Pizza, Mariestads och MacGyver.

Det tar ungefär 20-25 minuter att promenera in till stan från mitt boende. Vid Universitetssjukhuset finns det en liten damm med en bro över. Där simmar och promenerar ett 50-tal änder omkring. De. Är. Awsome.

Jag brukar alltid stanna till på bron och luta mig över kanten och titta på änderna. De gör inte mycket, men det är det som är det fina. De ligger mest i vattnet och bara tar det lugnt. Ibland önskar jag att jag kunde göra så själv. Om det vore socialt accepterat av allmänheten hade jag nog kanske klätt av mig mina kläder och satt mig i vattnet.

Men proceduren skulle inte gå undan. Nej. Jag skulle ta god tid på mig. Jag skulle sakta dra ner mina byxor och visa lite stjärt och lår, för att sedan snabbt dra upp byxorna igen. Tease the ladies, tease the ladies.

Här är en bild på två får. De har ingenting med inlägget att göra.

Trots kylan ser änderna ut att må bra. Jag tror inte att jag skulle må bra precis i ögonblicket min kropp sänks ner i dammen. Jag hoppas att änderna snabbt skulle acceptera mig som en av dem. Det vore så himla mycket trevligare om jag kunde få en bra start.

Varför heter det badkruka? Slängde man förr i tiden krukor i huvudet på folk som inte ville bada? Jag tycker att det är så himla onödigt att förstöra krukor. Det är en åsikt jag haft sedan barnsben. Skulle ni kunna tänka er att bo under en bro? Det skulle jag. Om det vore socialt accepterat.

Jag sitter i vardagsrumssoffan med Jonas och Maya. Jag och Maya surfar på varsin laptop. Jonas har ingen laptop, utan tvingas titta på tv. Utbudet är dåligt. Jonas har zappat runt bland 20 stycken kanaler och rangordnat programmen efter sin interna intresseskala. Det mest intressanta programmet är ett om sjöhästar, tätt följt av ett engelskt 1800-talskostymdrama om gamla tanter.

Vi borde alla göra som den gode Jonas Borgström gör. Vi borde lägga upp våra fötter på bordet, slappna av en halvtimme eller två och försöka hitta vår inre sjöhäst. Istället sitter jag här med vänsterhanden fast i ett Pringlesrör och skriver blogg med en hand. Jag hör en röst i mitt huvud som säger “Sandström, stäng av datorn och leta din inre sjöhäst. Du vet att den finns där.”. Ja, jag vet att den finns där. Saken är bara att jag tror att den vill döda mig.

Grattis på 26-årsdagen, Syster Yster. Hoppas födelsedagskalaset blir lika lyckat som när grabbarna ordnade min 23-årsfest.

I onsdags bestämde jag mig för att äntligen gå och se Avatar 3D. När jag bodde i Storuman blev det aldrig av. Storumans biograf har inte 3D. Den har knappt 2D. Minst tre gånger per film blir bilden uppochned och ljudet försvinner. Biografmaskinisten är en hemskt dålig människa. Sen har Folkets Hus i Storuman aldrig kört hårt på det där med att få dit storfilmer samtidigt som de visas i övriga landet. Om en månad visas Sagan om de två tornen.

Det är inte bara filmerna som är försenade i Storumans kommun, utan även informationsflödet. Jag kommer alltid att komma ihåg var jag befann mig när jag fick höra om planen som åkte in i World Trade Center. Jag gjorde en snögubbe ute på gården, och datumet var den 11 december 2008.

Jag ser mig själv som en stor filmentusiast (gud, det lät ju mycket bättre än filmnörd), men James Cameron har aldrig varit någon som legat på min lista över favoritregissörer. Hans filmer är kanon, men jag har aldrig sprungit till en biograf eller uppletat bästa torrenttrackern så fort en av hans filmer släppts. Han kommer nog aldrig att knuffa sig in bland regissörerna runt det runda bordet. Ett bord där stolarna är upptagna av Kubrick, Hitchcock, Fincher, Burton, Jackson, Darabont, Coen’s, Scorsese, Lynch och Andersson (Jackson tog i början upp två stolar, men nu efter yougurtdieten finns det rum för fler visionärer.)

Avatar var en trevlig film, men storyn gav mig inte så speciellt mycket eftersom jag aldrig någonsin varit en serie- eller fantasynörd. Jag satt mest och iaktog 3D-effekterna, all CGI och miljöerna (Camerons fascination för undervattensvärldar lyste igenom som en sol). Jag har aldrig förstått mig på det där med alver, drakar, svärd, hästar och förbannelser. När jag var liten läste jag mest Kalle Anka. Kalle Anka är en trevlig serietidning det. Kalle har inga byxor på sig, men när han kommer ut ur duschen virar han en handduk runt midjan. What up with that?

Eftersom detta var min första 3D-film var biografbesöket en upplevelse. Innan filmen började visades en trailer för Tim Burton’s Alice In Wonderland. I slutet av trailern kastade Johnny Depp en hatt mot kameran. Eftersom detta var 3D (och min första 3D) kändes det som att jag fick hatten i ansiktet. Jag blev rädd och hoppade till.

För 107 år sedan blev åskådare livrädda när Edwin S. Porter visade sin film The Great Train Robbery. När han filmade ett tåg som körde förbi kameran och när en cowboy sköt mot kameran kastade sig publiken åt sidan för att de trodde att de skulle bli påkörda och skjutna. När jag hörde det för första gången skrattade jag. Vilka dumma människor.

Åh, på torsdag är det hockey. OS är bra. Jag fullkomligt älskar att se Sverige vinna i saker. Det spelar ingen roll vad det är. Om det skulle bli krig i Sverige skulle jag nog heja på för fullt då också.

Adam, it’s over. Du får kvällen på dig att packa. Imorgon ska du vara ute.

Jag tittar på reprisen av rodeldödskrashen från i fredags för tredje gången. Jag kan ingenting om rodelarkitektur, men hur kan man sätta upp stålbalkar på sidan av banan så där? Nu händer ju inte sånt här ofta, det var 30-35 år sedan den förra dödsolyckan, men det säger väl sig självt att kombinationen ‘människa som åker 150 km/h utan skydd på en liten kälke’ och ’stålbalkar’ inte klingar så bra?

Adam, ditt svin. Du sover på soffan i natt.

På tisdag smäller det. Dagen jag längtat efter ett helt år. Idag tar jag fram de blå mjukisbyxorna, kastar upp dem på strykbrädan och kontrollerar de töjbara resorbanden. Sedan stryker jag hämningslöst. Åh, semlor. Ni är delikata. Jag vill umgås med er.

Adam, what have you done for me lately?

Jag hittade precis en blogg där författarinnan avslutade varenda inlägg med “Jag älskar dig Adam!” eller “Jag älskar dig mest av alla Adam”. Jag antar att sånt här beteende grunnar sig i någon slags inre osäkerhet. Adam vet redan med all sannolikhet att han älskas. Nej, hälsningarna i inläggen är nog inte i första hand riktade till Adam, utan till läsarna. “Jag har en pojkvän. Glöm inte bort det”. Jag tror att jag ska börja med det där jag med.

Jag älskar dig Adam.