Your Majesties,
Your Imperial Highness,
Your Royal Highnesses,
Ladies and Hängslemen,
Kära Örebroare,

Her Majesty the Queen and I wish to greet you all with a most heartily welcome to the Royal Palace and to this wedding gala dinner. It is wonderful to see you all here. Ja, herrejävlar. On behalf of my family - and especially on behalf of my oldest daughter and my son in law - I wish to thank you for coming and for participating in our joy. You will always be a part of this unforgettable and memorable day!

Eders Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria och Danny Boy! Kära brudpar! Drottningen och jag vill tillönska er, Sveriges Kronprinsessa och Diddeli-Danne, allt gott för er gemensamma framtid. Må lycka och välgång följa er i alla livets skeenden.

Käre Daniel, första gången vi möttes var du väldigt trevlig. Du sa att mina medaljer var fina. När jag såg dig för första gången, kommer du ihåg vad jag sa då? Precis. “Vi behöver inte Boxer, vi har parabol”.

Det är ett stort steg i livet att ingå äktenskap. Det ska du fan veta Danne, det tycker jag att du har rätt att få reda på innan du säger ja. I början är det hela förbaskat trevligt och så, men sen… oh… my… FUCKINGGOD. Man börjar irritera sig på småsaker, man får krav på sig och inte ens Gud den allsmäktige kan hjälpa en när kvinnan börjar dammsuga mitt under slutspelsmatcher.

Långt där inne i själen kanske man känner att “Jag vill egentligen inte leva med denna människa resten av mitt liv”, men sedan inser man vilket tjorv det är med skilsmässa. Tillgångar ska delas upp, flyttkartonger ska packas och skilsmässan följer med hela livet som en jäkla prick i ett register. Men nu ska jag inte stå här och vara vrång. Giftermål betyder ju inte bara dåliga saker. Som man och hustru delar man ju på ekonomin. Se det så, Danny Boy. Nu blir du ju mångmiljonär. “Skattepengar från Svensson slirar skönt i sedelfodralet”, som min far ofta sa.

Jorusatte… näemen det löfte ni idag givit varandra om inbördes stöd och trofasthet knyter er än närmare samman. Det är en obestridlig och avsiktlig följd av ert beslut, att banden till föräldrarna därmed förändras. Er första lojalitet står nu till varandra.

Kära Victoria! Du är Sveriges tronföljare. Med den uppgiften följer plikter och ansvar. Det är med stolthet och tacksamhet jag sett dig växa in i den rollen. En gång skall du — så är det beslutat i vår grundlag — efterträda mig som Sveriges statschef. Jag säger bara - lycka till att toppa mig. Det blir svårt för dig, men det skänker mig lugn och tillförsikt att du med sådan klokskap och inlevelse förbereder dig för den uppgiften.

Vår relation är emellertid djupare än den mellan regent och tronföljare. Jag är Din far. Du är min älskade dotter. Kommer du ihåg när du var liten flicka och vi spelade ‘Kung eller tjänare’? Du fick jämt vara tjänare. Jag kastade kortleken på golvet och du var tvungen att plocka upp alla kort. Jag lät dig aldrig vinna i spel. Vill du veta varför? Jag hatar att förlora. Det är en bra egenskap som statschef. Du vann alltid över mig i Alfapet, men jag kan ju inte stava för kung och fosterland, så det var väl inte så konstigt.

Du har alltid varit min favorit. Jag älskar ju er barn alla tre, för det måste man ju som far, men du har alltid varit min favoritprinsessa. Ingen ska tro annat, än att min högsta önskan varit och är, att se dig glad och lycklig. Det har därför varit en självklarhet för din mor Drottningen och mig, att du - som varje människa i vårt land - fritt och utan påtryckningar skulle välja den till din livskamrat, som ditt hjärta bjuder.

Käre Daniel! D-meister General. D-dog. På Drottningens och mina vägnar vill jag hälsa dig mycket varmt välkommen in i vår familj. Vi gratulerar vår dotter till valet av äkta man. Och vi, dina svärföräldrar, gratulerar dig till valet av maka. Madde är ju snyggare, men du valde den ordentliga. Det är bra. Det är bra.

