Det långsamma skrattet

När jag vaknade till ordentligt i lördags gick jag igenom telefonen och hittade ett utkast från några timmar tidigare. Ibland när jag vaknar har jag antingen drömt någonting roligt eller kommit på någonting roligt. Jag skrattar, jag skrattar lite till, sedan knappar jag in det roliga som ett utkast i mobilen och somnar om. Denna metod gör att när jag hittar utkastet några timmar senare, så har jag antingen glömt bort det roliga eller så förstår jag helt enkelt inte det briljanta som jag tidigare skrivit in.

Lördagens utkast löd “Alkis dricker och blir nykter”. Jag har vridit och vänt på detta i två dagar, men kan inte hitta essensen, det roliga, the shit. Jag har försökt skriva om detta tveksamma skämt i textform, funderat om det kan fungera som en sketch, eller som ett skämt i något annat format. Men jag ger nu upp. Det finns ingenting roligt. En alkis dricker alkohol och blir nykter. What?

Det här kanske är så vansinnigt roligt att ingen förstår, inte ens jag själv. Skämtet kanske bara är lite före sin tid. Ett skämt från framtiden, 100 år för tidigt. Detta kanske är jätteroligt runt år 2090-2100. Jag kanske är en slags Henrik Schyffert, bara född för tidigt, så det blev inte lika bra. Jag har uppfunnit den ologiska generationen. Skämten är poänglösa och ologiska. Någon slags baklängeshumor som skulle passa jättebra på Dramaten om 100 år, men inte nu.

Jag tycker att ni läsare ska avsluta denna läsning med att sympatigruppskratta åt mitt skämt ändå. Jag försöker ju i alla fall. Jag vill bara att ni ska ha det bra.

(PS. Nu när jag tänker efter, vad tokigt egentligen, att dricka och bli nykter istället för påverkad. Haha! Det ÄR ju rätt roligt! Yes!)

2 kommentarer för “Det långsamma skrattet”

  1. Therese

    Det enda man kan säga i ett sånt här läge är.. “Petter, du är fantastisk!”

  2. Petter

    Du är snäll du, Therese.

Lämna en kommentar