket som har hänt och han vill inte missa viktiga händelser.

Petter kommer därför ta en liten minisemester i ett par dagar. När han kommer tillbaka får ni de resterande luckorna (24 december-31 december) i min julkalender. Ha nu en fin avslutning på detta år, så syns vi nästa. Och kom ihåg, var snälla med varandra. Var även snälla med de som inte är snälla med er.

Dawson sitter på en bänk inne i stan och äter en glass. Ibland brukar han bara sitta och titta på folk som går förbi. Han har lagt märke till att om man sitter nog länge är det bara en tidsfråga innan man ser en dvärg. Det är någon slags universell lag som aldrig slår fel. Han förstår sig inte på den, men accepterar, precis som tyngdlagen, att den finns och fungerar i våra liv.

På bänken bredvid sitter en man med långt skägg, trasig tröja och en ölburk i handen. Han dreglar lite granna och säger sedan “Du, grabben… den jävligaste stunden i livet var den när du gick… och allt var förlorat”. Dawson ser lite förvånad ut och svarar sedan “Ursäkta men du måste missta mig för någon annan”. Den skäggiga mannen fortsätter “Polisen hälsade på mig imorse… dom tog mig på den sista permissionen, beslagtog min sista ägodel och släpade hårdhänt ner mig till stationen. Det var förjävligt.”. Dawson tycker synd om mannen, som nu börjat prata om vädret och kylan. “Det är förjävligt vad det är kallt idag. Det har varit kallt hela året… i februari var det bottenfryst i Mälaren”. Dawson nickar instämmande…

Den skäggiga mannen ställer sig upp. Han drar ner byxorna till knäna, drar upp tröjan till halsen och kissar i en snödriva. Folk som går förbi visar avsky. Mannen drar upp gylfen och säger “Vill du veta en hemlighet, grabben? Jag har svininfluensan. Men säg det inte till någon! Jag känner att jag kan lita på dig, det ska du veta! Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.”. Mannen sprättar upp en till öl och dansar någon slags dans med svåra steg. Sedan säger han “Näe, nu måste jag gå! Jag ska träffa Berra i parken”. Dawson äter upp sin glass och vinkar hej då till Lars Winnerbäck.

Dawson har nu köpt en varmkorv. Plötsligt går det förbi en jätteunderlig människa. Han har bakåtslickat äckligt hår, ett par pilotglasögon, gyllenbrun solbränna och kritvita tänder. Mannen tar upp sin mobiltelefon och börjar prata med någon som heter Nappen. En Mercedes C220CDI stannar på trottoaren och en kille i 20-årsåldern hoppar ut. Han har en rosa skjorta på sig och en tröja som han knytit runt halsen.

- Neeej, Nappen! Schuukt snygg schoorta!
- Tack, mannen! Fastnade med Canada Goosen i Porschen förra fredagen och flög ner till rivieran över dagen och tröstshoppade upp 27 laxar.
- Schönt spontant! Har du kvar lägenheten inne i stan?
- Självklart! Pappa köpte lägenheten bredvid förra veckan, så jag slog ut en vägg och gjorde en åttarummare. Lite casual sådär!
- Världsklass!
- Vad händer till nyår då?
- Näe tänkte kanske fira lite i skärgården. Så det blir nog en riktigt kladdig middag och mycket bubbel för min del! Själv då?
- Jag ska fira in det nya året med Greger, Björne och Korken. Så det blir nog lite Biff Rydberg eller whiskymarinerad entrecôte, och ett par flaskor Bollinger. Har även ett tjog flaskor 1996 Dom Pérignon. Kanonår!
- Schöna flöjtar!

Den ena killen springer till bilen och tar fram tre flaskor Cristal och sprutar ner hela bänken.

- Haha, Nappen… sluta spruta! Klockan kostar ju 30.000 pistoler!

Killen på bänken tar upp sin plånbok, plockar fram ett par tusenlappar och torkar av klockan. En bil tvärstannar framför parkbänkarna och två stycken unga solbrända killar kliver ut.