Vi har lärt känna dig som en mycket ambitiös och kunnig entreprenör. Och vi har med gillande sett med vilken energi och med vilket allvar du förbereder dig för uppgiften att nu som prinsgemål ge din hustru Kronprinsessan stöd och trygghet. Jag har ofta imponerats av den målmedvetenhet och framåtanda du visar. Och jag hoppas att Du, som före detta personlig tränare, kan hjälpa mig att få till den här jävla sladdermagen. Jag är så less på när Tarras nyper mig i magen och kallar mig Bildäcket. Det måste få ett slut. Jag vill att den eran ska vara över.

Vi gläds också åt att genom dig ha fått göra bekantskap med dina föräldrar Eva och Olle Westling och med er stora och härliga släkt. Din farbror, Svenne… haha… vilken jävla lirare.

Kära Victoria och Daniel! Drottningen och jag, prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ber att få lyckönska och gratulera er. Under er gemensamma vandring genom livet kan ni alltid räkna med vårt stöd och vår tillgivenhet. Och vi ber att Den Gode Guden alltid måtte vara er nådig.

Så till sist föreslår jag att vi alla utbringar en skål för Kronprinsessan och Prins Daniel, vårt älskade och vackra brudpar. Och du Danne, nu tar vi det lugnt med prinskorven i natt. Eller hur? Jag vet att det är en stor och speciell dag och så, men Vickan måste klara av att gå ordentligt imorgon. Skål!

Kommer du ihåg den där kalla bänken på skolgården, där vi satt i sommarkvällskylan och delade på sista cigaretten? Kommer du ihåg när du stod på mina fötter och vi gick hem till dig? Vi drack Baileys. Minns du smset jag skickade ett år senare och frågade “Vad hände egentligen med oss? En dag slutade vi bara att höra av oss.”?

Ingen av oss hade något bra svar på den där frågan. Det var verkligen ett märkligt sätt vi sa hej då till varandra. I tystnad för oss själva, sakta sakta. En dag när det regnade något så in i helvete reflekterade jag över när vi träffades senast. Och allting jag kunde få fram var “Jaha. Var den där kvällen hejdå?”. Den kvällen kändes inte som en hejdå. Den kändes mer som en vi syns imorgon.

Du var sötare än 23 flaskor Baileys.

Du ringer aldrig och jag ringer aldrig. Vi träffas aldrig. Men det är inte precis så att vi aldrig haft chansen. Vi bodde faktiskt bara sju mil ifrån varandra. Hur svårt är det egentligen att bara ta en kaffekask latte och umgås? Jag kommer ihåg en kväll på hotellet då du skulle vara där. Men när klockan slog midnatt fick jag ett sms där det stod att du var tvungen att köra hem. Köra hem och inte hinna med varken hotellet eller mig. Jag fejkade ett genomskinligt leende till mig själv i telefondisplayen, gav min flaska Baileys till en bekant och kvällade.

Jag hade kunnat hälsa på dig när som helst, men jag gjorde aldrig det. Och det kanske var just det jag insåg i hotellobbysoffan, i samma soffa och på samma plats som jag träffade dig för första gången 1,5 år tidigare. När jag tittade mig själv i ögonen genom telefondisplayen kanske jag insåg att det troligtvis skulle gå underliga 1,5 år till innan jag skulle få le så där halvblygt och säga “Hej kamrat, kommer du ihåg mig?”.

Eftersom att jag har en blogg med trafik, en blogg där bilarna stannar och vevar ner rutan varenda dag, har jag även ett slags ansvar till mig själv att då och då använda den på rätt sätt. En del läsare vevar ner rutan och vinkar trevligt. En del läsare parkerar bakom en buske och tittar på mig i smyg. Och vad vet jag, det finns säkert en skara människor som vevar ner rutan och kastar snus på mig när jag inte ser på.

Jag vet att du följer mitt liv i skriftform. Därför, just därför, får du ett helt inlägg denna dag. Av någon anledning följer du mig. Antingen är det sättet jag skriver på… eller så är det för att det är jag som skriver. Idag blir det inget trams. Idag blir det någonting bra. Imorgon hissar jag upp flaggan igen och dumheterna fortsätter med blåsande entusiasm.

Jag har inte sett dig på över tre år. Vissa kvällar när jag lagt ner en trevlig bok och styrt undan kvällens sista tekopp, då tänker jag på åren som gått i mitt liv. Jag tänker på människor jag mött, mål jag nått, misstag jag gjort och händelser som format mig till den människa jag är idag. Under de stunderna dyker du alltid upp minst en gång. Jag tänker på dig då och då… tre år senare. Jag hoppas att det faktumet gör dig glad. Lika glad som jag blir när jag ser att du läser det jag skriver… tre år senare.

