I natt hade jag en av mina längre sanndrömmar. Sanndrömmande, lucid dreaming, är när man i en dröm blir medveten om att man drömmer. Eftersom man inser att man inte behöver ta konsekvenserna för sitt agerande samt inser att naturlagar inte är definitiva kan man göra precis vad man vill (flyga, bli rockstjärna, döda folk, åka the millenium falcon genom galaxen).

För mig var det en motorcykel som triggade min medvetandenivå. Av någon anledning hade jag stulit (lånat utan att fråga, som vi säger i Norrland) en motorcykel av min kompis Björn. Denna åkte jag till Övik med. I Övik började motorcykeln krångla. Jag gasade, men det hände inte så mycket. Jag funderade på att ringa Björn och förklara att jag hade hans motorcykel och fråga vad det var som var fel på den…

Jag övervägde samtalet, men kom fram till att det skulle kännas så pinsamt att ringa eftersom jag lånat motorcykeln utan lov. Och här någonstans, längs med ett familjekvarter i Övik, insåg jag att det jag hade gjort var så konstigt. Björn har aldrig gjort mig någonting. Han är en snäll lirare och en av the good guys här i världen, så det hela verkade bara vara så osannolikt och sjukt.

Och där på motorcykeln, längs med familjehusen, insåg jag att “jag måste drömma”. Jag blev väldigt uppspelt (eftersom allting i drömmen känns Precis som verkliga livet) och jag försökte lugna ner mig. Problemet med sanndrömmar är att i ögonblicket man blir medveten om att man drömmer, blir man oftast så exhalterad att man vaknar (detta går dock att träna bort med olika tekniker).

Jag hoppade av motorcykeln, utan att stanna den, så när jag landade på trottoaren åkte motorcykeln iväg och ramlade omkull på gatan. Jag brydde mig inte om detta eftersom jag visste att det varken var Björns motorcykel eller att jag skulle behöva stå svars för saker jag gjorde.

Så där stod jag, vid sidan av vägen i Övik och hade hela världen framför mina fötter. Jag sa lugnande affirmationer till mig själv för att inte vakna, men förstod att eftersom jag inte är van vid sanndrömmar hade jag inte lång tid kvar innan det hela skulle vara över. Fortfarande med en aning skepticism i mig ville jag vara helt säker på att det var en dröm. Därför raggade jag upp två förbipasserande tjejer… och det gick bra. Därefter fick jag bekräftat “Det här är definitivt en dröm”. Sedan vaknade jag, tände en cigarett och skrattade.

Det virtuella hemmet har givit mig mycket nytt. Ibland känns det smickrande, ibland känns det lite olustligt. Videos, texter och uppdateringar visar egentligen inte vem jag är. Innehållet är selektivt utvalt och de bortklippta scenerna med kommentatorspår behåller jag själv. Det finns bortklippda scener från mitt liv som inte borde ha spelats in till att börja med. De finns statister som borde hållit sig undan. Sådana som bara gick in i bild utan förvarning.

Toner och ord flyter in i varandra och på något vänster uppstår kreativitet utan större ansträngning. Tankar och funderingar får utlopp genom olika medier. Systemcrashar i det förflutna har studerats och systemen har efter ständig utveckling och påbättring blivit starkare än någonsin. Jag upptäcker nya konstellationer som jag aldrig förut avvarat en tanke åt. Det är lätt att upptäcka nytt när man får tillgång till delarna som alltid har saknats.

Jag funderar på varför jag fortfarande drömmer om dig. En natt eller två i månaden med tillbakaspeglad ironi och påklistrad svart komedi. I stunden är det väldligt obehagligt, men efteråt är det egendomligt nog skönt att du fortfarande hälsar på mig.

Här sitter jag helt skuldfri, och skriver simpla dikter i form av någon slags terapi… när jag egentligen borde låta bli (vad allting rimmar helt plötsligt). Ibland vill hjärtat korka upp till fest och i vredesmod slita av armarna på vinöppnaren och jämna ut faktumet att livet emellanåt är 70% drama och 30% komedi. Men hjärnan hinner alltid ingripa och förnuftet gör sig hörd. Förlagd personkemi har också sin plats i livet. Härmed är de gamla tiderna avslutade och förbi.

Denna personliga metamorfos tog skepnad någon gång i höstas. När de slaskiga vägarna log och tvingade mig att blöta ner mina skor blev jag inte bitter. Jag gnällde inte när mina jeans blöttes ned av infantila fordonselever som körde förbi i sina löjliga små bilar. Jag hoppade istället lite obegripligt i vattenpölarna och gick hem och tvättade mina byxor.

Min tillvaro är nerskalad och allting känns lätthanterligt och behändigt. Idag är jag en minimalistisk version av den prylpolizei jag en gång var. Jag kände knappt någon större sorg när jag sålde mitt trumset, ett objekt som betytt mycket genom åren.

Värmen i det Sandströmska hushållet har under julen varit hög. Familj och släkt får som vanligt två tummar upp. Nu ska jag sjunka ner i soffan, ta en kopp te och fundera över det där tredje ackordet i refrängen som inte riktigt klingar som det ska. Nu ska jag fortsätta att lägga melodi, rytm, struktur och harmoni på mitt liv. Lika improviserat som alla blandade Lindemän.