- Näe! Jean Kim! Carl-Fredrik! Ny kärra?
- Godereftermiddag! Självfallet, 1200 hästkrafter. Den har klockats till 440 km/h…
- Oerhört delikat!
- Men det är inte topphastigheten dårå… däcken tål bara inte mer! Jag såg att Zlatan lagt ut sin Royce på ebay, pappa tyckte att jag skulle köpa den, men nej! Jag kör INTE beggat, så klart!
- Men aldrig! Får jag bjuda herrskapet på en cigarr?
- Handrullade förmodar jag?
- Sluta förolämpa mig, din Svensson! Så klart de är. Det enda rätta!
- Va fan, har jag oxfilé på skjortan… Jaja, på tal om cigarrer, Jean Kim, kommer du ihåg när du bjöd mig på cigarrer i somras?
- Men sluta nu…
- Haha, ni skulle ha sett grabbar, Jean Kim förvarade cigarrerna i en kartong! Haha, Jean Kim, har du hört talas om humidorer eller? Hallå, någon hemma?
- Hahahahahahah!
- Jean Kim, hört talas om Daniel Marshals kanske?! Jaja, snygga brillor förresten! Så himla top notch!
- Tack och bock! Mina Ray-Bans ramlade ner i jacuzzin när jag var nere i lyan i S:t Tropez, så jag köpte de här för 3500… …Euro då asså!
- Usch vad det luktar äckligt här i parken..
- Ja, inte är det då jag som stinker. Sean Paul Gaultier och Christian Dior Homme under armarna.
- Näe, det här går inte, vänner, jag måste hem. Det är så schuuuukt irriterande, har tappat bort mitt Gucci-skärp. Ibland är det så drygt med stor walk-in-closet alltså.
- Been there! Hoppas du hittar skärpet. Själv ska vi precis gå på Waynes Coffee och köpa en latte och en stor bit banana cake!
- Ha en ytterst amusant eftermiddag, mina herrar!
- Vi syns i Sälen! Schpruut och au revoir!

Dawson sitter tyst och försöker förstå vad han varit med om. Han äter sedan upp sin varmkorv och köper en till. Denna gång med både ketchup och räksallad på korven! Smakar det så kostar det!

Idag ska Dawson jobba extra på ett telefonförsäljarföretag. Dawson har gått på a-kassa det senaste året, men har de senaste veckorna känt att det varit dags att börja jobba lite granna igen. Han jobbar ungefär två dagar i veckan och hans dagliga arbetsuppgifter går bland annat ut på att sitta vid datorn och knappa in kundnummer. Ibland får han även svara på kundfrågor i telefonen samt sitta i receptionen och ta emot besökare. Dawson tycker att det är ett helt okej jobb, men precis som alla andra jobb kan det bli tråkigt vissa dagar.

Dawson sitter vid sin arbetsdator och har fullt upp med att fejka att han har fullt upp. Han har utvecklat många fina tekniker för att lura sin omgivning. Ibland är Dawson så inne i skådespelet att han själv tror att han är en jätteviktig person inom företaget. Han skriver ner långa a4-ark med siffror som det otränade ögat ser som statistik, med i själva verket är det bara slumpmässigt skrivna siffror och kolumner. Imorse funderade han på att gå in till högsta chefen och begära löneförhöjning med argumentet ‘jag är en teamleader med specialkompetens inom det mesta’. Sedan kom Dawson på sig själv och insåg att han inte gjort någon som helst nytta alls för företaget under hans hittills fyra dagar på posten. Han funderade inte så mycket mer på det, utan gick in i fikarummet i en timme och läste Knasen.

Dawson knappar in några siffror i datorn. På andra sidan rummet sitter en jättesöt tjej som han alltid blir så nervös inför. Hon heter Felicia och har värsta långa bruna håret i fina slingor. Ibland brukar hon titta på Dawson. Då får han alltid en jättehärlig känsla. Det liksom hoppar till i magen. Dawson brukar få sådana känslor i magen nästan varenda dag han jobbar. Ibland beror det på Felicia, ibland beror det på allt kaffe. Vissa dagar brukar Dawsons mage börja kurra på precis fel tillfällen. Det brukar oftast hända när det inte får hända. Vid stora folksamlingar, föreläsningar och filmkvällar.