Sju mil. Sju mil är västerbottniskt gångavstånd. Jag har mer än en gång i mitt liv satt mig på arméhojen för att trampa iväg ett par mil och dunka en vän i ryggen. Jag kan summera hela syftet med detta inlägg med en sista mening. Jag vill bara hälsa en sak som jag kanske aldrig sagt. Du var en fantastisk människa att få lära känna.

Vi syns när vi syns.
Kram / Petter

Varje gång perkulatorn går varm och jag häller upp en ny omgång färdigbryggt i porslinskoppen brukar jag ställa mig i fönstret och titta ut. Jag har en granne som har en liten Jessica Biel-thing going on. Jag kallar henne Jessica. Snygg-Jessica. Hon sitter ofta på balkongen och läser. Då och då kommer hennes pappa ut. Han har en liten Peter Harryson-thing going on och brukar sola sin mage de dagar vädret tillåter det. En gång fick vi ögonkontakt. Jag vågade inte gå in i köket på två dagar.

Min granne har helt spektakulära bröst. Jag brukar fastna med blicken där under långa stunder. “Gud, vilka solbrända och spektakulära bröst”, brukar jag säga till mig själv och ta en klunk av kaffet. Jag vet att jag inte borde titta så mycket, men det är svårt när de sitter där på andra sidan, bruna och stora, och nästan vinkar till mig. Det slutar ofta med att jag lite irriterat viskar till mig själv “Åh, kan han inte gå in så jag slipper det här. Var är Jessica idag?”.

Ibland brukar jag montera upp min kikarkamera och titta på Jessica. Jag har en hel vägg i mitt sovrum med fina bilder på henne. På en del kort står jag bredvid. Min kompis Göran har lärt mig hur man photoshoppar in sig själv på bilder. Göran är grym på sånt! Han har hela sin lägenhet full med bilder på sig själv och flickor från idrottsklassen han undervisar. Han arbetar mycket i svartvitt och sepia.

Ibland brukar jag smyga omkring i Jessicas lägenhet. Jag känner vaktmästaren och han kopierade upp en nyckel till mig under en förfest. Jessicas sovrum är jättemysigt och hennes säng är jätteskön. Hennes tvätt luktar alltid blommor. En del nätter brukar jag stå i hennes garderob och titta på henne genom ett hål.

Jag har inte så mycket mer att säga om det här. Kalla mig konstig, men det känns som att jag kanske har sagt lite för mycket. Nu har jag inte tid med det här längre, jag har bilder att framkalla. Vi syns i mörkrummet.

Igår ramlade det in 839 kronor i stimpengar på mitt konto. Så idag går jag i pension och flyttar till Frankrike. Tänkte bara så ni vet!

Jag tittar ut genom köksfönstret och får syn på ett litet barn och hans förälder. Pojken, som uppskattningsvis ligger i åldern 3-4 år, leker i en brun vattenpöl. Mamman visar med sina kroppsrörelser att hon tycker att det är onödigt att leka i det smutsiga vattnet. Om jag inte erinrar mig fel stod jag i den där vattenpölen igår.

På väg till fotbollsplanen går jag förbi ett dagis. Jag ser två pojkar som brottas. De är ungefär 5-6 år gamla. Den ena killen får in en jättesnygg spark på den andres ben. Om jag inte erinrar mig fel var det precis så jag sa godmorgon till Erik iförrgår.

Jag står i köket och gör en sallad. Plötsligt slår det mig… moroten i min hand är förvånansvärt lik en snopp. Erik och Jonas kommer in i köket. Jag försöker lägga band på mig själv… men till slut går det inte längre. Moroten åker ner till mitt skrev och skratten kommer fram likt rosa skjortor i skärgården.

Jag går förbi en lekplats och tittar på barnen. De ser ut att ha det väldigt roligt. Jag vill stega över staketet och vara med. Men jag får inte, för jag är snart 24 år gammal. Barnen som fick mig att le för en stund sedan har nu på ett ögonblick fått mig att bli ledsen. De får mig att inse att jag inte är barn själv.

När jag står på knä vid staketet och lägger min haka på de halvtaskigt målade brädorna förstår jag plötsligt att jag faktiskt är en stor pojke. Klätterväggen på friggeboden är lika lång som jag är. Min röv är för bred för gungorna, och om jag skulle klättra i trädet skulle grenarna gå av. Det enda jag har gemensamt med dessa barn är att vi slår precis lika långt i brännboll.