Idag kom jag på en idé till en rolig väggklocka. En rund väggklocka med sitt egna ansikte i bakgrunden. Och visarna är en mustasch. Om den inte redan finns tycker jag att vi börjar producera den med detsamma.

Beskrivning
Preben Sørdahl, bagare, döms till fängelse för förtal av finansmannen Johan Bøgstrøm, och beslutar sig för att ta time-out från sitt jobb på bageriet Millenniumkringlan. I samma veva får han ett ovanligt uppdrag. Alexander Bjørn, tidigare en av landets främsta kockar, vill att Sørdahl ska skriva en bok med smarriga dessertrecept. Men det visar sig snart bara vara en täckmantel för Sørdahls verkliga uppgift: att ta reda på vad som hänt med Bjørns elvisp, som varit spårlöst försvunnen i snart fyrtio år. Till sin hjälp får han Lisbeth Koriander, en ung strulig tjej, tatuerad och piercad, men också professionell hacker och med unika egenskaper som gör henne till en oslagbar sakletare.

Utdrag från boken
Preben bunkrar upp med en bricka fika och slår sig ner vid datorn. Fikat består av ett glas mjölk, fyra rostade mackor, samt ett litet kex. Saltinen, denna spröda lilla läckerhet, ligger och breder ut sig som en vacker kvinnokropp på den rutiga frukostbrickan.

Preben knäcker de fyra små mackorna rätt snabbt. Mjölken i glaset försvinner tätt därpå. Med blicken fast på dataskärmen sträcker han sin vänstra hand för att ta upp det lilla kexet. Hela poängen med kexet var att fikat, rutialen, skulle avslutas med just det. Men det lilla kexet är borta.

Preben panorerar blicken från skärmen till brickan. Han kisar med ögonen. “Hvar er den lille keks?!”, säger han högt och tydligt. Ingen svarar. Men det är inte så konstigt, eftersom han är ensammen i rummet.

“Men før helvede! Hvar er den lille keks?!”, skriker Preben och slår nävarna i bordet.

En sak som är säker är att saker kan med säkerhet inte bara försvinna. Preben börjar leta efter ledtrådar. Det ligger smulor på kontorsstolen och på hans jeans. Åh herregud, vad är det som har hänt här…”

Recensioner
“Saltinen som försvann börjar långsamt, nästan trevande. Kanske är det ett misstag, kanske är det stilistiskt, det är svårt att avgöra. Men halvvägs (drygt) in i historien accelererar det, och tempot blir högt. Och man slits med. Det går knappt att släppa boken, man måste få veta vad som hänt.”

“Ibland kanske en del personporträtt blir lite platta, ibland kanske språket inte är så underhållande. Och humorn, den är nästan helt frånvarande. Slutbetyget blir ändå en fyra, svag, för den sista tredjedelen var såpass bra. Men den sega inledningen kanske skulle varit lite kortare.”

“Sandström imponerar. ‘Saltinen som försvann’ är en bra bok och en värdig avslutning på triologin. Men den är inte lika bra som föregångarna ‘Män som hatar kakor’ och ‘Flickan som lekte med maten’.”

Innehåll likaså.

Jag har extremt många användarkonton-, namn, och -lösenord som används. Jag kommer för det mesta på väldigt bra lösenord. En del använder samma lösenord till alla sina mailadresser, forum och dylikt. Det är inte ett bra koncept eftersom den som kommer över ett lösenord sedan tar sig in på alla konton.

Själv krånglar jag ofta till mina lösenord ordentligen med konstiga ord och siffror. Lösenord som jag skriver in och tänker “det här kommer ingen kunna knäcka”. Lösenord som är så bra att jag dagen efter ofta säger “jag önskar att jag kunde knäcka det här lösenordet”.

När jag lagt mobiltelefonen bredvid laptopen och får ett sms börjar min webbläsare scrolla upp och ner. Jag har aldrig kommit bra överens med teknologi. Det här är nästan lika irriterande som den där gången en terminator slog sönder min bil och försökte skjuta mig.

Är det tänkt att jag ska skratta åt faktumet att jag är trummis och samtidigt kämpar med att hitta en vettig och jämn dygnsrytm? Gud, du kan lika gärna slita ut mitt hjärta direkt. Man skämtar inte om en trumslagares metronomiska egenskaper.

Jag var precis inne på en blogg där bloggerskan hade haft en frågestund. I ett inlägg stod det “Här kommer en frågestund! Fråga på vad ni vill! Men jag svarar inte på allt för personliga frågor! Shoot.”. Fem inlägg och en vecka senare kom inlägget “Stopp! Nu är frågestunden över.”. Tre frågor hade ramlat in. Jag skrattade och skrattade, inte av skadeglädje, utan för att jag själv möts av samma oengagemang när jag gör feedbackinlägg och liknande. Och skratt är mitt sätt att bearbeta sorg och hålla inne tårarna.