Mitt i ett kundbyte slutar Dawsons mus att fungera. Dawson kallar på hjälp och företagets IT-ansvarig Lars-Arne kommer in i rummet och går fram till musen. “Jaha, det är en sån där jävel”, kontemplerar Lars-Arne. Sedan säger han “Men du, kryp under och prova att dra ur musen och sätt tillbaka den”. Dawson går ner på knä och kryper under skrivbordet… men då händer någonting oförutsägbart. Lars-Arne, betagen av dataproblematiken, glömmer bort Dawson, sätter sig på kontorsstolen och puttar fram sig till skrivbordskanten. Han börjar vilt skriva på tangentbordet och har nu helt glömt bort att Dawson existerar. Dawson, som står på alla fyra under bordet, börjar känna sig obekväm. Men han har blivit så stum av den bisarra situationen att han inte får fram ett enda ord.

Det har nu gått 10 minuter och Dawson börjar få ont i knäna. Plötsligt öppnas svängdörren och chefen kommer in i rummet. “Har någon sett Dawson? Var är den mannen egentligen?”, frågar han högt innan han irriterat stormar ut. Dawson tittar på Felicia genom ett litet hål i skrivbordet. Hon är lika fin nu som hon var för 10 minuter sedan. Plötsligt börjar Dawson känna en smärta i sitt lillfinger. Lars-Arne har ställt sin ena birkenstock på fingret och sulan pressar hårt mot nageln. Dawson biter sig hårt i läppen och letar sitt happy place (som för övrigt är i bollhavet på Café Barnlandet).

Efter ett par minuter reser sig Lars-Arne och går ut. Dawson står still en minut och backar sedan sakta ut. När han vänder på sig får han syn på Felicia som precis lämnat en pärm i bokhyllan bakom hans skrivbord. Hon ler lite mystiskt och frågar skämtsamt “… har du byggt en koja?”. Dawson försöker le tillbaka, men den konstiga ställningen han stått i har gjort att blodet i huvudet lagt sig mer åt höger än vänster. Så leendet resulterar i att halva munnen öppnas och dregel rinner ner på golvet. Felicia ger honom en underligt blick och går sedan tillbaka till sitt skrivbord. Dawson kryper ner under skrivbordet och lägger sig i fosterställning. Ett-noll till Lars-Arn - tempelriddaren. Ett-noll.

Dawson vaknar denna morgon av ljudet av en vas som krossas mot väggen. “Nej, inte igen”, suckar han och gäspar. Detta är inte första gången saker går sönder i Dawsons rum. Han har nämligen någonting som kallas “Restless Leg Syndrome”. Det är en åkomma som gör att hans ben kommer till liv under natten. De sparkar och snurrar okontrollerbart runt i sängen. En gång vaknade Dawson av att han steppade och dansade logdans, aktiviteter som han aldrig utför i vaket tillstånd. Dawson misstänker att han även har “Useless Music Talent Syndrome”. För ibland när han vaknar har han skrivit, arrangerat och spelat in flera stycken hiphoplåtar. Useless Music Talent Syndrome, eller UMTS, är en åkomma som många människor lider av idag. Och en del tjänar jättemycket pengar på det.

Denna decemberdag mäter termometern iskalla minus 27 grader. Det är mörk ute. Dawson tittar ut genom fönstret men ser nästan ingenting. Han ser vad som ser ut att vara en människa som kommer gående med en kopplad hund. Han kisar med ögonen och då ser det nästan ut som att det är ett litet barn i kopplet. Det vore galet konstigt (men fullt lagligt i vissa länder). Han kisar igen och försöker se människan som håller i kopplet, men det går inte så bra. Han viker tillbaka köksgardinen och sätter sig vid sin filtallrik, men kan inte släppa tanken på vem den mystiska personen var. Sen får han en tanke… tänk om det var en hund som höll i kopplet. En hund som var ute och rastade sitt spädbarn. Så jävla konstigt det vore!