Jag kommer aldrig att spela bingo med er som envisas med att göra det.

När jag var liten kunde jag sitta ensammen på mitt rum tillsammans med en studsboll och ha the time of my life. Det kan jag faktiskt idag också, men sprit måste finnas i min kropp. Ungefär i sjätte klass/början på sjunde försvann någonting i min barnasjäl. Det var helt plötsligt inte roligt att leka med gubbar och bilar längre. Det var inte förrän ett par år senare jag insåg att den där essensen, det där glödet i min barnasjäl som försvann, gick att få tillbaka. Medicinen kallades alkohol. Plötsligt var det festligt att leka med gubbar igen.

Någonting som alltid lockar fram ett leende på mina läppar är faktumet att 60/70-talisterna, min generation och framtida generationer kommer att lyssna på dödsmetall på ålderdomshemmen. Kommer vi att knyppla och virka? Kommer vi att spela bingo? Nej, det kommer vi inte att göra. Dagens pensionärer spenderar dagarna med att göra sådant som de är vana vid, sådant som de gjorde som ungdom och i sina bästa år. De lyssnar på den lugna och harmlösa musiken de växte upp med och de pysslar med de lugna och harmlösa aktiviteterna de känner till och förstår sig på.

Om 50 år kommer jag att lyssna på lika mycket Pantera, Hendrix, Meshuggah och Sabbath som jag gör idag. Folk som menar att man kommer att “lugna ner sig med åren” har verkligen ingen verklighetsuppfattning eller logik i kroppen överhuvudtaget. När jag blir senil kommer dessutom alla låtar att bli extra bra. Då släpper mina favoritgrupper nya album varje dag.

Vad kommer jag att göra om 10 år? Eller om 50 år? Troligtvis precis samma saker som jag gör idag, fast bättre i kvalitet. Jag kommer med all sannolikhet att vinna över cancer och alla andra sjukdomar. Men när jag väl fäller in årorna och lämnar denna planet, då kommer det att vara med precis alla ben brutna i kroppen. Dagen då ‘Future Breed Machine’ bokstavligt talat knäcker mig och mitt lufttrummande i bitar. Och anledningen kommer att vara att min kropp inte klarar av det som min själ strålar. Summa summarum - jag kommer banne mig aldrig att spela bingo.

Tack, du där, vem du nu än är. Smicker får mig att dansa gladdansen bakom gardinen där ingen ser mig. Hoppas du fortsätter att läsa. Nu kör jag igång med era inläggsförslag och frågor, ville bara svara på kommentaren, för jag behöver höra sånt där vissa dagar i detta spektakel som tydligen ska kallas mitt liv. Yes yes, ja men då kör vi!

Jag tänker alltid samma sak varenda gång jag promenerar förbi någon som går stavgång. “Gud vad roligt det hade varit om jag haft på mig pjäxor just nu”.

Jag hör flygplansljud men ser ingenting annat än en fågel. Detta kan bara betyda en sak… Jag visste att denna dag skulle komma. Robotfåglarna är äntligen här! Haha!!! Och ni har sagt att jag har pratat dumheter alla dessa år! “Petter Sandström du är en mycket sjuk och paranoid man. Du behöver hjälp.”. HAHA!! Yeah right!! Man är inte paranoid om robotfåglarna verkligen ÄR ute efter en!

Doktor Bergström, nu kommer jag inte på fler möten! Du kan ta dina tabletter och köra upp i röven! Och jag hoppas att robotfåglarna äter upp din jävla äckelnakenhund! En hund ska ha MJUK PÄLS, en hund ska inte se ut och kännas som en enda stor PUNG! Död åt den! Död åt Truls! Död åt pung-Truls som alltid är i vägen när jag ska ta på mig skorna.

Min bunker.

Jag har varnat er. Jag har varnat er så jääääääääääävla länge. Men näääääää. “Robotfåglarna kommer aldrig, Petter”. Vad säger ni nu då, jävla skeptiker! JAG sa det! NI trodde mig inte. Och nu står ni väl där i köket och greppar tag i gurkor och köttstycken och önskar att ni fick komma in i min bunker ikväll. Men ni som inte trott på mig, vet ni vad? Ni får INTE komma in i min bunker.

Jag stod nyss invirad i en filt på balkongen. När jag gick in fastnade filten i dörren och drogs lös. Det kändes som att jag blev naken och exposed. Men sedan insåg jag att jag hade kläder på mig. Det var härligt att inse!