Dawson smörar en till macka och lägger på en sanslöst stor klick apelsinmarmelad. Han tycker inte om att det är så kallt. Snön blir så hård och näsan så kall. Dawson var en gång inne på patentverket med en liten uppfinning han uppfunnit. Det var en liten mössa som man sätter på näsan. Ingen har velat producera den ännu, men han ska försöka igen nästa år.

Nu har temperaturen gått ner till minus 28 grader. Dawson tänker på de stackars lättklädda damerna som brukar stå på Storgatan och visa benen. De måste frysa jättemycket idag. Ibland brukar snälla farbröder stanna med bilen och be tjejerna kliva in och värma sig. Det tycker Dawson är jättesnällt. Han hoppas att många blir upplockade idag. Så kanske de får följa med farbröderna hem istället för att stå och frysa. De kanske till och med blir bjudna på en bit julmat där hemma. Eller på någonting annat smaskigt att stoppa i munnen.

Idag sitter Dawson hemma hos sin vän Fredrik och gör det förbjudna igen - dricker folköl. De senaste månaderna har det blivit en rutin att minst en gång i veckan dricka sig berusad och lufta sina tankar och funderingar om allting mellan himmel och jord. De började kvällen med att poppa en stor skål med popcorn och se en film. De valde Hellraiser. Popcornen var slut innan förtexterna, förväntningarna om en bra film likaså. Dawson brukar alltid få poppa en extra skål med popcorn, för Fredrik äter alltid så mycket. Fredrik är lite knubbig och Dawson brukar använda sig av det när de retas med varandra. Dawson brukar säga att Fredrik ser ut som en basketboll i ansiktet. Fredrik brukar kontra med att han tycker att Dawson borde extraknäcka på biograf, för man skulle kunna visa en långfilm på hans stora panna.

Efter två folköl öppnar Dawson på sitt hjärta och berättar att han skulle vilja ha en banjo i julklapp. Dawson tror att han skulle vara helt okej på banjo, även fast han inte har de rätta förutsättningarna. För att bli riktigt bra på banjo måste man enligt Dawson ha stora blå hängselbyxor, stråhatt, äckliga tänder, gungstol och en veranda. Sedan skadar det inte att ha en inavlad släkt. Dawson har ingenting av de sakerna. Fredrik lägger till att Dawson dessutom har helt fel namn. För att bli rikigt bra på banjo måste man antingen heta Billy-Bob eller Stevie Ray. Dawson säger att han skulle vara villig att byta namn om han var tvungen. Fredrik tycker att Dawson ska byta namn till Cliff. Dawson tycker att Fredrik ska byta namn till Batman.

Fredrik får plötsligt en konstant pulserade ryckning i ena rövhalvan. Han säger att han inte vet om han vill att det ska sluta. Dawson kastar en burk i huvudet på Fredrik och säger “Vet du vad jag tycker är irriterande? Folk som kommenterar standup på Youtube. De upprepar ju bara skämten från videon och skriver punchlinen i kommentarerna… vad är meningen?”. Fredrik nickar instämmande och lägger till att han tycker det är nästan lika irriterande som folk som lägger upp andras klipp och tar åt sig äran för alla viewings. Dawson håller med och säger att han en gång såg en användare som hade lagt upp Britney Spears låt ‘Toxic’ och sedan skrivit “Thanks for watching it. 600000+ :)”. Fredrik ställer sig upp på bordet och skriker “Det är en av 00-talets mest framgångsrika poplåtar! Klart som fan att den kommer få en massa viewings! Och det har ingenting med dig att göra! Sluta ta åt dig massa cred!”.

Dawson får en uppenbarelse. Tänk om man skulle vakna upp en morgon med ett tryne… vad förvånad man skulle bli. Riktig jävla panikångest när man ska snyta sig eller när man ser sig själv i spegeln för första gången. Vardagen skulle plötsligt se ut på ett helt annorlunda sätt. Fredrik tror att det skulle vara jobbigast de första månaderna. Just att ställa om och verkligen acceptera vad som hänt. Sen skulle det nog flyta på som vanligt. Man vänjer sig rätt snabbt vid nya saker…

Denna morgon står Dawson inne i garaget och sågar plankor. Idag har han tänkt leka att han har sin alldeles egna talkshow. Den ska heter “Late Night med Dawson och Torbjörn “. Dawson ska vara programledare och hans nallebjörn Torbjörn ska vara bandledare och spela sologitarr. Plankorna Dawson sågar till ska användas till kulisserna. Biten han sågar till för tillfället ska vara till skrivbordet. Han har redan byggt ihop alla andra scenografiska element som inramar den del av scenen där Dawson intervjuar gästar. Kulisser i allmänhet ska ha en förskönande och illusionsskapande funktion. Dawsons kulliser ser mer ut som någonting man kan hitta nere i slöjdsalen på särskolan.

Dawson springer bakom ett skynke och släcker lamporna. Han trycker på en kassettbandspelare och hoppar ut på scenen till tonerna av en dålig tracksinspelning. Dawson hoppar upp och ner, precis som Conan brukar göra. När låten är slut och Kaj Kindvall börjar prata slår Dawson av kassettbandspelaren. “Hej, hej! Tack för att ni alla ville komma till min talkshow! Roliga att se så många här”, säger Dawson och tittar in i en vägg. Sedan påbörjar han sin öppningsmonolog och drar ett par skämt helt utan poäng. Väldigt många handlar om Anna Anka…

“…och sen har vi Anna Anka… va.. vad säger man? På julafton ska Anna Anka ha ett julprogram på TV3. Anna Anka på julafton? Borde de inte anställt någon som heter Anna Gris istället?! Anna Julgris! Haha! Haha ha! Tack tack… Näe, vad säger ni… nu kör vi igång! Torbjörn, hit it!”.

Dawson glider ner bakom skrivbordet och trummar lite med händerna. Torbjörn spontandrar av ett gitarrsolo och kompbandet ‘Efterbörden’ hakar på. Efterbörden består av ett par hinkar och spadar som Dawson klätt upp med sin fars kostymer. Dawson tar in sin första gäst. Det är en uppblåsbar docka som han fått låna av sin kompis Fredrik. Fredrik hade hittat den i sin fars garderob. Dawson låtsas att dockan är Carola. Det är någonting med den öppna runda munnen och de tomma ögonen som gör det lätt.

Efter gästintervjun är det dags för inslaget “will it float?”. Det går ut på att Dawson kastar ner saker i en stor balja med vatten, så får publiken gissa om föremålen flyter eller inte. Efter ett par stycken rätt oskyldiga föremål blir Dawson för uppspelt av de fiktiva applåderna att han råkar kasta ner sin fars jaktradio.

Dawson springer skärrad iväg och sätter sig bakom skrivbordet. Han kastar lite nervöst iväg en penna, så som Letterman brukar göra ibland. Dawsons far kommer in i garaget och får den svarta markeringspennan rakt på skjortan så ett svart streck skapas. “Dawson! Vad gör du?!”, skriker han. Dawson har nu gömt sig under skrivbordet. Pappa Mitch tittar runt i garaget och få nu syn på jaktradion som ligger i baljan och sina kostymer som pyntar de jordiga spadarna. Han går fram till skrivbordet. Dawson sticker upp huvudet och ser sin arga fars ansikte. Sedan säger han “… …nu är det reklam”.

Dawson ställer ner oboyglaset på bordet och suckar. Han sitter i en telefonkö hos IKEA. Dawson råkade knäcka ett par hyllplan på sin bokhylla i början av månaden, och efter ett misslyckat IKEA-besök ska han nu försöka beställa en ny bokhylla via telefon istället. Dawson tycker inte om att prata i telefonen. Det finns ingen egentlig anledning som han kan ställa mot väggen och peka på, utan det är mest en slentrian som han aldrig riktigt lyckats ta sig ur.

“Det är många på kö just nu. Tack för att du väntar.”, säger en datainspelad röst. Dawson förstår inte varför hon tackar, det är inte precis så att han väntar av fri vilja. IKEAs kundservice tvingar ju honom. “Tack för tacket”, muttrar han och häller ner två skedar oboypulver i glaset och rör om med pekfingret. Plötsligt slutar den dåliga lilla sången i luren och en sexig kvinnoröst säger “IKEA kundservice, vad kan jag hjälpa till med?”. Dawson, som inte var beredd på samtalet, säger förvirrat “Ja hej… det är Dawson.”. I början förstår tjejen ingenting, men efter ett tag har Dawson på något obegripligt sätt lyckats både charma tjejen och lagt in en order på en ny bokhylla.

Dawson tycker att telefoneriet för en gångs skull känns bra. Han lyckas till och med lätta upp stämningen med ett par roliga skämt. Men den för en gångs skull självsäkra självkänslan förstörs när tjejen ska dubbelkolla Dawsons postnummer. Hon frågar ‘var det 96714?’, och av någon anledning svarar Dawson med en blandning mellan ‘ja’ och ‘yes’ - vilket blir ‘jazz’. Han kände sig så himla cool resten av samtalet… …NOT!

På eftermiddagen cyklar Dawson iväg till sin vän Fredrik och ser på en film. De tittar på Polisskolan 5: Miami Beach. Dawson tycker det är så roligt när Mahoney tar solskyddskräm och skriver “dork” på Captain Harris bröst. Dawson skrattar alltid jättemycket när han ser på Polisskolanfilmerna. Fredrik springer in till köket för att poppa en till påse popcorn. Dawson pausar filmen och sätter sig och funderar. När Fredrik kommer tillbaka säger Dawson “Gud vad jobbigt det skulle vara att ha en flygande matta under soffbordet. När det är som mest spännande i filmen så flyger popcornen iväg… så hemskt det vore.”. Fredrik tittar på Dawson och säger “… det är sant… …men hemskast vore ändå att bli våldtagen.”.

När Dawson var mindre ville han bli polis, precis som Mahoney. Fredrik delade inte den drömmen, han ville istället bli Sveriges första galopperande ninjasheriff. Dawson dödade dock den drömmen genom att säga att han skulle minsann skjuta Fredrik i hjärtat om han galopperade runt på Dawsons distrikt. Fredrik blev sur den dagen att bestämde sig för att bli snickare istället. Om det är en förlust för Sverige, det får framtiden utse. Om Fredrik en dag skulle behövas kanske han tar på sig bootsen igen.

Denna morgon är det jättekallt ute. Dawson tycker om vintern, men inte när det är för kallt. När vintern gör sig påmind gör även hans största rädsla det - rädslan att få en istapp i pannan. Dawson tycker mer om sommaren, men även den årstiden lockar fram rädslor. På sommaren är Dawson jämt skiträdd att det ska flyga in en sån där hemsk harkrank i sovrummet när man har fönsterna öppna. Han kan inte somna när han misstänker att en sådan finns i hans närhet. Han känner jämt på sig att den ska landa på hans ansikte när han sover, ungefär som den där krabbgrejen i Alien. Det är väl inte så farligt kan man tycka, men man kan vända på det hela och säga att det inte är speciellt myspys heller för den delen.

Invirad i sitt täcke, likt en korv i tunnbröd, går Dawson ner för trappan och rullar ut sig på vardagsrumssoffan. Han blir plötsligt påmind om de konsertbiljetter han försökt få tag på de senaste dagarna. Dawson har försökt få tag på biljetter till en Ac/Dc-konsert, men utan lycka. Han fullkomligt avskyr personer som köper ett dussin konsertbiljetter och säljer dom för femdubbla priset på Blocket. Att sälja biljetter dyrt över Internet, det lägger Dawson i samma fack som hunden som äter upp sin egen avföring, och han säger samma sak till konsertbiljettsidioterna som till hunden - jävla dumheter.

Dawson slappnar av i hela kroppen och glider sakta ner på golvet. Där ligger han uppgivet och tänker på livet. Han tänker på livet och han tänker på sin keps. Dawson tappade bort sin truckerkeps tidigare i veckan. Han var på en loppmarknad med Fredrik. Mitt i folksamlingen fick Fredrik för sig att slå av Dawsons keps. Den ramlade ner på golvet. Dawson vände direkt på sig för att plocka upp den… men kepsen fanns inte längre. Han böjde sig ner och tittade sig omkring på en radie av tre meter, men den fanns absolut ingenstans. Dawson förstod ingenting. Han frågade Fredrik “hur gick det där till?”, men Fredrik hade inget svar.

Efter två dagars funderande har Dawson bara två förklaringar till det som hände:

• Hans keps försvann i en annan dimension. Alla dansbandslåtar i etern måste ha öppnat ett slags wormhole.
• Hans keps landade på en dvärg som hade bråttom till toaletten och befann sig på rätt plats vid rätt tillfälle - vilket gjorde honom en keps rikare.

Imorse lekte Dawson kurragömma med sig själv. Han gömde sig i ett vitrinskåp i gästrummet. Eftersom ingen letade satt han kvar på sitt gömställe ända fram till lunch. “Ett eminent gömställe!” sa han glatt medan han öppnade skåpdörren och gick in i vardagsrummet.

Dawson slår sig ner framför den öppna spisen. Det är någonting med eld som gör honom fascinerad. Han kan sitta och titta på den hur länge som helst. Ungefär två gånger om året brukar Dawson råka sitta för nära elden, så hans sockar börjar brinna. Dawsons pappa är alltid lika fascinerad över att Dawson aldrig lär sig. Alltid när han ser Dawsons sockar brinna börjar han tänka på lådexperimentet. Lådexperimentet var ett experiment som vetenskapsmän gjorde på apor under 70-talet. Det går ut på att de ställer fram en genomskinlig låda med ett litet runt hål i. I lådan ligger en banan. De smarta aporna vänder på lådan så bananen trillar ur, de dumma aporna stoppar ner handen genom det lilla hålet och fastnar. Som sagt, Dawsons pappa brukar ibland tänka på det experimentet när han ser sin son.

Det är ju så varmt och skönt vid öppna spisen tycker Dawson. Och elden är även bra när det är strömavbrott, för då lyser den upp mörkret. Dawson fruktar strömavbrott, för han är på tok för beroende av elektricitet. När strömmen går kan han varken spela spel på datorn eller se roliga filmer. Det gör att han bara har två val att välja mellan - tända ett värmeljus och läsa en bok eller gå och lägga sig. På senare år har han lagt till ett tredje alternativ, vilket är att lägga sig ner på golvet, krypa ihop till en liten boll och hyperventilera.

Dawson gräver i bakfickan och tar upp sin önskelista. Han ska skicka den till tomten idag. Men innan han lägger ner den i ett kuvert läser han högt…

“Tomten! Jag önskar mig följande;

Badboll
Vapen
En hund
Knallpulver
Lego
Batmandräkt
En till hund
En till Batmandräkt (till hunden)
Game Boy
Spidermandräkt (till den första hunden)
Hockeykort (helst Fleer eller Upper Deck)
Micro-Machines
Bandyklubba (boll har jag redan)
Dockskåp (SOM JAG KAN ELDA UPP! HAHAHAHA!)
Hinkar och spadar
Lillebror
Slime i olika färger (men helst grön)
Polismotorcykel (den är dyr, men kan slå ihop den med födelsedagspresent. Är öppen för annan eventuell förhandling)

Flyg försiktigt och var försiktig när du kommer ner genom skorstenen (det är så lätt att man fastnar med huvudet när man minst anar det. Och om du går på verandan, gå försiktigt där med, jag halkar där varenda dag). God Jul / Dawson Leery (PS. Jag har varit snäll hela året. Mycket snällare än Fredrik .DS) (PS2. Torbjörn vill gärna ha en liten randig slips .DS2)”

Här är en bild från min barndom. Ah, det var helt underbart när julkatten äntligen kom in i rummet med den där julklappssäcken på ryggen. Jag börjar misstänka, så här på senare år, att det kanske bara är vår familj som har julkatt. Jag vill minnas att jag var lite rädd för den som barn.